En söndag när jag långsamt fick tiden att gå (UK, 5.5)

På söndagen hade jag inga direkta planer, och det var skönt efter min intensiva lördag. Att jag skulle stanna på rummet fanns förstås inte med bland alternativen, men jag kände heller inte att jag måste se eller göra massor eftersom det var gott om tid kvar på resan.

När jag fick min trevliga rundtur i Acton (läs: gick ett par kilometer åt fel håll med kappsäcken i släp utan att veta vart jag var på väg) dagen innan råkade jag se en metodistkyrka med ett stort anslag: Sunday Service 10 a.m. - all welcome. Jag hade funderat på att gå på en gudstjänst i någon av de stora, berömda - St. Paul's eller Westminster Abbey - men hade blivit lite avskräckt av att man skulle komma till en speciell ingång och bedyra för en kyrkvärd att man visst skulle på gudstjänst och inte alls turista (vilket kostar skjortan). Därför kändes en helt normal gudstjänst i en helt normal förortskyrka som ett mycket mer lockande alternativ. Så - jag ställde faktiskt väckarklockan min lediga söndag och begav mig dit. Jag överraskades av solen och värmen och ångrade mina långbyxor och min rejäla skjorta - speciellt eftersom det råkade bli lite ont om tid och jag fick småjogga till kyrkan... Men svettpärlor och knallrött ansikte är väl bara charmigt.

Det var så trevligt. Och så avslappnat. Eller åtminstone blev jag avslappnad. Varmt välkomnad blev jag också. Det verkade vara en ganska liten och familjär församling, och flera trugade tills de var säkra på att jag skulle stanna på kyrkkaffe, och det gjorde jag förstås. Jag är väldigt glad att jag gick dit, det gav mig lugn i magen och en bra start på veckan!

Kyrkan som ser ut som en borg är Acton Hill Church. Mycket pampigt i förhållande till hur hemtrevlig den var inuti!

Efter gudstjänsten råkade jag se en supermarket alldeles i närheten! Hurra! För vad är nu bättre än en helt vanlig supermarket om man vill känna sig som en local? Förutom att gå på gudstjänst i en hemtrevlig lokalförsamling förstås. Så på Morrison's snurrade jag på rätt länge och köpte på mig lite snacks, te och choklad som man inte får här hemma. Och lite leksaker eftersom det högg till lite i mig av saknad när jag gick förbi den hyllan. Jepp, köpa saker för att kompensera att man är långt borta från sina barn. Låter sunt. Eller sådär. (Men de blev glada!)

 

Eftersom jag ändå skulle gå hem till huset en sväng för att lassa av mig lite te och choklad före min tur in till centrum passade jag på att skypa med Matias och barnen på samma gång. Så roligt att se dem, fast det bara var andra dagen jag var borta! Vi hann prata en god stund, och Arvid och Edvin visade mig alla leksaksbilar de höll på att leka med.

 

Men sen kunde jag ändå inte hålla mig, utan måste komma mig in till stan för att förstå att jag ändå var i London. Eftersom Museum of London fanns på listan över saker jag gärna hade sett men inte hann förra året tyckte jag det passade bra som söndagsunderhållning.

 

Jag började med att ta tunnelbanan till St. Paul's och köpcentret One New Change alldeles bredvid kyrkan. Jag hade nämligen läst ett tips om att det hade en takterrass med fin utsikt över St. Paul's - och dessutom gissade jag att jag skulle kunna få tag på något ätbart där. 

Några vänliga själar såg att jag inte lyckades speciellt bra med att få mig själv på bild med kyrkan i bakgrunden och erbjöd sig att hjälpa till. Tack, det blev betydligt bättre så!

Det var bara att ta hissen upp till takterrassen, och det kan jag definitivt rekommendera om man är i närheten! Det kändes lite mäktigt att stå i höjd med St. Paul's kupol bara en liten bit ifrån. Sedan hittade jag en Woolsworth-butik med en liten matservering. Köpte tomatsoppa och pannkakor (eh, ja) som smakade bra, men jag tror inte min mage var så förtjust i kombinationen, för den var lite missnöjd resten av dagen. (Sov dåligt på natten på grund av samma orsak för övrigt, så efter det blev jag lite skeptisk till tomatsoppa även om jag i princip tycker om det... men av någon anledning blev jag inte skeptisk till pannkakor.)

På väg ut från shoppingcentret hände nog det mest otippade på hela resan. Jag sprang på en bekant från Jakobstad - och inte bara det, utan en bekant från Jakobstad som hade varit med sin familj på samma flyg som oss till och från Spanien en månad tidigare! Vad är oddsen? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sprungit på henne här på stan - nånsin! Trevligt hur som helst, och än en gång kändes världen ganska liten - om man nu får ta till klyschor. Men jag tycker det är befogat här.

