Snälla, säg att det är tänderna. Snälla, säg att det är en snabbt övergående förkylning. Snälla, säg att det är den första dagvårdsveckan.
För jag vill inte riktigt tänka mig att den här gnällkarusellen skulle vara något jag måste vänja mig vid. När jag kommer hem (eller hämtar vid dagmamman) blir Edvin först underbart, oerhört lycklig. Inom en halv minut har han kommit på allt elände och all världens orättvisa som han måste dela med mig. Och så fortsätter det. I stort sett all vaken tid utom när jag ligger platt på rygg i sängen och låter honom klättra på mig, babbla med mig, dräggla på mig och dra mig i näsan. Bara då vet han att han har min fulla uppmärksamhet. Och det är tydligen den han kräver just nu. Bara den lilla småsaken.
Men vädret är vackert, min man stökar med hemlagad pesto, Edvin ska strax ta en tupplur och sedan ska vi iväg till Purmo för att hänga med min familj. Låt oss tro på en gnällfri(are) framtid!
PS. Det knasiga är ju att han trivs alldeles förträffligt vid dagmamman, så det är inte det. Sist jag lämnade honom där gick han rakt till leksaksskåpet utan att ens titta på mig när jag försökte säga hejdå. (Edvin! Som aldrig säger hejdå till mamma utan tårar!) Och det är ju skönt. Mycket skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar