Världens onödigaste väder om ni frågar mig? Plus två och regn, med ett tunt och förrädiskt istäcke på vägarna som enda vintertecknet. Alltså EXAKT VAD VI HAFT SEN NOVEMBER! (Med några undantag.) Hörde på radion att vi fortfarande har termisk höst - och att det inte är helt osannolikt att den fortsätter tills våren tar vid. Vintern kan alltså vara inställd i år. Blir så oerhört nedslagen av det - ge mig köldknäppar och stormar, det kan jag ta, men den här massiva gråheten äter på riktigt upp mig inifrån.
För att pigga upp mig tänkte jag skriva ett vykort från Madeira - men lät nästan bli när jag tänkte på flygutsläppen vår grupp förorsakade på vägen dit. Men samtidigt är jag helt övertygad om att det är större strukturer än privatpersoners skuldkänslor som måste förändras för att rädda vår planet (och rädda oss från skitvintrar som den här) - till exempel som den för en gångs skull goda nyheten om att uppvärmningen med stenkol är på kraftigt nedåtgående även i stora kolländer som Tyskland. Tror starkt på att det är nya innovationer av idealistiska forskare som kommer att rädda vår jord. Men det är svårt - skulle liksom vara enklare att ta ställning om jag personligen avskydde att resa, cyklade till jobbet och aldrig köpte nyproducerade kläder. Känns nästan som att man först leva ett fläckfritt liv själv för att sedan kunna kräva större förändringar - och det tror jag tystar rätt många idag.
Tja, det här resonemanget gjorde kanske inte så mycket för att muntra upp mig..?
Nu tycker jag vi fortsätter med något som jag vet kommer att göra det - nämligen det där vykortet! Det är tisdag, början av november och mitt i vårt Erasmusbesök på Madeira. Det är dags för en ny utflykt, den här gången först upp i bergen och sedan över till Machico, en mindre stad på nordöstra sidan av ön. Vår värd Alexandra hade gång på gång påmint oss om att vädret uppe i bergen är kallare och regnigare än nere i Funchal, men vi finländare tittade ut genom fönstret, såg ännu en perfekt, solig dag och tänkte väl lite roat att det knappast är kallt med finländska mått... så shortsen åkte på och jackan lämnade på hotellrummet, som alla andra dagar.
Men när vi snirklade oss uppför de vindlande, halsbrytande vägarna insåg vi att det inte bara var tomt prat - vi lämnade +20 grader och strålande sol bakom oss och körde upp i dimma och ett allt kraftigare regn. När det var dags för vårt första stopp vid Pico do Arieiro, Madeiras tredje högsta punkt (den högsta kan bara nås till fots). Den är berömd för sin mäktiga utsikt och på helt klara dagar lär det till och med gå att se över till grannön Porto Santo. Tja, det här är vad vi såg:
Haha! Nästan komiskt ändå. Bara för sakens skull gick jag upp på den lilla kullen där det lär vara så vackert, men jag såg knappt förbi staketet. Desto viktigare på det här stoppet var att jag köpte en regnjacka i souvenirbutiken - vi skulle nämligen ha möjlighet att gå en kort levadavandring lite senare och den ville jag definitivt inte missa bara på grund av fel klädsel.
(Men! Nån gång i livet hoppas jag ha möjlighet att komma tillbaka i vackrare väder och med rätt utrustning för att kunna gå leden till Pico Ruivo, den som brukar omnämnas som Madeiras vackraste. Den verkar livsfarlig, men sagolik. Se här bara!)
Vi körde vidare mot Ribeiro Frio, en liten bergsby som på somrarna lär vara livligt trafikerad av turister eftersom många vandringsleder utgår härifrån. En regnig dag i november var det dock inte så värst trångt. Någon funderade att vi kanske skulle skippa levadavandringen på grund av regnet - och jag såg samma bestörtning i ögonen på mina två friluftsintresserade elever som säkert fanns i mina egna. Att få gå i bergen hade vi ju sett fram emot hur länge som helst! Till alla lycka tyckte inte Alexandra, som också jobbat som levadaguide, att det var något hinder, så medan största delen av gruppen parkerade på ett café med rykande varma muggar varm choklad så var vi några som gick den korta vandringen till Balcões, en annan plats som är berömd för sin utsikt. Det var jag och mina två elever, Alexandra, den irländska läraren Noirín och ett gäng madeiranska elever som gick iväg. Riktigt kul att gå iväg en lite mindre grupp för en gångs skull och hinna umgås i lugn och ro!
Alla mina bilder är fläckiga av regndroppar på linsen och bergen var insvepta i tjocka moln - men vi såg tillräckligt för att förstå hur det kan se ut en solig dag! Trots regnet njöt jag av varje steg, underbart att vara ute i bergen, sträcka på benen och andas djupt. Det var inte kallare än att det gick bra att gå med shorts, men jag var tacksam för min nya regnjacka så jag inte behövde vara våt resten av dagen! Faktum är att jag trivdes riktigt bra i det här vädret - efter alla våra sommarresor till Arjeplog känns det riktigt hemtamt att vandra i regn...
Balcões lär också vara något av ett fågelskådarparadis och det märktes nog att fåglarna där är vana med folk - de förväntade sig helt klart att matas... De här söta knubbisarna heter Bis-Bis på portugisiska, vilket jag tyckte var väldigt gulligt! Madeirakungsfågel heter den på svenska.
En annan spännande grej vi hittade var kastanjer. Rostade kastanjer är ju ett klassiskt hösttecken här och där, men förstås inte hemma hos oss. Smakade också rostade kastanjer senare, men kan inte påstå att jag tyckte det var särskilt gott. Fina är de i alla fall - vid ett snabbt ögonkast blir man osäker på om det är en växt eller ett litet djur. En pytteliten igelkott kanske..?
Det var en kort vandring - 1,5 km till utsiktsplatsen och samma väg tillbaka, men jag hade inte haft något emot att fortsätta resten av dagen! Men visst förstod vi ju att de som stannat på caféet kanske började bli klara med sitt fika så småningom... Det här var en väldigt enkel och trygg levadavandring, med en bred stig som det till och med hade funkat att gå med barnvagn på. Så är den också en av de mest populära levadalederna på Madeira och förmodligen ganska packad med folk under sommarhalvåret. Nu såg vi nästan ingen annan där, vilket passade mig perfekt!
Alexandra berättade också om andra sorters levador, där det gäller att hålla tungan rätt i mun om man inte vill halka ner i ett bråddjup... Levador är alltså bevattningskanaler som för vatten från västra och nordvästra Madeira ner till den torrare delen av ön. De började byggas på femtonhundratalet, men är till nytta ännu idag, vilket är ganska fascinerande!
Väl framme, regnblöta men glada, mötte vi upp resten av gruppen och bänkade oss i bussarna igen. Nu skulle vi köra ut mot östkusten och solen - det tar vi i nästa inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar