Humlefestivalen 2010

Jag fortsätter att blogga i efterskott... hela sommaren kommer jag inte att blogga retroaktivt om, men vissa inlägg har varit färdigskrivna i mitt huvud tillräckligt länge för att jag ska vilja få dem nedskrivna. Humlefestivalen är ett av dem. Även om jag varit mycket lite involverad i planeringen det senaste halvåret bestämde vi oss för att vara med på hela festivalen och bo i husvagn på området. Jag har en känsla av jag och Matias höjde medelåldern på övernattarna ganska radikalt, men... tja, sånt händer. Våra killar sänkte ju också medelåldern rejält, så det kanske jämnade ut sig! För oss var det helt enkelt enklast med allt eller inget - ska vi vara på festival är det lika bra att ta med sig ett eget bo och hållas där hela helgen istället för att kuska av och an. Hur som helst är jag glatt överraskad över hur många vänner och bekanta i vår mogna ålder som fanns på området. Hurra för er, leve Humlefestivalen!

På fredagen hade jag svårt att hitta min plats. Jag sprang runt och försökte febrilt erbjuda min hjälp än här, än där. Men vart jag än kom var det "nä, det är lugnt, vi är nästan klara, du kan ju fråga den och den, kommer inte på något nu, fråga senare"... What? Vad skulle jag göra på festival om jag inte fick jobba? (Visserligen gjorde jag två intervjuer för Missionsstandaret under festivalen, men det lämnade ju massor med ledig tid!) Jag lugnade småningom ner mig och lyssnade på banden, såg dans i skogen och pratade med vänner. På fredagen avslutade Debbie-Ann Bax, som jag hade intervjuat tidigare på dagen, och verkar ha varit väldigt duktig - men det kan jag inte säga säkert, för jag fastnade i ett samtal utanför tältet. Det är sånt som gör Humlefestivalen! Så det är Esther som blev det starkaste musikintrycket på fredagen. Vilken show, vilken energi. Även om fredagspubliken på Humle knappast är den mest tacksamma att spela för...

På lördagen hade jag varvat ner och började på riktigt njuta av att husvagnssemestra på Humle. Vi skippade kallt förmiddagens program och levde lite strandliv i leran på Humles lilla strand. Och resten av dagen levde jag det goda livet - lite jobb (intervjuande) och mycket musik, trevligt sällskap, vackert väder och kebabburgare. Lördagen bjöd på en minnesvärd konsert med souliga Samuel Ljungblahd, som lyckades med en bedrift: en bit in i konserten röjdes bänkarna ur vägen och tältet fylldes till brädden med dansande människor. Glädje, glädje, glädje. Och ganska svettigt.

På söndagen såg vi fram emot en jubileumsgudstjänst/konsert: det är 30 år sedan Humle Rock startade 1980. Och det blev ett mäktigt firande. Några minuter före elva duggregnade det, men inte speciellt mycket. Klockan elva blåstes en trumpetfanfar - och så bröt ovädret ut. Regnet öste ner; vinden slet i tältet, och när jag såg en av stödstolparna lätta från marken tog vi vår baby och sökte skydd i samlingsboden istället (Arvid lekte i lägergården med fammo, lämpligt nog). Det lär ha varit flera av stödstolparna som lyfte, men jag var ändå förvånad över hur många som lugnt satt kvar. Kanske de hade större tro än vi? Eller så kan det hända att de inte visste att ett liknande oväder hade rivit ner och förstört delar av tältet några dagar tidigare... Åskan drog också över oss, och gudstjänsten avbröts ett tag eftersom alla sladdar badade i vatten och åskan slog ner mycket nära. Hur som helst lättade ovädret precis när folk började flytta över till lägergården, och gudstjänsten kunde trots allt avslutas där den påbörjades. Jag är tacksam över att ingen skadades och att snabbtänkta män hann slå ner tältstolparna lite extra när det blåste upp - men jag är också glad över ett av mina mest dramatiska festivalminnen!