Motto

Men en bra sak är att jag hittade något jag kanske kan ta som livsmotto i Missionsstandaret som kom idag:

Glöm inte att livets innehåll inte så mycket består i att göra märkvärdiga ting... som i att göra vardagliga ting och förnimma deras oerhörda höghet.

Teilhard de Chardin

Timing...

Makalöst dålig timing att flytta precis när Arvid lär sig klättra högt. Typ första gången upp på tvättmaskinen i förrgår, x antal uppstaplade lådor igår och köksbordet idag. Det tär på allas (bådas) tålamod kan jag meddela. Dessutom börjar han nog ana ugglor i mossen, för sov dåligt inatt och är mycket obalanserad idag. Yey. Tack och lov att farmor tar hand om honom imorgon när riktiga flytten sker...

Rapport från just nu

Åh, jag ville skriva ett spännande och roligt blogginlägg och loggade in... och upptäckte att jag inte har någonting alls att skriva om. Hmpf. Lägger in en fotoillustration av vårt liv just nu istället.

Jag språkgranskar. Vi packar. Försöker förhindra att Arvid slår ihjäl sig. (För var dag som går klättrar han vidlyftigare, fast jag hela tiden tror att nu - nu kommer han inte högre.)

En kul sak har jag förresten att berätta - Arvids favoritleksak just nu är sopborsten. Han går omkring och sopar golv, sopar väggar, sopar soffan... Det bådar gott!

Bildbeviset

Här kommer alltså det utlovade bildbeviset - nu skulle han alltså kunna klättra in i tvättmaskinen om han ville. För upp på vessatanken kan han lätt ta sig. Vem behöver klätterträd..?

Bo här och bo där

Det är olika det här med lägenheter. Det kan vara kärlek vid första ögonkastet eller så kan det vara en segt framväxande, tillkämpad tillgivenhet. Eller så kan det förstås vara hat vid första ögonkastet också, men då brukar man ju sällan fortsätta förhållandet med den lägenheten tillräckligt länge för att se vad det utvecklas till. Lägenheten vi är på väg till känns bra. Den känns redan som en aning hemma. Tror inte det blir svårt alls att bo in sig, även om det aldrig går utan åtminstone lite kamp. Lägenheten vi bor i nu har vi trivts jättebra i, men det tog ett halvår innan jag kände mig riktigt hemma i den. Jag vet fortfarande inte vad det beror på, för den är fin och bra på alla (eller åtminstone många) sätt. Kanske det var de silverfärgade handtagen på de vita skåpdörrarna i sovrummet? Inte vet jag. Men nu tror jag det är lättare att flytta ut tack vare att det inte var stormförälskelse - även om jag har trivts alldeles utmärkt i 2 ½ år, vilket rimligtvis borde väga upp det första halvåret det tog mig att bli hemmastadd. Utsikten kommer jag att sakna - åh utsikten. Annars känns det okej att flytta. Men visst, ibland blir jag lite sentimental när jag tänker på att det är Arvids första hem. Det var hit vi tog honom när vi körde hem från BB. Här har han lärt sig krypa, gå och klättra upp på toalettstolen (bildbevis senare). Inte för att jag tror att han själv kommer att bry sig så jättemycket... det är ju jag som är nostalgisk för hans del bara.

Och svar: ja, jag är medveten om att min blogg har blivit lite ensidig på sista tiden. Men jag har ju funderat på det där att det skulle vara roligt med en nischad blogg - härmed är min blogg en flyttblogg. Ett tag framåt i alla fall.

Bananlådor

Lördagskvällen firas i bananlådornas tecken - nu har jag gått igenom våra lakan och handdukar. Vi har många. Och vi har inte så mycket skrubbutrymme i nya lägenheten, så nu har jag gått igenom vilka lakan och handdukar vi behöver där och vilka som får flytta till en tillfällig lagerplats, förhoppningsvis på svärföräldrarnas vind. Arvid tycker det är roligt med alla lådor, jag lovar... även om bilden säger emot mig. Där ser det mest ut som om han är ett stackars litet krigsbarn som ska packas ner med annat bagage och skickas till nånstans långt borta...

Lite på sned

Hm... ju mer jag skriver på historieuppsatsen, desto klarare inser jag att det jag håller på och skriver om har inte så värst mycket att göra med uppgiften vi fick. Men det är lite för sent för att göra något åt det nu. Med lite god vilja kan det tolkas som att jag gjort uppgiften.

Eller med mycket god vilja.

På gång

The Flytt är på gång! Igår fick vi nyckeln och en del saker har redan börjat bo på andra sidan bron (är det oroväckande på något sätt att det var så självklart att strykjärnet fick flytta genast - "det behöver vi åtminstone inte"?). Inte så värst många saker, men ändå. Och nu har jag lust att flytta allt. Nu. Den riktiga, slutgiltiga flytten sker nästa lördag, och det känns som en evighet tills det... Inte för att jag älskar att klämma in saker i hissar, men för att jag vill ha det gjort. Och trots att utsikten bara är riktigt bra, inte enastående, så vill jag gärna börja bo där. Känns som hemma. Åtminstone har det mycket bra potential att bli hemma...

Och som om jag inte hade något annat att göra så sitter jag som bäst och skriver en hissa-essä. Deadline idag, så jag borde få ihop minst fyra sidor till innan det blir natt. Och om någon förbryllat vill fråga mig varför i hela friden jag gör det när jag redan är magister och inte behöver hissa till någonting alls egentligen, så... har jag väl inget bra svar. Är inte tillräckligt bra på handarbete för att ha det som hobby (och har för usselt tålamod för att bli bra). Men helst skulle jag ju bara gå på föreläsningarna och strunta i uppgifterna...

Åboguide

Som i alla reseguider med självrespekt har jag sammanställt en topp tre-lista över roliga saker man kan göra i Åbo, speciellt om man är tre äpplen hög. Man kan...

...rida på en elefant i Samppalinnaparken...
... spana bilar och bussar på Eriksgatan (som oftast är mer trafikerad än just på bilden!)...
...och köra Föri - eller åtminstone en miniatyr som står vid Forum Marinum.

Nobel

Vad roligt förresten att Martti Ahtisaari fick fredspriset! Även om jag i princip inte tycker att jag varken har orsak att skämmas eller vara stolt för andra finländare bara för att jag råkar vara född i samma land, så... blir man ju lite stolt ändå.

I lördagens Hbl säger Ahtisaari:
- Alla konflikter kan lösas. De får fortsätta för att vi inte tar tag i dem på allvar. Ändå vet alla vad som borde göras.

Vilken fantastisk utgångspunkt för en fredsmäklare - att alla konflikter kan lösas bara man satsar på det. Eller kanske är det den enda möjliga utgångspunkten för att man inte ska tappa tron på det man gör direkt? Mer sånt i världen!

Det lyser gult

Hemma igen från ett Åbo som lyste gult av höstlöv och spökpåsar. Bra helg! Full fart nästan hela tiden, men ändå lagom mycket tid att slappa. Hann gå på långpromenader längs ån, springa på stan (inklusive den gula galenskapen), gå på gudstjänst i friffe, umgås mycket med syster J och träffa gamla, goda vänner. Men när vi körde in i Åbo överraskade jag mig själv - jag såg mig runt och tyckte att vi körde in i en storstad. Åbo? Jag har kanske suttit och spanat ut över Metviken för länge... Men det normaliserades snart och Åbo kändes precis som det brukar. Förutom att det händer saker i centrum hela tiden, nya affärer och shoppingcentrum växer upp som svampar. Men om man kisar med ögonen ser det ut som vanligt.

Jepp

*liten glädjedans*

Vi har ny lägenhet!

Kanske?

Häromdagen kändes det som att det aldrig blir nån ände på lägenhetsvisningarna... men nu ser jag en ljusning! För ikväll ska vi se på en som riktigt på riktigt verkar vara den absolut bästa hittills. Om det inte dyker upp något skumt som vi inte har tänkt på att fråga. Men hoppas!

Och imorgon sticker vi till Åbo, yey! Tyvärr ganska mycket som ska göras före... så nu: action.

Goselastbil

Efter en händelserik förmiddag med lägenhetsvisning och mamma-barnlunch ligger Arvid och sover sin berömda eftermiddagslur - den som gör att jag överhuvudtaget kan blogga... Sin nya lastbil håller han i hårt, hårt; jag lyckades inte krångla den av honom ens när han somnat som en stock. Det kanske skulle vara gosigare med ett kramdjur...

