Jag tänker ibland på hur privilegierad jag är, på så många sätt. Visserligen är jag varken superrik eller superframgångsrik (och har inga planer på att bli det heller), men jag har ju i stort sett - allt. Jag har önskat och så har jag fått. Det är nästan så jag vill be om ursäkt för det. Ett av de privilegier som jag uppskattar allra mest är min familj, den stora och röriga. Att växa upp som äldst av fem syskon innebär visserligen helt automatiskt att vissa privilegier faller bort - sånt som långa resor, ensamtid med och ständig uppmärksamhet av föräldrar, lugn, ro, en viss grad av harmoni... möjligheten att lämna fram sitt godis öppet och synligt utan att det äts upp... Men det har betalat sig många gånger om! Att ha en stor familj ger mig en sådan grundtrygghet. Ibland stör vi oss på varandra, ibland har vi 100 % roligt, men att vi finns där för varandra är självklart. Jag tänker gärna att det ger mina barn också en styrka, att växa upp med ett starkt släktnät - det är liksom inte bara vi på vår lilla ö.
Egentligen gick jag inte in på bloggen för att skriva ett ode till min familj, även om det är helt välförtjänt. Egentligen gick jag in för att skriva om vårt talko i lördags. Första gången vi alla träffades sedan början av mars! Mammas och pappas hus var i behov av målning och Amanda gjorde slag i saken och styrde upp ett talko. Mamma kokade köttsoppa, pappa skaffade färg och skylift och hejsan hoppsan, så var mer än halva huset målat på en dag! Ganska imponerande med tanke på alla lekande barn, svåråtkomliga ytor och snickarglädje må jag säga. Och lite förvånande, för jag åkte det det pilliga och tidsdryga jobbet att måla fönster, så jag trodde hela tiden att alla andra hade jobbat lika långsamt som jag... Man avancerar inte snabbt när man målar gamla fönster kan jag avslöja. Så småningom blir det en talkodag till för att avsluta, men först ska det väl vara lite grässkörd och midsommar och sånt.
(Bara för sakens skull behöver jag kanske också skriva att huset faktiskt inte var i så sjabbigt skick som det kanske kan se ut på vissa ställen, det som ser superslitet ut är alltså skrapat och förberett för målning...)
Är så oerhört glad för att coronaläget här i Österbotten ser så ljust ut som det gör så att det kändes okej att samlas på det här sättet. Visserligen höll vi oss mest på varsin stege uppefter väggarna, men helt lätt är det inte med coronaavstånd när åtta kusiner i åldrarna 0-12 år umgås hela dagen och flera måltider ska serveras till en hel flock... Blev väldigt glad idag över att höra på nyheterna att det öppnade samhället hittills inte har lett till någon ökning i coronafall i Finland. Ingen kan veta vad som kommer, men just nu gillar vi läget och hoppas på en stabil framtid!
Till sist - en ung man med framtiden framför sig. Abbe!
(Kan varmt rekommendera mosterskap. Man får gå runt och mysa med en glad och gosig liten unge, men när han blir hungrig eller grinig eller luktar misstänkt är det bara att leta upp en förälder som fixar det. Så smidigt!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar