Den lille mannen

Den här ungen alltså! Han lär sig så mycket hela tiden. Idag har han legat i hårdträning i grenarna "stå stadigt" och "gå med stöd". Det är inte så att han är tidig - båda bröderna har varit snabbare med att börja gå - men det händer så mycket just nu. När vi frågar honom "Jaså, du ska börja gå du?" så svarar han genom att nicka med eftertryck. Jag tycker precis han brukar kalla mig mamma och härma ord kan han också. Om han har lust. Det är en rolig tid, det här! Oj, så jag kommer att sakna den när han väl har lärt sig att gå, springa och prata hål i huvudet på oss.

Det är mycket man inte måste

En annan punkt på bokmässeprogrammet som jag inte ville missa var Tomas Sjödin. Jag har hört honom förr och läst ett par böcker av honom. Det är en klok man, och dessutom en som är väldigt välformulerad. Det var han nu också! 

Mitt presskort gjorde mig lite lycklig under mässdagarna, och orsaken till att jag hade ett sånt var att jag hade lovat skriva ett par texter till MST om mässan. En av texterna var från Tomas Sjödins seminarium, och den tänkte jag helt kallblodigt klistra in här...

---------

Att kunna se skillnad på måsten och måsten

Tomas Sjödin har gjort sig känd för att predika långsamhet. I sin förra bok Det händer när du vilar (2013) lyfte han fram livskraften som vila kan föra med sig. I sin nyutkomna bok, krönikesamlingen Det är mycket man inte måste, fortsätter han på samma linje. På bokmässan i Göteborg i september var han inbjudan för att hålla ett seminarium som också hette just det – det är mycket man inte måste. 

Sjödin är tydlig med sin utgångspunkt: Det finns inget kravlöst liv. Det finns ingen kravlös kärlek, ingen kravlös vänskap och inga kravlösa arbetsrelationer. En kravlös tillvaro är heller ingenting att sträva efter eftersom allt som betyder något i livet för med sig krav i någon mån. Den ekvation som han försöker lösa är istället att ge utrymme till det som alstrar energi och beskära det som istället stjäl energi – alltså att lyckas skilja ”måste” från ”måste”. 

Efter en snabb titt på bokhandlarnas bästsäljarlistor har Sjödin kunnat konstatera att den som vill veta att hen verkligen har levat inte får ligga på latsidan. Böcker med titlar som ”101 saker du måste göra innan du dör” blandas med ”bara vara”-böcker och resultat blir en ganska förvirrande helhet.

– Om jag gör en av de där sakerna man ”måste” göra innan man dör så finns ändå tusen jag inte gör. Det föder en sorg över det ogjorda.

Istället uppmuntrar han till att prioritera det han kallar ”de omistliga måstena” eller kärleksmåstena.

– Sammansättningen av orden ”kärlek” och ”måste” spränger nästan sig själv. Men det är med kärlek som kraven förvandlas till lust och passion. När man älskar är det ganska mycket man måste.

En intressant tanke som går emot många av de populära fånga dagen-slagorden är att istället se ett längre perspektiv. 

– Livet är en lång historia, det måste få ta plats. Ibland måste man dra ut sin livslinje lite längre än man gör till vardags. Det gäller att se på sitt liv utgående från att man har en historia och eventuellt också en framtid. Hur påverkar detta mitt och vårt liv på lång sikt? Det är hög tid att ifrågasätta det överskattade nuet. Om nuet betonas för mycket blir det endimensionellt och istället för att njuta av det så fjättras vi istället i ögonblicket. 

Sjödins råd är att istället stanna och se hela livslinjen. Att se på sin historia och sin framtid innebär också konsekvenser för nuet.

– Sätt dig ner med den du älskar och ta upp svåra frågor. Håller vår livsstil för ett långlopp – om nu vårt liv skulle bli ett sånt? Dagarna som går blir vårt liv, och det är viktigt att ställa frågan i tid: Är det detta liv vi vill ha?

Avslutningsvis uppmanade Sjödin sina lyssnare att gå efter det som är viktigt.

– Gå i din längtans riktning! Det ger dig mod att plocka fram sekatören och beskära när det behövs.

Astrid och kriget

Visste ni att Astrid Lindgren förde dagbok under andra världskriget, och att de dagböckerna precis har getts ut i bokform? (Läs mer här!) Det har hon, även om jag nog hade missat det om jag inte hade varit på bokmässan. En av de programpunkter som jag absolut inte ville missa handlade om Astrid och hennes 1940-tal - med bland annat hennes dotter Karin med i samtalet. (Jag blev nästan lite starstruck.) Astrid skrev dagböckerna innan hon egentligen var författare, men under de år som hon skrev dagbok utvecklades hon som skribent, och redan det skulle ju göra boken intressant.

Astrid Lindgren arbetade med postcensur under kriget ("snuskjobb" lär hon ha kallat det) och läste dessutom tidningarna ivrigt, så hon verkar ha varit mycket insatt i vad som hände i världen. Kriget gjorde henne till pacifist, och det var hon uttryckligen i både dagböckerna och i offentligheten. Och samtidigt som Europa brinner, fortsätter vardagen. Astrid skriver om Hitlers framfart, men också om dagliga sysslor, barnens julklappar och familjenyheter.

Den där boken ska jag se till att få tag på.

Allhelgona

Alla helgons dag - den första sedan vi blev utan fammo. Det kändes passande att fira den här dagen med besked, så vi har bjudit svärfar på mat och kaffe, tänt ljus och pyntat graven. (Arvid avslutade dessutom med maskerad hos en klasskompis och kom hem magen tung av godis - det känns ändå som en helt okej balans av allhelgona och Halloween.) Jag har en känsla av att det här är en högtid som kommer att bli viktigare ju äldre jag blir. I år var den förstås extra aktuell, men det är flera år nu som den blivit mer och mer... betydelsefull. Lite som långfredagen. Nertempo. Tänka på döden och ännu mer på livet.

En heldag på bokmässan

 

Rise and shine - fredagen hade jag planerat skulle bli en riktig heldag på bokmässan. Att planera mitt program var ett kapitel för sig. Jag kunde lätt ha lagt upp ett minutschema med en massa intressant program, men gissade att det kanske inte gick att planera för tajt... Och det hade jag helt rätt i. Hade satt ihop ett program med några absoluta måsten och därtill en hel hög med tips till mig själv. Väldigt mycket lämnade osett och ohört, men jag får se det som en nyttig övning i att prioritera och prioritera bort...

Jag började i alla fall med att hänga med (min f.d. studiekompis) Susanne på ett seminarium om hur man kan påverka samhällsklimatet med hjälp av litteratur i klassrummet. Att börja min mässdag med en diskussion om vad läsupplevelser kan innebära kändes precis rätt!

Bland andra Lawen Mohtadi, som har skrivit och gjort film om Katarina Taikon (Katitzi finns i nytryck!! Och filmen Taikon har precis haft premiär i Sverige!), diskuterade kulturarv ur ett romskt perspektiv. Hon sade att genom Katitziböckerna kan det romska kulturarvet också bli en del av vårt kulturarv, alltså så att litteratur kan skapa gemensamma berättelser för barn ur olika folkgrupper. Det är ju fantastiskt fint! Läsupplevelser kan till exempel göra Katitzis historia till en del av min historia också, och det kan sätta spår också långt senare i livet.

(Ungefär nu märker jag att jag helt enkelt får dela in den här dagen i flera inlägg, jag har helt enkelt för kloka saker antecknade för att strunta i att skriva om dem... så här följer ett osorterat nystan av tanketrådar och citat från diskussionen.)

- Avsaknad av litteratur leder till brist på förmåga att reflektera över sig själv och sin historia.

- I litteraturen hittar vi spår bakåt i tiden, och på det sättet kan vi få perspektiv på det som händer i vår värld just nu.

- Genom att läsa berättelser om andra kan du bestämma hur du själv vill vara som människa!

- När vi läser är vi inte ensamma, utan vi tar del av en annan persons liv. Filmer och dataspel är visserligen också berättelser, men att läsa är ett mer intimt sätt att ta del av någons historia. Fördelen med film är att det är mer lättillgängligt - men det kan också vara en nackdel. Det går inte att slöläsa en bok!

- Bra litteratur osäkrar föreställningar. Därför kan litteraturen vara skrämmande för den som inte förstår litteraturens kontrakt.

Efter seminariet delade vi på oss, för Susanne hade planerat in ett annat skolseminarium, medan jag tänkte lyssna på Ann Heberlein på Svenska kyrkans scen. Sedan konstaterade Susanne att hennes seminarium varit jätteinspirerande, medan jag nästan genast hade märkt att det inte gav något att stå med vässta armbågar i trängseln vid scenen. Välja och välja bort... kan inte alltid lyckas.

Istället gick jag iväg för se mig runt lite och insåg att det verkligen händer saker överallt på mässan. Hoppsan, där sitter Jonas Hassen Khemiri och pratar om djupa saker, där står Camilla Läckberg och signerar barnböcker... Men jag lyckades inte riktigt lyssna ordentligt på samtal i montrar och på småscener, så jag var väldigt glad för mitt presskort! Utan det vet jag inte om jag hade kostat på mig ett seminariekort eftersom många som hade seminarier (som kostade) också hade ett eller flera (öppna) montersnack om samma eller liknande teman. Jag tyckte liksom inte det verkade vara så viktigt med seminariekort... Det hade varit Big Fail. I den allmänna röran på mässan var det perfekt att få gå in i ett svalt rum med välordnade stolsrader och bara lyssna andäktigt på en eller flera kloka människor som pratade ostört. (Jonas Hassen Khemiri fick prata vidare utan mig i den där montern, för jag orkade inte sålla bort ljudet från montersamtalet precis bredvid... men han fastnade på bilden överst i inlägget!)

Anyways! Vi stämde träff igen, för vi, tillsammans med en av Susannes kollegor, hade bestämt oss för att kosta på oss en lyxlunch på Heaven 23 högst (?) uppe i Gothia Towers. Perfekt! Jag hade redan hunnit titta lite trött på de där trista smörgåsarna som såldes här och där nere på mässan, så när mitt sällskap ville testa de berömda räksmörgåsarna var jag med utan vidare. Räkor älskar jag inte, så jag tog reda på vad en wallenbergare är istället. (God är vad den är, här i alla fall!) Svindlande utsikt är inte heller helt fel till maten. Kan varmt rekommendera - inte hutlöst dyrt med tanke på att maten var lika prima som utsikten.

Och den som inte är hungrig borde åtminstone ta hissen upp till lobbyn, den går på utsidan av husen och är nästan lika rolig som Liseberg på andra sidan gatan...

Vi flög till Göteborg

Nu är det faktiskt en hel månad sedan våra dagar i Göteborg. En månad - och jag som verkligen har velat blogga om resan! Vi tar det nu, helt enkelt. Resan var bra. Det var så skönt att resa på tu man hand med bara en baby; bokmässan var superrolig; själva Göteborg blev jag lite kär i; septembervädret kändes nästan som sommar; lägenheten var mysig och vi hann umgås så mycket mer än vi hinner till vardags. Äh, livet var bra. Alltså, verkligen alltigenom bra. 

Vi kom fram tidigt på torsdagseftermiddagen och började med att leta oss fram till vår airbnb-lägenhet som låg 5-10 minuter från Svenska mässan. Vår värd kunde inte komma och träffa oss eftersom något hade dykt upp på hennes jobb, så istället hade hon bara gömt nyckeln på ett bra ställe åt oss... enklaste incheckningen någonsin! Efter att ha handlat och ätit tog jag mitt presskort (lyxen!) och begav mig mot mässan. Den här första dagen skulle jag inte hinna med särskilt mycket, men jag hade åtminstone stämt träff med några före detta studiekompisar som alla råkade vara på plats. Till vardags jobbar vi alla som lärare i olika delar av Finland och Sverige, och det var verkligen jätteroligt att träffas!

Sen hann jag också med en första runda på (en liten del av) mässan. Fick en definitiv känsla av att jag skulle ha roligt där de kommande dagarna! Jag botaniserade på en bokoutlet eller två och försökte komma ihåg att vi reste med flyg - med bara handbagage... Fick dessutom världens bästa service när jag skulle köpa några vykort av en utställare som bara tog kontanter, som jag inte hade - hon tyckte jag gott kunde ta vykorten och komma tillbaka och betala en annan dag... (Och det gjorde jag! Fast jag virrade runt ganska länge i två omgångar innan jag hittade tillbaka till rätt monter...)

När mässan stängde för dagen och jag gick hem kände jag hur mycket jag behövde frisk luft efter en dag på flyg, flygplatser och bokmässa. Även om Matias och Josef redan hade varit ute och gått runt i Göteborg medan jag var på mässan så lyckades jag få med dem ut en sväng till. Vi hade en riktigt bra plan, tyckte vi. Högt uppe på en höjd i närheten visste vi att det fanns ett torn, och vi tänkte oss att det borde vara en bra plats för att se lite Göteborg från ovan. Ha! Vi kom fram till tornet, skymningen var vacker - och den där högsta punkten var helt inbyggd av låga höghus. Vi såg ingenting alls förbi dem. Vår plan floppade alltså, men vi gick lite till och tyckte att det ändå var ganska skönt att vara ute. Och tornet var ju fint.

Sen hittade vi ett hål i marken, handlade lite mer mat och gick hem för att dra på oss pyjamasbyxor. Det var den dagen!

En ny liten

Dagens bästa: träffa åtta dagar gammal systerson för första gången! Det är egentligen helt galet att den här lilla människan låg i sin mammas mage för en dryg vecka sen. Nu är han här. Och väldigt fin är han!

Med bananlådor som inredningsidé

Det är visst inne att lägga upp bilder som "avslöjar" att det inte ser perfekt ut i ens hem? Som om någon nångång hade trott det... Vissa dagar är det bara för enkelt för att låta bli. Hellre skratta åt det än att gråta, ungefär. Så här harmoniskt har vi det i vårt hem. Och nej, vi håller inte på att flytta, kartonglådorna är för att vi tänkte organisera i skrubben. Tänkte. Tidpunkt icke bestämd.

Jag förstod inte riktigt varför den här kolumnen skapade sånt hulabaloo? Har tänkt skriva något om den, men det har strandat på ---trumvirvel--- att jag inte hinner. Eller orkar. Vilket ju lite bevisar att det ligger något i det hon skriver. Hur som helst känner jag igen mig i vissa delar. (Jag kände igen mig i delen där det står "Jag är så trött.") Däremot fattar jag inte riktigt grejen med 80-talsnostalgin, men det kanske beror på att jag inte ens kan föreställa mig mamma med blå mascara rökandes under köksfläkten utan att börja fnittra. (Oskojat - det går inte!) Men på allvar - tror ni verkligen att mammor var piggare på 80-talet? Det är klart att 80-talet verkade chill för oss som är 30+. För vi var BARN då, och vad vuxna sliter med får barn i bästa fall strunta i.

Det kan visserligen finnas korn av sanning i det. Jag tror vi blir trötta av att vara aktiva på sociala medier. Förstås. Det ger mycket, men det tar också. Jag tror också vi blir trötta av att försöka hålla många bollar i luften - kanske fler än de vuxna behövde bolla när vi var barn. Däremot tror jag inte arbetande småbarnsmammor varit utvilade och pigga någonsin i världshistorien - det bästa kanske bara vore att acceptera att det är så?

Det är så nära till hands att skylla på att "dagens mammor" vill göra allt så invecklat, men det tycker jag inte stämmer. Jag pimpar inga presenter, bakar inga tårtor och tränar högst en gång i veckan. Mitt hem är ostädat och jag handarbetar inte. Min man lagar vardagsmaten och jag jobbar inte ens heltid. Ändå är jag trött. Ibland riktigt galet trött. Men vad annat kan jag vänta mig? Jag har valt ett (jätteroligt) jobb som kräver att jag är skärpt, social och organiserad hela dagen.* När jag kommer hem har jag tre fantastiska (men oundvikligen ganska röriga) ungar som väntar mig. Jag är uppe för sent på kvällarna för att det är så behagligt tyst i huset då. Så vad kan jag vänta mig? Duracellenergi?

Jag misstänker lite att det kanske är det som är vår tids problem - vi tror det är meningen vi ska vara så pigga. Att det är vår rättighet. Vi ska köra hårt och vakna med ett leende på läpparna varje morgon. Not gonna happen!

Så vad ska vi göra åt det här nu då? Skala bort. Förenkla. Gör det du mår bra av. Och inse att det är helt okej att ändå trilla ihop i en blöt liten fläck på golvet då och då.

*I bästa fall borde vara skärpt, social och organiserad alltså - i bästa fall får jag till en av tre...

Som en femåring ser min kropp

Dagens bästa komplimang fick jag av Edvin:
- Mamma, du är inte så jätteskrynklig!

Den var bättre än det han sade lite senare:
- Mamma, du har gungig mage!

(Jotack, den gungar! Men när jag råkade se en bild från september ifjol förlåter jag den - den såg ut som om Josef hade lagt sig raklång på tvären med fötterna rakt ut... sånt passerar väl inte obemärkt.)

Blå himmel, blått hav

Det blev Fäboda den här helgen igen! Det är ju nästan oftare än på sommaren... Idag var det söndagsskolans höstutflykt på Lillsand, och det blev perfekt. Sol, blå himmel, gott sällskap och glada barn. Lekar, slackline och matsäck med alldeles lagom mycket sand i.

Ibland är grillkorv och smörgås faktiskt den bästa söndagsmaten! (Vi brukar nästan aldrig grilla korv utomhus, det blir för det mesta bara något kallt och färdiglagat i matsäcken... men det ÄR ju jättemysigt att grilla!)

Hanna och barnen  hängde med som en extra bonus. Så roligt att se kusinerna leka tillsammans. Och jo, numera leker också Josef och Leander tillsammans! Hanna & co kom hit efteråt, så småttingarna fick också en chans att härja lite här hemma på golvet. De påminner rätt ofta om yra, lite  klumpiga hundvalpar, men de leker definitivt tillsammans,  inte bara bredvid varandra. De kröp ikapp, samsades (!) om leksaker och pratade på sitt eget språk. Det är två månader mellan dem, men den skillnaden märks bara med några få saker - med det mesta ligger de på ganska samma nivå. Ingen av dem går eller står utan stöd, men båda två går lite längs soffan - eller står och hoppar bredvid varandra i resesängen! :D

(På tal om hundvalpar hittade Leander på en egen strategi för att få smaka på matsäcken... haha!)