Nybörjarsvenska

Två gånger kvar före tenten i svenskakursen... sitter som bäst och planerar morgondagens lektion. Så svårt att veta vad man ska prioritera när kursen är så hopplöst kort. 10 x 90 minuter för att lära folk svenska... puh! Det är en utmaning även om gruppen råkar vara väldigt intresserad och ambitiös. Nu har jag mest en känsla av att jag försökt klämma in så mycket i kursen att vi inte hunnit öva överhuvudtaget och ingen kommer att komma ihåg något alls. Ska försöka hålla mig och bara repetera nu resten av kursen... Men kom just på att vi inte talat om hur man böjer substantiv i bestämd form och de måste ju få lära sig ändå, stackarna..? Eller vill de hellre kunna det vi har gått igenom..?

Frustration

Jag blir galen på att sitta och ringa åt människor som eventuellt kunde ha en lägenhet åt oss men inte svarar/bara pratar med andra och låta mig sitta och lyssna på upptagettonen... Men den här farten får vi julpynta en container till jul. Grr.

Men nu ska jag ägna min korta frihet (alltså Arvids eftermiddagslur) åt något vettigt. Det är synnerligen oproduktivt att bara ringa och ringa utan att få tag i någon. Jag har faktiskt annat att göra...

Trådlös generation

För en stund sen skulle jag skicka ett meddelande till min vän Jane, när jag upptäckte att jag har en ny vän i telefonboken. Min nya vän heter tydligen Jcabgggad.1.da..b och har ett långt nummer med väldigt många ettor och fyror. Alltid trevligt med nya vänner, men jag misstänker starkt att det kan ha något att göra med att jag är ganska liberal med att låta Arvid peta på min telefon...

Han har förresten fattat hela grejen med telefoner nu. Eller... om inte hela grejen, så åtminstone en del av grejen. Jag fick ett meddelande när han lekte med telefonen, och han såg lite förvånad ut, men fann sig snabbt, la telefonen till örat och lyssnade uppmärksamt. Idag har också plastspadar, röda krattam och en pekbok fått agera telefon - han har gått med grejorna vid örat och ibland pratat lite i dem...

MIA

Det måste vara ett tecken. Jag läste nyss att flygplatsen i Miami heter Miami International Airport - MIA! Det är klart som korvspad, det betyder att jag ska flyga dit en vacker dag, flanera förbi art deco-hotellen på Ocean drive, hyra bil och hälsa på myggorna i Everglades och sedan fräsa ner till Key West och ligga i en hängmatta under en palm medan vågorna kluckar mot sanden.

(Jag är rätt bra på att tolka saker till min fördel. Vill du ha ett säkert tecken på att du absolut ska resa jorden runt eller köpa en harley davidson - ta kontakt, vi kan säkert hitta något...)

Bjällerklang

Jodå, Arvids läggdags var för ett tag sen, men det hjälper inte när han är piggare än han varit på hela dagen. Han har kommit på det roliga med att stoppa en bjällerskallra innanför pyjamasen så den trillar ner i benet och nu springer han lyckligt runt, runt, runt med sina bjällror. Så roligt kan man ha om man vill!

Men jag gissar att tröttheten slår hårt när den väl slår till. Och antagligen rätt snart...

Nu och då

Mäktiga, mäktiga människor som väljer musiken på P3. De spelar You're gorgeous och mentalt blir jag ögonaböj 16 år och köper Sugar så fort det kommer ett nytt nummer. (Ah, fantastiska Sugar som lärde mig engelska. Åtminstone brittisk fjortisslang-delen av min engelska.) Förutom att jag fyller 28... ganska snart. :) 30-årskrisen lär börja nu, men jag vet inte, jag. Personligen är jag ganska nöjd. Jag är klokare, självsäkrare och mer allmänbildad nu än när jag var sexton, så jag är nöjd. Jag medger att det finns rum för en del (!) utveckling visserligen, men ändå... det har gått framåt. Dessutom har jag hunnit ungefär så långt som jag skulle förvänta mig av mig vid 28 års ålder, så ingen panik här inte. Jag kan återkomma om ett år och känna efter lite till.

Och nu när jag sökte efter en länk till Sugar upptäckte jag att tidningen fortfarande lever - jag som trodde att den gått i graven för länge sen. Känns tryggt. Om eventuell 30-årskris smyger sig på kan jag alltid barrikadera mig bakom ett lass nyutgivna Sugar.