Hur många rätt?

Idag hälsade vi på vår blivande dagmamma för första gången. Det kändes bra! Åtminstone när vi väl hittat henne bland alla nybyggda rad- och parhus utan namn och nummer... Hon verkade trevlig och barnen hade ingen lust alls att gå hem när det var dags för det.

Jag är faktiskt inte speciellt bekymrad för att Edvin ska börja dagvårdas. Visserligen är han liten, men familjedagvård känns som ett betydligt mindre steg än dagis, och dessutom är han van att skötas av någon utanför familjen efter att vi hade barnvakt hemma hos oss några månader i våras. Det blir bra. Däremot har jag börjat fundera på Arvid de senaste dagarna - jag tyckte det var perfekt att ha båda barnen på samma ställe, men nu har jag blivit osäker. Han har ju liksom gått och blivit fyra år. Borde han få vara på dagis nu? Med en massa jämnåriga? Är det inte så man ska göra?

Men efter att ha sett hur han lekte där idag gissar jag att han inte alls kommer att få tråkigt. Och dessutom kommer han att gå i dagklubben två förmiddagar i veckan, så där kommer han att få jämnåriga kompisar. Så egentligen tror jag det blir bra.

Men ändå - som förälder är man ju så ängslig. Ger vi honom verkligen de bästa möjliga förutsättningarna för resten av livet eller vad är det vi missar? Som förälder kan man aldrig få alla rätt, men man vill ju sikta på så många som möjligt.

Och just när jag funderade på allt det här snubblade jag över det här blogginlägget (med tillhörande kommentarer) på Mama's got the magic. Kul att läsa. Men är det inte konstigt att slutsatsen av alla sådana här diskussioner är att alla vet bäst själv och att man inte ska jämföra sig med andra? Man tycker ju att det borde betyda att det inte är så krångligt, det här med föräldraskap...