Museum of London ligger bara ett par kvarter från St. Paul's och är inte helt lätt att hitta in till. Det är byggt mitt i en rondell och har gångbroar som leder in från kvarteren runtom. Lite annorlunda, men annorlunda är säkert bra...

Jag tycker drottningen är cool.

Jag blev inte 100 % förtjust i museet, även om de har väldigt fina föremål. Jag tyckte det var lite rörigt, och man hade blandat in nutiden på ibland ganska konstiga sätt. Jag antar att det var för att göra de historiska föremålen mer konkreta, men jag blev faktiskt mest förvirrad av det och förstod inte riktigt poängen. Ändå, fina saker. Här nedanför finns mynt och statyer från romartiden som har grävts fram i City. Jag fascinerades av porträtten på guldmynten; tänk att faktiskt kunna se (lite på ett ungefär förstås) vilka ansiktsdrag olika romerska kejsare för tvåtusen år sedan hade!

Boken här ovanför är skriven av astrologen Charles Lilly och gavs ut 1651. Två bilder i den lär förutspå The Great Fire som förstörde stora delar av London femton år senare. Nåja, att städer brann då och då var ju knappast någon engångsföreteelse... Fascinerande bilder, hade gärna bläddrat lite!



Ett helt rum som hade täckts av kartor från en social kartläggning av London på 1800-talet. Forskarna gick runt i London och antecknade om olika områden var fattiga eller rika - tecken på fattigdom var prostituerade, trasiga fönster och gräl mellan "warlike mothers", medan blomkrukor och spetsgardiner var tecken på ett välmående, respektabelt område.

Men trots en mängd fina föremål var det som berörde mig starkast något som jag inte har på bild. I ett annars mörkt rum, med vad jag först efter en stund insåg var en bomb hängande mitt i rummet, spelade en film där en lång rad londonbor berättade om sina minnen av Blitzen. London bombades hårt under andra världskrigets flyganfall och där i mörkret kändes historien väldigt påtaglig. Jag var skakad när filmen hade snurrat varvet runt, och det händer inte så ofta på museer. Att jag satt bara ett stenkast från St Paul's Cathedral gjorde det hela ännu mer konkret: katedralen klarade sig oskadd genom kriget trots att de flesta byggnaderna runtomkring den förstördes och trots att den faktiskt också träffades av bomber vid ett par tillfällen. Därför blev den en av de starkaste symbolerna för Londonbornas uthållighet under bombningarna - så länge St Paul's stod kvar fanns det hopp.

Efter att ha sett vad jag behövde se av Londons historia följde jag med strömmen mot St Paul's och vidare över Millennium Bridge. Precis som dagen före tyckte jag - igen - att jag aldrig hade sett så mycket folk på en gång. Åtminstone har jag aldrig sett så många i Sandsund eller Överpurmo... hrm. Att det var en Bank Holiday-helg kanske gjorde att det var ännu mera folk än vanligt på turiststråken - eller så är det bara så det är i London en varm vårhelg.

Någon som har räknat antalet bilder på St Paul's i detta inlägg..?

Jag trodde verkligen att jag skulle se rekonstruktionen av Shakespeare's teater The Globe på närmare håll den här gången, men av olika orsaker - främst opraktiska öppethållningstider - fick jag nöja mig med utsidan. Får ta det nästa gång!

Sen gjorde jag inte så mycket mer. Jag hade lite tid kvar innan jag måste "hem" och äta, så jag fortsatte att följa med folkströmmarna längs med Themsen mot London Eye-hållet. Tittade på människor. Lyssnade på gatumusikanter. Kände lockande dofter från matfestivalen som tydligen var på gång. Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle köpa nåt att äta eller spara mig till middagen (det senare vann). Återsåg den lila kon från ifjol. Den var lika knäpp i dagsljus.

När jag kommit så långt som till parlamentshuset och Big Ben var det dags att dyka ner i tunnelbanesystemet och ta tåget tillbaka mot Acton. Egentligen mycket bra att vara tvungen att passa mattider, för annars tar jag lätt i så att jag spricker när jag är på ett spännande ställe - men eftersom jag helst inte ville komma för sent och bli utskälld på serbiska av min värdinna blev det ändå några tidiga, sköna kvällar. Inte så dumt!

Puh! Jag vet, jag vet. Långt inlägg. Jag bara tänkte att det inte borde vara omöjligt att skriva om en dag i ett inlägg...