60 år!

Ett 60-årigt äktenskap är verkligen värt att fira. Det fick vi göra igår! Mommo och moffa var 22 år när de gifte sig 16 juni 1956. De hade träffats på danser i Esse, och jag minns hur fint jag tyckte det var när de dansade för oss ibland när vi skulle sova över hemma hos dem när vi var små. De måste ha varit ett vackert par!

Numera har mommo mer och mer tappat förankringen i nuet och verkligheten, men så länge moffa är i närheten är hon trygg och förnöjd. Han tar hand om henne med tålamod och kärlek. Inget äktenskap kan vara perfekt i sex decennier, men den som har en sådan tillgivenhet kvar efter 60 år har något som är guld värt!

Midsommar

Efter att ha kört med späckat sommarprogram i stort sett två veckor i sträck (och med nya planer nästa vecka) tyckte vi inte att det behövdes särskilt mycket midsommaraktiviteter. Midsommar tycker jag annars lätt blir en helg när man bläddrar sig igenom instagram och FB och ser att det borde vara villa (för icke-finlandssvenskar, läs: sommarstuga), grill, släkt och vänner för att det ska bli en riktig midsommar. Vi har ingen villa, och egentligen inga midsommartraditioner heller, så ibland blir det inte så mycket firande. Men den här gången blev det precis som vi hade hoppats!

 

Vi hade restkalas (alltså kalasrester som mellanmål) med två av barnens kompisar, åkte ut till Fäboda för första gången i sommar och grillade här hemma i trädgården. Solen sken och alla var nöjda. (Ja! Det händer faktiskt ibland!) Lite lustigt är det att Josef, som är skeptisk till att duscha och har vägrat att stiga i plaskpoolen här hemma tydligen inte har något emot att blöta ner sig i det försommarkalla havet... Så vackert vid Fäboda. Arvid, Edvin och jag gick en bit på klipporna längs stranden - barfota i sandiga crocs som riktiga vildmarksproffs - och de var alldeles upprymda. ("Det luktar fjäll! Det är precis som att gå i fjällen!")

Idag har det däremot varit en betydligt långsammare dag. Det har växlat mellan regn och gråmulet, och dessutom har jag dragit på mig en sommarförkylning. Har varit för trött för att åstadkomma något, men för rastlös för att bara lägga mig på sängen för att läsa. När Josef sov tog Matias med sig storbarnen på en cykeltur (för att köpa sundaes på McDonald's, mycket hurtigt!), och jag hann få tråkigt innan de kom hem. Egentid hemma och jag fick tråkigt..? Det har nog aldrig hänt förr, och vem vet om det händer igen det närmaste decenniet.

   

Hur som helst känns det som om sommarlovet äntligen har börjat, så här tre veckor efter skolavslutningen. Första veckan var upp och ner i största allmänhet; det var mycket som skulle tas itu med och utan de vanliga rutinerna var det ingen som riktigt lyckades uppföra sig som folk - men Arvid rivstartade i alla fall sommaren med ett lyckat barnläger på Humle. Andra veckan hann vi med Bremen och konferens. Tredje veckan storstädade och bakade vi inför Arvids två kalas, och sen kalasade vi för fullt. (Två bra kalas för världens bästa nioåring!) Men nu. Efter att Arvids gäster på kompiskalaset hade tackat för sig andades vi ut, satte oss ner och undrade vad vi gör nu? Det är inte så att det inte skulle finnas en fyllig att-göra-lista, men NU är vi äntligen inne i den sköna sommarlunken. Åh, nu ser jag fram emot resten av sommaren!

Brexit - what?

Den här midsommaraftonens stora WHAT? är förstås att Storbritannien röstade för Brexit, för utträde ur EU. Visserligen har jag lite halvhjärtat följt med i nyheterna nu före, men jag utgick ändå helt självklart från att majoriteten skulle rösta för att stanna. När Skottland röstade om de skulle stanna kvar i Storbritannien eller inte i höstas trodde jag faktiskt att det kunde bli vilket som, men den här gången tog jag definitivt inte brexit-alternativet på allvar. Det verkar som om Storbritannien överlag är väldigt förvirrat nu. Vad händer nu? (Jag läser på yle att den vanligaste googlingen i Storbritannien idag har varit "vad händer om vi lämnar EU" och den nästvanligaste "vad är EU"...) Jag upplever att brexit mest var tänkt som en protest mot brister i systemet, snarare än något riktigt genomtänkt alternativ. Jag kanske har helt fel - det hoppas jag.

Men jag är knappast ensam om att associera brexit-sidan med Europas allmänna tendenser att stänga in sig och se allt utanför de egna gränserna som hot, och det är skrämmande. Vad som än händer i fortsättningen, så har det här splittrat Storbritannien. Skottland röstade (med knapp majoritet) för att stanna i Storbritannien i september, men kommer antagligen att göra om omröstningen eftersom den skotska majoriteten vill stanna i EU. En så här avgörande folkomröstning med så här jämna resultat (52-48) har i vilket fall som helst splittrat landet, och det lär inte bli lätt att reparera. Det blir intressant att se vad som händer!

Bremen - first impressions II

Vi hann se ganska mycket på Bremens tio-i-topp-lista över sevärdheter den där första förmiddagen. Skulle vi ha haft bara en förmiddag på oss hade vi nog trott att vi hunnit se det mesta av det bästa - men vi hade haft fel. Det var i alla fall ett bra sätt att börja! Rådhuset var inplastat och under arbete, men St Roland blickade ut över de förbipasserande, precis som han gjort sedan 1400-talet. De medeltida husen fick mitt tidsperspektiv att vingla till - sedan läste jag att de flesta hade blivit helt eller delvis förstörda under andra världskriget, men rekonstruerats eller byggts efteråt. Men för mig duger rekonstruktioner för att få tidsperspektivet att vingla!

När vi ändå är inne på andra världskriget läste jag att Böttcherstrasse, en kort gatstump som går ut från Marktplatz, bevarades som ett avskräckande exempel på det Hitler ansåg vara degenererad konst - art deco. Det gjorde mig lite glad och jag tänkte konst som motkraft och blablabla. Sedan läste jag lite till och upptäckte att mannen bakom konsten sympatiserade med nazisterna och att den stora guldreliefen ("Lichtbringer") i själva verket var tänkt att symbolisera "the victory of our Führer over the powers of darkness". Så just den här art decon ville ha nazismen, men nazismen ville inte ha art decon. Ungefär så.

Schnoor är ett område med medeltida gator och byggnader, smala gränder och blommor och gulliga hus. (Schnoor betyder då inte snor. Tydligen.) När vi kom dit var det också till brädden fyllt av turister i alla färger och former. Där smälte vi visserligen in fint, men jag lyckades inte riktigt uppskatta kvarterens charm när vi hela tiden fastnade bakom en eller annan turistgrupp... (Jag har heller aldrig lyckats uppskatta Gamla stan i Stockholm riktigt ordentligt, mer än på avstånd. Det blir bara så svårt att bortse från souvenirerna och Turisterna.)

Roligt hade vi ändå - åtminstone de äldre två tredjedelarna av sällskapet. Josef hade ungefär så här roligt:

Ha! Han klagade i alla fall inte, bara blängde. Möjligen på mannen på bilden nedanför som absolut måste klia sig på ryggen precis när jag tog bilden av den coola "Öffentlicher Fernsprecher"-hytten. Jag var så nöjd med bilden ända tills jag såg ryggskrapandet. Nu går det bara inte att bortse från!

Dags för lunch började det i alla fall bli, så här efter vår sightseeing-förmiddag. Vi gick in på nåt slags köpcentrum och hittade helt okej pasta och pizza...

... och Bremens Zentralbibliothek! Jag kunde förstås inte låta bli att gå in en sväng och där (också) fanns - förstås! - stadsmusikanterna. Självklart, Bremens stadsbibliotek kan ju bara inte dissa Bremens stadsmusikanter. När vi steg ut under bar himmel igen hade det precis börjat regna. (Yr.no: told you so!) Det skulle knappt sluta på resten av dagen när det väl börjat, hade vi kollat på morgonen, så vi tog till vårt regnväderskort och tog spårvagnen till Waterfront köpcentrum.

