Regnig höstdag, hemma hos oss, jag sitter inne och jobbar undan lite vid datorn medan man och barn är ute och sandpapprar barnstolen som ska målas. När de kommer in frågar jag Arvid om de har sandpapprat duktigt. Själv har han lekt, svarar han, men pappa var jätteduktig. Så tänkte han lite. "- Du int va na dukti". Här får man minsann inte mycket uppskattning för att man försöker kombinera mammaledigheten med lite extrajobb! Men rätt så, det arbete barn förstår att uppskatta görs nog inte framför datorn...
Annars är det som om vår stora kille har växt med sjumilakliv sedan han började dagklubben förra veckan. Han stortrivs, men samtidigt har han blivit en riktig berg- och dalbana: gulligt, moget och mysigt blandas med trots och tjut. Ena minuten är han snällast i världen och hjälper försiktigt till att tvätta lillebrors rygg i badet, för att nästa minut hoppa runt och slänga leksaker i huvudet på alla som kommer i närheten med en blick som säger allt: "se, nu gör jag precis det du sa att jag inte får och lite till och vad tror du att du kan göra för att hindra mig? Hahaa!"
Det är bara att andas djupt, påminna sig om det berömda treårstrotset och uppskatta stunderna med världens gulligaste.
(Om rubriken alltså: det var närmast barn jag tänkte på, har faktiskt inte många dårar runt mig!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar