Istanbul, ankomsten

 

Att cirkla över Istanbul i skymningen. Att känna äventyret kittla i magen och se mångmiljonstaden breda ut sig åt alla håll. Att se sina elever ge ifrån sig förtjusta utrop och fota telefonen full genom flygplansfönstret samtidigt som jag själv vill göra exakt samma sak. Att veta att det här med bred marginal är den största stad jag någonsin besökt - London och New York kommer inte ens nära. Att ändå inte vara nervös för hur vi ska ta oss fram, hur vi ska hitta vår lägenhet, vad vi ska äta, utan bara känna en stilla upprymdhet. Den känslan. Den inleder vår vecka i Turkiet. 

Det är alltså mitten av mars och jag hade rest till Turkiet med en kollega och fyra elever för att hälsa på vår partnerskola i Trabzon på Svartahavskusten i nordost. Men tack vare en mix av tur och skicklighet (kanske mer tur) med flygtider och -bokningar hade vi också möjlighet att se oss om i Istanbul innan vi skulle fortsätta resan vidare, så därför packade vi in oss i en minibuss efter att ha stått vår tid i en lång, svettig kö till passkontrollen (definitivt utan coronasäkra avstånd) och åkte in mot Sultanahmet, den gamla stadsdel där Hagia Sofia, Blå moskén och Topkapi-palatset finns - och lägenheten där vi skulle bo de närmaste två nätterna. 

Taxin lämnade av oss på en brant sluttande gata i ett kvarter som kändes öde och tomt. Men kvällen var ljummen och till sällskap hade vi grändens alla katter medan vi väntade på vår Airbnb-värd som skulle dyka upp alldeles strax - det hoppades vi i alla fall eftersom jag för tillfället inte hade något internet och därmed inte heller kunde få kontakt med honom... Men han kom så småningom, småjoggande runt hörnet, och låste upp åt oss. Lägenheten var enkel och ställvis lite sliten, men passade vår grupp riktigt bra. Men mat måste vi ha. Ingen kände för att gå ut och äta något "riktigt", men däremot var halva gruppen mer än sugen på att gå ut för att leta upp en mataffär som skulle få stå för vår kvällsmat. Även om det började bli sen kväll var det bara ett par kvarter till smala gator med liv och rörelse och vi behövde inte leta länge innan vi hittade en minimal mataffär - det var ingen stormarknad, men kunde erbjuda koppnudlar, yoghurt, bananer och chips, vilket fick bli vår middag. Nästan kostcirkelns alla delar!

Vi var framme, och som vi såg fram emot morgondagen när vi skulle få se oss runt ännu mer!

Och nej - huset på bilden är inte vårt tillfälliga hem i Istanbul! Men det låg ett par kvarter bort och var så melankoliskt magnifikt i sin övergivenhet. Så vackert det har varit en gång i tiden!

*********************

Här måste jag lägga in en disclaimer - jag har blivit medveten om att Airbnb, som började så bra, har utvecklats till något med betydligt fler baksidor än det hade i början. Professionella Airbnb-värdar (företag) hyr ut bostadslägenheter till turister och gör det svårt eller omöjligt för vanliga människor att bo centralt för en rimlig hyra - en katastrof för redan dåliga bostadsmarknader i många storstäder. I vissa fall tycker jag det är försvarligt att använda Airbnb ändå, till exempel när vi hyrde ett vindsrum i London hemma hos en familj i somras - det rummet behövde de tidvis själva och hyrde ut bara när det var överflödigt, så det påverkade inte hyresmarknaden i området. Vi bodde jättemysigt och hemtrevligt och på köpet fick mina barn lära sig att bo hemma hos en trevlig London/pakistansk familj och öva sig på att umgås på engelska med dem. 

Men lägenheten i Istanbul var nog ett klassiskt exempel på företag som hyr ut ett stort antal lägenheter på heltid till turister och säkert bidrar till att det är svårare för vanligt folk att bo centralt i Istanbul. Egentligen inget jag rekommenderar alltså, men den här gången fick det bli så eftersom det passade vår grupp att så här i början av resan bo i en lägenhet där vi lärare fanns nära till hands för våra elever och vi kunde spela kort, prata strunt och äta kex kring köksbordet på kvällskanten. Att hitta hotellrum som hade passat vår gruppsammansättning hade blivit både svårt och dyrt, men... Ja, vad ville jag säga med den disclaimern? Det är så lätt att göra fel och så svårt att göra rätt.

Glad valborg!

Hälsning från en ganska grå valborgshelg! Största delen av denna söndag har jag suttit vid skrivbordet och rättat prov tills ryggen blivit krum och hjärnan blivit mos - och det har inte ens känts som någon större uppoffring eftersom vädret har varit så trist... Tur ändå att regnet slutade i nåt skede så jag kände mig tvungen att gå ut en sväng och tur ändå att vi hade bjudit hit svärfar på mat så att jag kände mig tvungen att byta bort mjukiskläderna jag hade haft fram till det. Inget storslaget valborgsfirande, men det är inte heller det vi är mest kända för i det här huset! 

Igår var det åtminstone en riktigt trevlig kväll. Först hade Edvins dramagrupp en teaterföreställning och direkt efteråt fortsatte jag till Betania för Betaniakörens sångafton. Det var fint - en fullsatt kyrka som sjöng så taket lyfte! Då sjöng jag in våren.

Och bilden kunde jag inte låta bli att ta, för jag var till frissan häromdagen och därför var det ett av de mycket sällsynta tillfällen under ett år när mitt hår var snyggt fönat. Tyvärr tyvärr blev det till sist dags att tvätta det, så nu lär det gå ett antal månader tills jag ser ut sådär igen...

Walk in the light 

The beautiful light

Come where the dewdrops of mercy shine bright

Shine all around us by day and by night

Oh, Jesus the light of the world

Fredag vår blommor sånt

 1. Det blir en vår även nådens år 2023! Och det fanns tydligen rabatter under all snö. Med blommor i!

2. Det är fredag! Helgen kommer visserligen att bestå till stor del av jobb och till viss del av att stöka på här hemma, men den som någon gång har varit en lärare två steg efter i alla planer vet hur skönt det är med en oplanerad helg för att jobba ikapp utan att störas av världsliga saker. Som lektioner och så.

3. Arvid är på väg hem! Den här veckan har vi haft Arvid på vift i Österrike med hans tillvalsgrupp i tyska och jag har sugit i mig av alla bilder och uppdateringar som trillat in. De verkar ha haft det bra där och jag är så glad för att han fått uppleva ett elevutbyte, jag som har tyckt att det är så tråkigt att aldrig kunna ta med mina egna barn på mina Erasmusresor. Fint ordnat av hans lärare!

Det var allt. Kanske blir det ett reseinlägg eller två under helgen också om jag riktigt kommer mig för!

Första anhalten på väg till Turkiet

Ett verkligt lyxproblem det här läsåret är att jag inte hinner blogga om alla mina resor! Har mycket på hälft, men nu kör vi med den senaste resan och sen kanske jag kan gå bakåt och blogga om de andra i efterskott när (om!) jag hinner. Den som lever får se!

Jag hade faktiskt startat ett dygn tidigare än resten av min grupp, men bara så långt som till Helsingfors. Vi skulle nämligen flyga på en torsdag, men på onsdagen hade min klass (tillsammans med en annan klass) en inbokad dag med Konsttestarna på Kiasma i Helsingfors. Länge var jag i valet och kvalet om jag skulle åka med eller försöka hitta en ersättare, men jag bestämde mig till sist för att jag inte ville missa det. Det är alltid roligt att åka iväg och se sin klass i andra miljöer och situationer än den vanliga! 

Däremot tänkte jag inte åka hem på kvällen, sova en kort natt och sedan ta exakt samma tåg ner igen morgonen efter, så när det var dags för min klass att stiga på tåget vinkade jag adjö och lämnade över till mina två kollegor. Sedan tog jag mig en ledig kväll och en hotellövernattning innan jag strålade samman med mitt Turkietgäng följande dag! Det kändes rätt bra - förutom den lilla pausen blev det faktiskt så i slutändan att jag var på resande fot med elever tio dagar i sträck om vi räknar in utflykten till Kiasma, så lite egentid var inte helt fel... 

Kiasma var intressant, men jag har elever på alla mina bilder, så inga bildbevis... Däremot har jag insett att jag definitivt behöver guide när jag ska ge mig på modern konst! Har försökt med andra museer för modern konst och mest känt mig utmattad... mycket mer intressant med en guide som öppnar konsten för en! Dagen överlag var mer krävande än jag hade trott - alla uppförde sig exemplariskt, men någon mådde dåligt och någon tyckte att staden var lite väl överväldigande... vi vuxna behövde verkligen finnas till hands. Dagens mysigaste var när jag och några elever som hade fått nog av storstadsbruset använde den sista timmen före tåget till att hitta ett någorlunda lugnt hörn i Odebiblioteket där vi kunde spela Afrikas stjärna. Hjärta bibliotek!

Sen då? Sedan var jag ledig - för första gången på flera veckor, kändes det som. Jag tvingade mig till och med att ligga raklång på sängen en stund innan jag gick iväg ut på stan en sväng! På Akademen fyndade jag en bok som fick bli min reselektyr och på Stockmann Food Market fyndade jag en lugn miljö och en smarrig laxpasta. Kan rekommendera bäggedera!

Morgonen därpå behövde jag inte skynda mig nånstans, utan medan mitt resesällskap satt på tåget på väg ner mot Helsingfors hann jag både med långfrukost och en promenad i solen. Jag övernattade budgetvänligt på Hotell Arthur och kan rekommendera för den som vill bo billigt! Själva rummet var inget att skryta med, men good enough, och läget, priset och frukosten var utmärkt. Bekvämt gångavstånd till järnvägsstationen passade mig också fint. 

Och sedan var det bara att rulla iväg med min kappsäck och ta tåget ut till flygfältet där jag träffade resten av gänget. Äventyret kunde börja!

 

Another dimension

Från lov till lov - mellan sportlovet och påsklovet blev det visst inte ett enda inlägg! Inte jättekonstigt i och för sig, eftersom det än en gång har varit en arbetsintensiv tid. Förutom allt det vanliga har jag också varit till Helsingfors med min klass, lämnat in en ny Erasmusansökan (håll tummarna!) och varit på den sista resan med elever inom det här projektet - Turkiet! 

Även om jag har varit på en hel del Erasmusresor vid det här laget var den här resan verkligen lite utöver det vanliga. Jag kände mig lite tudelad på förhand - å ena sidan har jag länge sett fram emot att få hälsa på min turkiska kollega Fatma, som jag känt i fem år nu, och se hennes plats på jorden. Å andra sidan har jag varit tveksam till om det verkligen är rätt att resa till ett land med en så tvivelaktig ledning som Turkiet har. Den förödande jordbävningen i februari gjorde det inte lättare - även om både Istanbul och Trabzon, de två städer vi besökte, var långt från jordbävningsområdet och inte drabbades direkt är det ju ändå ett land i sorg som vi reste till. 

Fatma försäkrade mig om att de behöver ha något positivt att ägna sig åt mitt i all bedrövelse efter katastrofen, och i efterskott har jag inga tveksamheter kvar. Det varma välkomnandet vi fick av hela skolan gör mig fortfarande glad när jag tänker på det och istället för att tänka att det är ett land som borde bojkottas i väntan på en rimligare styrning suger jag nu istället i mig alla nyheter jag ser om landet. Vårt samarbete med vår partnerskola i Trabzon är inte att understöda landets nuvarande ledning, utan det är att stöda lärare som arbetar med ett stort hjärta för internationalisering och demokrati. Det blir spännande med val om ett par månader! 

It's like another dimension, sade min ungerska kollega Péter på förhand. Det hade han inte helt fel i. Får jag fler chanser att resa till Turkiet kommer jag att tacka ja utan tvekan! 

Konsten att använda sitt sportlov väl

Ni vet känslan när man stiger upp på morgonen och blir alldeles matt vid tanken på att man borde klona sig i tre? Igår behövde jag verkligen ställa i ordning inför Edvins kompiskalas, läsa mina elevers bokrecensioner, jobba med vår nya Erasmusansökan, rätta prov och planera inför nästa vecka. Jag har tagit mig väldigt mycket ledigt det här sportlovet och det har varit behövligt och alldeles härligt, men sådant har ju en tendens att hinna ikapp en i nåt skede.

Så vad hände?

Jo, först spände jag på mig skidorna och gled iväg på en skidtur i blixtföret och grannvädret. Sedan samlade vi ihop familjen för en förtida födelsedagslunch för Edvin tillsammans med syster Amanda och hennes gäng. Sedan gick jag på långpromenad med Amanda och sovande Paul i vagnen. Under tiden hade Matias ställt i ordning för kalaset, Erasmusansökningen jobbar jag med idag och resten... får jag ta itu med en annan gång. Ändå väldigt nöjd med mina livsval denna soliga sportlovsfredag!

Norrut!

Jag sprang bokstavligen rakt in i det här sportlovet. De senaste dagarna har jag snarare powerwalkat eller joggat fram på jobbet än gått, ständigt småsvettig och med en aldrig krympande checklista i näven. Inte mitt bästa tempo, men aktivitetsklockan har åtminstone varit nöjd med mig! Hur som helst, jag sprang emot sportlovet med öppna armar. Visst, helt ledig är jag inte och visst, tempot nästa månad kommer inte att vara lägre (spännande saker coming up), men.... underbart med lov nu!

Ännu bättre att vi faktiskt trasslat ut oss ur vardagslunken, packat bilen full och kört iväg. Så roligt att vara ute på vift med familjen igen! Sedan i somras har det varit ganska glest med familjeutflykter, så det började bli dags. Destinationen är Norrfjärden och vi närmar oss med stormsteg. Har gått ovanligt smidigt att köra - inte minst för att svärfar också är med på resan, så vi kör i konvoj på två bilar, vilket gör att eventuella syskonbråk hålls på ett minimum... love it! Skadar inte heller att Finland varit ett blåvitt sagoland idag, balsam för själen. Nu ser vi fram emot några lediga, roliga dagar med kusinerna!

En eftermiddag i Sligo

 

Nu är det helg! Hur ska jag fira? Genom att rätta tonvis med prov och skriva en ny Erasmusansökan, wohoo! Men skönt ändå med två lite friare dagar. Sportlovet kommer att vara välkommet när det väl kommer! Och innan jag kavlar upp ärmarna och tar fram provhögarna ur väskan tänker jag faktiskt strössla ut några bilder från en random Erasmuseftermiddag på Irland. (Fortsättningen efter Enniscrone beach.)  

Vi börjar med att lite förvånat trilla ner i leklandet Funny bones utanför Sligo. Där bevisades det än en gång att 15-åringar inte är för gamla för bollhav, men framför allt hade de en höghöjdsbana som var rätt så kul, även för 42-åringar. Men överlag är inte lekland mina favoritplatser på jorden och i ett skede kändes det som om vi aldrig, aldrig någonsin skulle avsluta och komma oss vidare därifrån, så när otåligheten blev för stor smet jag ut i solen och gick en sväng i närheten. Hittade kor, gröna hagar och kullar vid horisonten! Vågade inte gå så långt ifall det äntligen skulle ha blivit dags för vår buss att rulla vidare just då, men hann åtminstone heja på kreaturen och få lite sol i ansiktet. 

Så småningom fortsatte vi i alla fall, den här gången till Sligo Folk Park, betydligt mer intressant än leklandet om du frågar mig! Sligo Folk Park tar en med till livet på den irländska landsbygden vid sekelskiftet 1900. I en hall finns en lång rad med spännande skyltfönster - mjölkbutik, cykelaffär, kolonialvaruhandel och så vidare...

Moxbriketter! Språkavdelningen i min hjärna slog ett ögonblick knut på sig när jag på ren svenska läste "Briketten tändes medelst Mox-tändstickan" på förpackningen, men tydligen var det en svensk exportvara... 

Medan vissa spanade sekelgamla förpackningar föredrog andra att spela inne(ute)bandy och fyra i rad på gården. Något för alla, och även om himlen ser hotfull ut höll det sig från att regna! 

Vi hade också lite tid på oss att gå runt i centrum av Sligo, även om det blev en väldigt snabb visit på grund av bussproblem som höll på att stranda oss ute vid folkparkens parkering... Till sist kom vi oss fram, även om den planerade fritiden hade krympt till ett minimum vid det laget. Verkar vara en väldigt mysig stad och jag hade gärna gått runt och sett mig om lite mer! Men istället passade jag på och botaniserade i en bokhandel och köpte manga åt en son och hjälpte en av eleverna att hitta Halloweenpynt att köpa hem som souvenir... även sådant är av vikt! 

Till sist satte vi oss på bussen igen och körde hem mot Ballina i en mjuk solnedgång mellan böljande gröna kullar... hjärta Irland! 

Väl framme åt middag på mysig restaurang, förnöjt spejande mot elevbordet där det socialiserades för fullt. På nedre våningen en så urtypisk irländsk pub att jag bara inte kunde låta bli att fota på väg ut. Och så en promenad hem genom kvällen. En helt vanlig Erasmusdag i oktober!

Vykort från Enniscrone beach

Det verkar som om min blogg åtminstone tillfälligt vaknat till liv? Bäst att passa på och droppa in ett inlägg då och då innan tröskeln växer sig hög igen! Tänkte fortsätta med några inlägg från Erasmusresan till Irland i oktober - det var ju så mycket som lämnade oskrivet i höstas, när jag under en period bara hann göra just det som fanns överst på måste-listan.

Det här vykortet kommer från Enniscrone beach i närheten av Ballina, där vi blötte ner byxbenen och gjorde strandfynd under höga skyar en förmiddag i oktober. Stranden är fem kilometer lång (!) och en populär badstrand på somrarna, men den här gången var det bara en i sällskapet som simmade - naturligtvis vår ungerska kollega Péter som inte skyggar för någon enda friluftsutmaning. 

Det var ebb och vi fick gå ut ganska långt för att komma till vattenlinjen, men så småningom makade vattnet oss tillbaka mot stranden. Är alltid lika fascinerad av tidvatten! 

Den slottsliknande byggnaden i den ena änden av stranden är det gamla Enniscrone Cliff Baths, som byggdes runt 1850, men inte hann stå länge innan den förstördes i en orkan. Det som dock fortfarande finns i Enniscrone, men inte testades denna gång, är seaweed baths, alltså sjögräsbad. Precis vad det låter som - ett badkar fyllt med sjögräs och uppvärmt Atlantvatten! Det är en gammal tradition på västra Irland och lär vara väldigt välgörande - och några av våra partners som har ett parallellt projekt med en lärarträff på Irland häromveckan skickade faktiskt nyligen bildbevis från när de testade. Avslappnande, berättade de!

På bilden nedanför tillsammans två av de extraordinära personer jag lärt känna i det här projektet. Det här projektet tar slut efter det här läsåret, men fulla av förhoppningar håller några av oss på och jobbar på en ny ansökan som förhoppningsvis ska resultera i ett treårigt projekt som börjar till hösten. Håll tummarna! Tyvärr kommer varken Frances eller Fatmas skolor att vara med i det projektet, men att vänskapen består är jag säker på. Tänk, vilka äventyr vi fått uppleva tillsammans under de senaste åren - och ännu har vi ju två träffar till innan vi knyter ihop det här projektet! 

Can we skip to the good part?

När vi körde mot Purmo igår lyste solen från en blå himmel och speglade sig i det tunna, vita snötäcket. Jag fick en nästan euforisk lyckokänsla - det gick! Vi orkade igenom de kvävande, mörka månaderna utan dagsljus och nu är det snart dags för den underbara vårvintern! Att solen rätt snart trillade ner bakom träden och den blå himlen blev suddigt blågrå ganska snabbt igen kunde jag ta, för budskapet hade gått fram. Det blir ljusare nu. Jag behöver inte sommar, inte ens vår - men jag behöver ljus och färger och nu börjar det finnas hopp om sådant igen. 

Mamma och pappa hade bjudit till hamburgare och pulka vid Blomsterängsbacka och alla kom. Vilken bra skogsbacke det är, och vilka bra människor som samlades där. 

Och de kusiner som alldeles nyss var minst är inte alls det längre! Av den nye yngste såg vi bara en nästipp under en fårfäll, men den nye näst yngste hängde med och kollade hur man gör på Blomsterängsbacka. Inte riktigt redo för pulkabacken dock - pulkabacken med ovanligt lite snö, ovanligt mycket is och ovanligt framträdande stenar... Tur eller änglavakt, men ingen skadade sig, inte ens lite!