Den här dagen klantade vi oss förresten hela tiden - det är ett under att vi lyckades ta oss utanför kommungränsen på det sättet... Det började med att jag trodde att jag tappat bort min handväska, men bara hade glömt den på hotellrummet. Sedan betalade Matias för mycket för spårvagnen (vi skulle visserligen ha fått ha med oss sex barn på de biljetterna, men kändes ändå lite onödigt...) OCH så tappade jag bort min (tur/retur-)biljett så att jag ändå måste betala på nytt när vi skulle åka tillbaka in till stan. Senare tappade Matias också bort sitt nyckelkort till hotellet och måste be om ett nytt. Några mindre missöden har jag inte ens lagt på minnet fast jag vet att de hände. Ha!

Tja, sen höll vi till bland klädställningar (jag) alternativt Starbucks/utomhus mellan skurarna (Matias och Josef) ett bra tag. Tills vi (jag) var lagom svettig och i stort behov av lite wok och Apfelschorle. Det, och en underbart tidig kväll på hotellet. (Jag vet inte när jag senast badat badkar före det här, men att ha ett lyxigt nyrenoverat hotellbadrum med badkar... det förpliktar!)

Bremen - first impressions I

Min kompis Linda, som hade besökt Bremen i början av maj och var en delorsak till att vi slog till på flygbiljetter just hit, hade gett oss ett par tips. Ett av dem var att gå till parken med den stora väderkvarnen - och det visade sig vara i stort sett det första vi såg när vi gick ut på stan den första morgonen, helt utan att ens försöka. Fin väderkvarn, ännu finare park. Den kändes lummig och lite, lite förtrollad. Det är egentligen det gamla Bremens försvarsvallar som fortfarande finns kvar i form av en kanal och en park som ser lite ut som drakrygg på kartan. Det betyder att var man än går i centrum av staden är det inte särskilt långt till ett grönområde - inte så dumt!

Ett annat av tipsen var St. Petri Dom, en ganska massiv och åtminstone från utsidan en aning avskräckande kyrka. Inuti var den en aning mer välkomnande, men jag antar att just det inte låg så högt i prioritet när de byggde kyrkor på medeltiden... Om tanken var att få mig att tänka på en människas ynklighet och begrunda mina synder så hade kyrkobyggarna i alla fall lyckats rätt så bra.

Om jag snarast kände mig lite lättad av att komma ut från kyrkobyggnaden, tyckte jag desto bättre om den lilla trädgården invid. Det var lugnt och stilla, och jag kunde nästan föreställa mig de gudfruktiga munkarna som skötte om de väldoftande rosorna medan digerdöden härjade utanför murarna. (Inte för att jag vet om några munkar någonsin skött om några rosor där eller om trädgården ens existerat under samma århundrade som någon digerdöd, men det spelar väl mindre roll...)

Die Bremer Stadtmusikante

Hej bloggen! Vi har varit till Bremen. Det var bra. Vi har också kommit hem, och det var inte heller så dumt, även om det har varit lite intensivt - som vanligt. Vi kom hem på fredagseftermiddagen, och sedan dess har vi hunnit vara på sommarkonferens på Humle både på lördag och söndag, storstäda barnrum, packa upp, tvätta kläder, få besök, planera 9-årskalas och till sist hålla tummarna för att den blivande nioåringen ska sova bort febern och huvudvärken han fick ikväll, åtminstone före onsdag och torsdag när han ska kalasa... hoppas!

Bremens största trumfkort är tydligen sagan Stadsmusikanterna från Bremen - åtminstone om en får tro marknadsföringen. Själv blir jag lite upprörd för det, av en massa olika anledningar. Har någon ens läst sagan om stadsmusikanterna? De var ju inte från Bremen! De var på väg till Bremen, men kom aldrig fram, eftersom de slog sig ner i ett hus de lurade till sig från några stackars (?) rövare. Och ändå måste det finnas någon epilog jag aldrig läst, för de är avbildade överallt i staden - vilket rimligtvis borde betyda att de måste ha tagit sig dit till sist...

