lördag 9 juni 2018

När vi köpte vårt drömhus

Det var söndag morgon och två veckor kvar i skolan. Jag hade gigantiska högar av jobb som absolut måste göras innan vitsorden skulle in några dagar senare. Det skulle nog gå. Visserligen fick jag se till att ignorera omvärlden och leva med tunnelseende några dagar framåt, men det skulle gå. Det var vad jag intalade mig när jag vaknade.

Vid frukostbordet bläddrade jag igenom tidningen och såg annonsen. Annonsen! Drömhuset som har legat som ett litet tankefrö i bakhuvudet ända sedan vi fick höra förra sommaren att ägarna höll på och renoverade ett annat hus. Nu låg det ute till försäljning och den allmänna visningen skulle vara dagen därpå. Min spontana tanke var fånigt nog INTE NU! Jag KAN INTE tänka på viktiga, avgörande saker som inte har med avgångsbetyg och vitsord att göra NU! Det här är inte RÄTTVIST! Sedan gick jag ut till Matias, gav tidningen åt honom och visade annonsen - "Du kan ju fundera på det här, men jag vill inte prata om det." (Moget, jag vet. Men jag höll på att få kortslutning.)


Sedan pratade vi. Vi tyckte lika. Eftersom vi känner ägarna ringde jag ett kanske lite osammanhängande samtal bara för att berätta att vi var seriöst intresserade. Dagen därpå gick vi på visningen som var helt galen; i ett skede lär det ha varit kö in till huset och hela gränden var full av bilar. Vi gick och kände efter. Vi blev förälskade. Vi cyklade hem och visste att vi skulle lägga ett bud, även om vi sade till varandra att vi ska sova på saken. Att det skulle bli budgivning och ett svindlande pris kändes nästan givet med tanke på att huset hade varit fullt av folk, så det kändes fortfarande inte särskilt realistiskt att det skulle bli vårt.

Följande dag ringde vi mäklaren och bjöd det begärda priset. Vi fick veta att vi säkert skulle höra något under veckans lopp. På jobbet försökte jag fokusera precis så stenhårt som jag hade planerat, men det gick väl sådär - de här dagarna var jag spänd som en fjäder och hela tiden gråtfärdig av blandade känslor som hotade att rinna över. ( I slutet av den veckan var jag ett vrak och det är kanske först nu, efter en vecka sommarlov, som jag börjar känna mig normal igen...) Vi behövde inte vänta mer än en dag - sedan fick vi besked att vårt bud hade godkänts! [...!!!] De kunde ha väntat på fler bud, men valde att låta det gå till oss redan två dagar efter visningen. Det kändes stort. Det gör det fortfarande!

Jag kunde skriva i flera timmar om det här: om huset vi föll för, om huset vi kommer att lämna, om alla pusselbitar som fallit på plats, om allt vi hoppas på och ser fram emot - men jag återkommer. Helt säkert. Till sist bara några svar på frågor som folk brukar ställa när de hör om vårt infall:

- Nej, vi flyttar inte ännu, utan till hösten.
- Nej, det är inte ett nybyggt hus i gammal stil som det stod i annonsen. Det är i själva verket från 1840 och flyttades till Sandsund i början av 1990-talet!
- Ja, barnen fortsätter att gå i samma skola; vi flyttar nämligen inte längre än en kilometer bort... De får alltså en kilometer till skolan istället för 200 meter! Äntligen lite vardagsmotion. ;)
- Ja, lite sorgligt känns det att flytta ifrån huset där vi bott i fem år och renoverat en hel del. Men det kändes hela tiden som att vi kanske inte skulle stanna här.
- Ja, vi ska lägga ut vårt nuvarande hus till försäljning inom kort. Vi fixar och donar och håller tummarna!


(Det här är två av många bilder från visningen, men eftersom det är någon annans hem ännu i några månader till låter jag bli att visa fler här just nu.)

Inga kommentarer: