Storebror

Storebror är intresserad av och snäll mot lillebror än så länge, men visst märks det att han saknar den gamla tillvaron utan baby i huset. För det mesta tar han det som en hel karl, men ibland rinner känslorna över. De senaste dagarna har han kunnat bli helt förtvivlad utan förvarning, t.ex. när han inte fick fara till fammos efter parken häromdagen eller när han inte fick smaka av mina c-vitaminer (!). Och det är klart - först försvann jag i många dagar och när jag äntligen kommer hem får han bara (i bästa fall) hälften av min uppmärksamhet. Tack och lov för pappaledigheten, den ger oss kanske en chans att komma underfund med hur man ger två barn det de behöver samtidigt!

Storebror har blivit stor på många sätt, inte bara för att han jämförs med lilla lillebror. Hans pratande har störtat framåt hela vintern, och fortsätter att göra det nu också - han berättar gärna och mycket om vad han t.ex. gjort i lekparken. Han har alltid tyckt om böcker och att lyssna när vi läser för honom - men nu händer det allt oftare att man hittar honom sittande i ett hörn fullt uppslukad av en bok som han "läser" själv. Och så har han lärt sig räkna! Eller ja, till två i alla fall. Och så kan han begreppen "många" och "alla", och vet att "åtta, nie" är många. Och att när klockan är "åtta, nie" brukar man äta kvällsgröt och ta på pyjamas... Snart är han minsann skolmogen!

(Men jag slant på tangenterna och råkade skriva "skolomogen" i misstag... och visst - kanske det ändå stämmer ett par år till...)

Men nu är det sant!

Det är inte ofta jag är ute och går i snöoväder på småtimmarna nuförtiden, men det gjorde jag natten mellan tisdagen och onsdagen förra veckan. Vi kunde ha parkerat närmare ingången, men jag ville gärna låta snön och blåsten ge mig lite energi på vägen, så vi ställde bilen så det blev en liten bit att gå. Sina modiga timmar senare, tidigt på torsdagsmorgonen 4.3, föddes finaste lillebror! I måndags fick vi äntligen komma hem och försöker som bäst landa i verkligheten och samtidigt njuta av det overkliga, fantastiska med en liten människa som inte varit ute i världen en hel vecka ännu.

(Gjorde han verkligen alla de där minerna för sig själv inne i min mage?)

Inte sportigt sportlov, men skönt ändå

Måste uppdatera lite så ingen börjar misstänka att bloggtorkan beror på att jag har fullt upp med att amma och vagga... För så långt har vi inte hunnit, utan "illa bebbe" är tryggt paketerad i jättemagen ännu! Får se hur länge till - även om det är en vecka kvar till beräknad förlossning lär jag nog bli väldigt otålig om det inte blir en sportlovsbaby...

Nu när det närmar sig är det väldigt skönt att M. råkar ha sportlov den här veckan - men samtidigt är det lite trist att inte kunna utnyttja lovet till något! Vilken dröm att helt spontant kunna sticka iväg på minisemester till Hesa eller ens en slalomdag i Lappo... men nä, det känns inte riktigt som läge för det! Idag ska vi iaf äta lunch på Kotipizza med Arvid vid fammos, vårt storslagna sportlovsfirande. :)

Kattnatt

Det är inte alltid lätt att leva med ett hispigt rovdjur i huset! Häromnatten höll Tintin och jag på att skrämma vettet ur varandra, vi som brukar vara så fredliga i vanliga fall. Jag gick i allsköns ro upp på vessan mitt i natten, ungefär den tid på dygnet när det är som mörkast.

Gick sömnigt tillbaka till sovrummet - och inom en bråkdels sekund hände följande: 1) jag steg på något mjukt och lurvigt, 2) jag kände hur nån klöste mig vilt på benet och 3) det dunsade i väggen några meter bort. Stackars Tintin hade alltså inte bara försvarat sig, utan också flytt från faran - i en sån fart att han glömde stanna när väggen kom emot. Jag vet att jag inte borde, men kan fortfarande inte låta bli att skratta när jag tänker på det... man skulle tro att ett mörkerseende rovdjur är lite smidigare!

37+6

Ja, precis idag har jag och nya lilla babyn hunnit exakt lika långt som Arvid hade tålamod att stanna i magen. Den här babyn verkar ha lite mer tålamod än storebror - men från och med nu känns det som om allt är möjligt. (Jag vet: inklusive fyra vaggande veckor till!) Roade mig med att jämföra bilder från igår med bilder från dagen innan Arvids födelsedag (samma tröja!! Inte uträknat... men en favorit.) och konstaterade till min stora glädje att jag har lite mer kvar av mitt normala ansikte den här gången - Matias höll med, men det kan å andra sidan ha varit ett sätt att hålla den höggravida kvinnan snäll. Minns hur fantastiskt det kändes en vecka efter att A. hade fötts och jag såg mig i spegeln med lite mindre extravätska i kroppen: "Aha, det var ju så här jag ser ut! Snyggt med konturer." (Var lite tveksam till att lägga ut de här bilderna till allmän beskådan - tro't eller ej, men de var de mest fördelaktiga fotona av många mycket ofördelaktiga... här är de ändå.)

Annars har ett okuvligt organiseringsskov slagit till (=effektivitet blandat med ligga-apatisk-på-sängen-och-samla-krafter) så om babyn tänkt stanna i magen till sin beräknade födelsedag lär mina ägodelar, ner till minsta gem, vara bättre ordnade än någonsin vid det laget... Och det skulle jag inte ha något emot, så egentligen har jag ingen brådska alls till BB. Vem vill föda barn när man kan sortera papper och urgamla kläder?

Telefonsamtal

Medan jag satt och skrev mitt förra inlägg kilade Arvid målmedvetet in i arbetsrummet, satte sig på Matias skrivbordsstol och plockade upp hans miniräknare - och satte den till örat och sa i glad samtalston: "Jammo! Minna domme jammo. Hej!" (Alltså: "Fammo! Jag kommer till fammos. Hej!") Varpå han glatt berättade för mig att han hade ringt åt fammo.

Ja, även om han varit väldigt beskedlig med sin feber och hosta igår och idag tycker jag det är helt okej om han själv skaffar barnvakt för imorgon... :)

Välbefinnande

Jag kanske borde börja föra musikdagbok? Skriva upp vad som finns på min spellista vid olika tillfällen? För jag glömmer ju så ofta bort fantastiskt bra musik - och när den dyker upp igen trillar jag direkt tillbaka till situationen när den spelade som mest. (Vintern jag väntade Arvid fanns det inget bättre än att lyssna på Jamie Cullum - Catching Tales samtidigt som jag spelade Taipei på datorn. Små nöjen, inte obetydliga nöjen.)

Just nu är jag lycklig för att jag upptäckt att Jérémie Kisling finns på Spotify, och dessutom har ett splitternytt album, Antimatière. Välbefinnande mitt i den trötta, stökiga och förkylda verkligheten. Det är musik som hör till kategorin som är så bra att jag blir ledsen om ingen annan lyssnar på den och tycker om den. För jag vill inte att någon annan ska gå miste om något så välgörande. Annan musik som gör mig glad just nu är Amy MacDonald - This is the Life, Norah Jones - The Fall och Paloma Faith - Do you want the Truth or Something Beautiful? Så om du vill göra mig riktigt glad - ge de här artisterna en chans! (Alla finns på Spotify, min bästa musikvän... eller förstås på Youtube om man orkar leta låt för låt och sålla bort alla dåliga versioner.)

Vad lyssnar ni på just nu? Vilken musik drar upp er ur vardagsträsket och lindar in er i bomull?

Och en gång till

Nu har förkylningen tagit ny fart/börjat om för Arvid också - den stackars ungen ligger varm och knallröd och sover som bäst. Fulhosta och feber. Men hittills har han inte varit det minsta jobbig för det, utan bara extra gosig och gullig. Får se om samma sak gäller när han rosslar och hostar sig igenom natten! Hoppas kan man ju...

Annars kan jag meddela att jag hunnit så långt som 37+1 idag. Med tanke på att Arvid föddes i 37+6 känner jag mig skrämmande oförberedd på det mesta! Men det gjorde jag ju sist också i och för sig, och ändå gick det bra... Men har ställt in mig på att "illa bebbe" inte är lika otålig som storebror - annars blir jag ju helt knäpp om h*n inte vill ut förrän två veckor över tiden... Men om jag får önska skulle jag gärna organisera och hitta plats för babykläderna, få in skötbordet, möblera om i sovrummet och kanske köpa en skötväska innan det är dags! Och kanske lära mig andas som en duktig och välförberedd föderska ska. Och försöka komma ihåg hur en nyfödd skrutt som inte kan hålla uppe huvudet själv ska hanteras. Sen får det hända!

Prestationer

Häromnatten drömde jag att jag deltog i årets Botniavasa, precis så höggravid som jag är i verkligheten också. Botniavasan är 53 km, men eftersom jag tyckte att jag skidat så lite på sistone bestämde jag mig för att springa loppet istället. Och så gjorde jag det, även om det beräknades ta flera dagar. Lite mallig var jag som klarade av det med min stora mage (tilläggas kan att min kropp i verkligheten protesterat i ett par månader redan om jag sprungit några meter för att fånga upp Arvid på avvägar...)

Men den drömmen hade inte speciellt mycket att göra med verkligheten: på riktigt sitter jag med en dunderförkylning som jag nött på i två veckor men inte blir bättre och en höggravid kropp som uppför sig precis som man kan förvänta sig av en höggravid kropp. Min prestation just nu är att lyckas ta Arvid och mig igenom vardagarna utan att han (och jag) blir knäpp av uttråkning. Hittills har det gått - kanske tack vare att han också varit lite förkyld och trött..?

Jag skidade alltså inte Botniavasan igår, men det gjorde Matias. När han fick ett infall häromveckan och anmälde sig pendlade jag mellan att imponeras och tycka att han är korkad - han har nämligen inte stått på ett par skidor på flera år... under den tid vi varit ihop minns jag att han skidat en gång. (Då skidade vi några hundra meter och sen gick pappas gamla skidbindningar sönder, så Matias fick vända tillbaka med sina lånta skidor.) Men han kom igenom loppet och har fortfarande inte lagt ut sina skidor på Huuto, så jag får väl vara imponerad och stolt helt enkelt!

Mitt 2009

Den här bloggen blir mer förvirrad för varje dag som går; det är nyfödd baby-bilder, semesterbilder från 2006 och nu en överblick över 2009 - i februari 2010... Men vad kan jag säga? Det kanske är jag som är förvirrad? Hur som helst, här kommer ett riktigt ego-inlägg om 2009. Totalt navelskåderi, och ingen utåtblick whatsoever. Det är meningen!

Januari

I januari började jag bolla med två jobb (egen svenskakurs på ÅA och som inhoppande engelskavikarie) och hemmamammatillvaron och lyckades ganska bra med det. Trivdes med min blandade tillvaro och det gick ingen större nöd på någon av oss, tack vare att Matias jobbade 80 % årets två första månader. Dessutom njöt jag för fullt av mitt hyrda WSC-medlemsskap som jag hade haft sen december och utnyttjade det febrilt så mycket jag kunde. Aldrig förr har jag tyckt det varit så roligt att träna! Och aldrig mer kommer jag att tycka att "man kan ju lika gärna göra några sit-ups hemma gratis..." (Jo, om man gör det. Det gör inte jag! Och framför allt tycker jag inte det är roligt...)

Februari

Februari fortsatte som januari började, med lagom mycket jobb, lagom mycket hemmamammatillvaro, träningsglädje och härligt vinterväder. Den enda skillnaden var att jag bara bollade med ett jobb och började bli lite orolig för att bli helt utan när min kurs skulle sluta i slutet av månaden (obefogad oro, visade det sig). I slutet av februari vågade jag mig på att lämna Arvid i lekparken med parktanterna - och det visade sig vara en fullträff! Lekparken blev något av det bästa i vår vardag resten av tiden vi bodde i Vasa.

Mars

Mars är den splittrade månaden. Jag hade oroat mig för att bli utan att göra när ÅA-kurserna tog slut, men det visade sig vara det minsta av mina bekymmer. Jag vikarierade totalt tre veckor på gymnasiet, hade skrivhandledning på ÅA och började med ett nytt extraknäck på Kraft&Kulturs kundservice samtidigt som jag var "vårdledig". Och så började det vara dags att inse att det nog var jag som gått och blivit huvudansvarig för Humlefestivalen. Och så har jag för mig att jag dessutom höll på att avsluta någon eller några historiakurser jag hade gått på Öppna uni... Det var intensivt, men ändå minns jag det som en riktigt bra månad. Stimulerande om inget annat!

April

Det vårades så småningom, och antalet jobb minskade en aning. Det var påsk i Purmo och det var vappenpicknick i Vasa. Vi fick också låna två marsvinsdamer som mer eller mindre avgjorde saken för oss - husdjur ville vi ha förr eller senare. Även om Matias vann när det blev dags i augusti, så det blev katt och inte marsvin...



Maj

När jag tänker på maj tänker jag på x antal förkylningar som avlöste varandra. Men däremellan hann det bli underbar, ljusgrön vår i Vasa. Kanske man "borde" föredra våren på landet, men jag är väldigt svag för att uppleva våren i stan. Vårdammet, de alltför tunna kläderna, träden som lyser extra gröna kanske just för att de inte finns överallt... det här var kanske vår sista vår som stadsbor? Nu fick vi reda på att Matias hade fått lärarjobb i Jakobstad, vilket innebar att det vi funderat länge på, att flytta norrut, plötsligt kom flera steg närmare. I maj hann jag också ta med mig Arvid till Åbo på några härligt sköna dagar hos syster Jenny, men med Språkcenterdagarna som huvudmål för mig. Åh, jag gillar Åbo. Och jag gillar Vasa. Och jag gillar våren.

Juni

I juni hade vi planerat en lång och skön och rolig Stockholmsresa under Matias första semesterhalva. Resan blev inte direkt som vi hade tänkt oss (varken vädret eller hälsan var på vår sida), men den bjöd i alla fall på några guldkorn mellan de jobbigare varven... Efter resan hann vi med en husvagnshelg på konferensen på Humle, midsommar och inte minst, Arvids 2-årsdag! Stolta föräldrar till en myggbiten pojke - mycket hinner hända på två år! Det som annars upptog våra tankar var jakten på en trevlig hyreslägenhet i Jakobstad/Jakobstadstrakten, något som vi blev mer och mer övertygade om att överhuvudtaget inte existerar - tills vi hittade en. Visserligen inte med det läge vi hade hoppats, men de konkurrerande alternativen funkar bäst att berätta om som roliga kuriositeter...

Juli

Sommaren fortsatte och flytten från Vasa närmade sig. Någon semester hade inte Matias i juli, men vi utnyttjade Vasasommaren så gott vi kunde med strandliv på Smulterö och träffar med vänner. I juli upptäckte jag också det som ingen som ser mig nu kan undgå att märka: vi blir fler i familjen! I månadsskiftet juli-augusti var det dags för vår andra Sverigesemester - och då var både vädret och hälsan nådigare än i juni! (Även om det inte nödvändigtvis är så smart med bilsemester på totalt 2500 km som nygravid...) Den här gången reste vi via Luleå till Arjeplog (+ en sväng till Norge) tillsammans med nästan hela min familj. Favorit! Både Vuoggatjålme och familjen...

Augusti

Sen var det dags. Vi hann knappt hem från Vuoggatjålme innan det var dags att packa ihop slutgiltigt och flytta våra pinaler från Vasa till Sandsund. Det var mycket som var svårt att lämna i Vasa, och samtidigt var det mycket som lockade: inte minst att vi nu har inte bara en, utan två egna ytterdörrar... Då kunde vi också skaffa katt, vår fina Tintin. Lite otrogen är han, men vi gillar honom. Strax efter flytten var det också dags för Humlefestivalen. Det blev lite kaosartat i början, och min telefon ringde sig varm från början till slut, men vilken rolig festival jag hade! Vad mera i augusti? Vi gjorde oss hemmastadda, Arvid fick börja i Folkhälsans lekpark, jag sökte jobb... (Ett jobb fick jag och tackade nej till, vilket kändes dumt då men helt rätt nu.)

September

September inledde jag med tre veckor som speciallärare i mitt gamla lågstadium. Som jag konstaterat många gånger: jag är inget vidare på att skaffa ordentliga, stadgade heltidsjobb, men jobb dyker alltid upp... Till min förvåning trivdes jag jättebra med att jobba mycket med de lägre klasserna och tyckte det var riktigt sorgligt när det var dags att sluta! I slutet av september blev det Sverige igen, men den här gången en lite annorlunda resa: i husbil tillsammans med svärföräldrarna till Luleå+Piteå på bröllop. Hannus-familjen blev lite större och den nya familjemedlemmen kunde inte vara trevligare, jag är glad!

Oktober

Det ena och det andra tog fart - Arvid växte till sig något enormt efter flytten, och under hösten började bl.a. hans pratande forsa fram på ett helt nytt sätt. Babyn växte också till sig och vi fick se den på ultraljud (och blev lite förskräckta över jättenäsan tills vi insåg att det var en armbåge - det är inte så lätt det där...) Jag fick också ett nytt jobb (hela en förmiddag i veckan), en svenskakurs för Novia här i stan, samtidigt som jag fortsatte språkgranska för Novia i Vasa. Och med yoga för gravida, kör, Matias jobb och Arvids park fick vi in rätt vardagliga rutiner. Men ett trevligt Åbobesök bröt rutinerna - det kanske inte blir så många fler gånger vi hälsar på syster J. i Åbo? Om några månader är hon färdig och fri som fågeln... En liten kusin fick jag också i oktober!

November

November tog ännu mer fart när min kurs i Vasa började och jag fick pendla dit en gång i veckan i november + halva december. Visserligen lite väl lång arbetsresa om man skulle köra dagligen, men jag kan helt ärligt säga att jag njöt av friheten de dagar jag jobbade där. Samtidigt passade jag på att julshoppa tidigt, träffa vänner och överhuvudtaget känna mig hemma i Vasa. Min mage växte duktigt - så pass duktigt att jag fick vänja mig med att folk tog för givet att det var dags för baby senast till jul...

December

Efter en långsam start på julfirandet (förutom en jättemysig, julig lillajul) blev det en riktig dunderjul med perfekt väder - en bra avslutning på året! Vår jul och våra mellandagar var ovanligt fullspäckade med släkt och vänner, men det var väldigt roligt. Arvids armar och ben växte tydligen som ogräs på choklad- och julmatsdieten, för lagom till nyåret flaggade hälften av hans kläder på halvstång!

Så... gott nytt år, vänner! Bättre sent än aldrig! :)