[end of rant]

Bremens främsta sevärdhet enligt alla listor är tydligen en bronsstaty från 1950-talet av stadsmusikanterna, men den statyn lade vi faktiskt märke till enbart för att det stod en hord turister och fotade något oansenligt som var halvt gömt mellan ett par byggställningar... Lite orättvist att lyfta fram den statyn som Bremens främst dragplåster kan jag tycka, för en stad som har fantastiska medeltida byggnader, inspirerande bohemiska kvarter fulla av väggmålningar, lummiga parker och säkert mycket annat vi inte såg. Om det nu verkligen inte är så att det ger enormt mycket tur att hålla i åsnans båda framben, men det lär vi i så fall inte få reda på eftersom vi nöjde oss med att titta...

Så är jag nöjd med Bremen? Ja!
Är jag imponerad av statyn av stadsmusikanterna? Nej!
(Däremot fanns det många andra avbildningar av dem, betydligt roligare.)

 

Och självklart kommer det mera Bremen här på bloggen... stay tuned!

Headern

Jo förresten, headern är en prototyp som jag snabbt gjorde i Canva för att testa om det var lätt. (Det var lätt!) Känner jag mig själv rätt kommer prototypen antagligen att hänga med i minst fem år. Snabb som en snigel, som alltid.

Stormen Salomon

I ganska många delar av världen skulle Salomon knappast räknas som så mycket mer än en lätt bris, men för att vara Österbotten var den ganska kännbar. Mysigt och spännande, tyckte jag! En förmån att kunna ha en så bekymmerslös inställning till stormar...

På vår gård brakade det ner ganska mycket kvistar av sembratallarna, men annars står det mesta kvar precis som det gjorde i förrgår. (Hallonbuskarna verkar må bra, tack och lov, det dyrbaraste vi har i trädgården!) Annars lär det ha flugit runt ganska mycket studsmattor och biltak... Arvid var på barnläger, men när jag hämtade honom idag tyckte han nu inte det hade blåst speciellt mycket, de sov gott ändå...

Pretty pretty please

Det är ingen storblogg jag har - eller vill ha - men jag vet att ni är några som läser den. Men vem? Känner ni mig? Känner jag er? Brukar jag läsa era bloggar? Har ni bara råkat trilla in här och stannat?

Det skulle vara jättekul att veta vem som läser, så pretty, pretty, please, gör ett undantag och släng in en kommentar!

 (Bilden är förresten från Powerpark för en vecka sen - heldag tillsammans med sjuorna i egenskap av klassföreståndare. Ingen dålig arbetsdag!) 

Maj blev juni...

...och det blev sommarlov! Ännu känner jag det ingenstans, men förr eller senare kanske det går upp för mig? Om inte förr, så kanske nästa vecka när Matias och jag åker nästan på tumis (tremis - Josef får hänga med) till Bremen i några dagar. Det ser vi fram emot!

Annars är det mer eller mindre kaos här, och det lär ta en tid innan vi får in fungerande sommarlovsrutiner. Just nu är vi vuxna i familjen övertrötta och inte riktigt till vår fördel efter ett par intensiva veckor när vi avslutat läsåret, bollat med vårfester, extraprogram och intensivt hemmaliv. Den här veckan hade jag tänkt åka till jobbet och röja upp efter läsåret en eller två dagar, men vet inte riktigt när det ska hinnas med(!). Vårt hem är i kaos - inte minst för att vi råkar ha en vardagsrumsrenovering på hälft, men verkligen inte bara därför. I helgen firade vi svärfar som blev 70 år och fortsätter att fira honom nästa helg. Vi hade Sverigebesök som vi hann umgås löjligt lite med; helgen gick mest ut på att äta, natta barn och ställa till med kalas. Tur att de kommer igen i juli, då ska vi satsa på att få lata oss tillsammans lite mer!

Sånt på gång här. Det jag egentligen vill är att 1) ligga och läsa samt 2) sandpappra och måla alla möbler jag kommer åt, men det lär få vänta lite. Så småningom har vi våra vardagar i balans igen. Kanske? 

(Jag har i alla fall hunnit med min skolavslutningstradition sedan ett par år tillbaka - köra till Sunds för att köpa den maffigaste hängampeln jag hittar! Det är åtminstone precis som det ska.)