Påskdagen

 

Påskdagen kom med vårväder - och vi kom oss äntligen för att åka till Lostein. Jag skäms lite, men vi har faktiskt aldrig varit där med barnen. Själva har vi inte varit på många år. Lite märkligt för en överpurmobo som ändå gillar skog. Och som visserligen inte bor i Överpurmo, men ändå är där... rätt så ofta. Tillräckligt för att få till en utflykt till Lostein nångång, kunde man tycka. Men nu!

Ganska nyligen (i somras?) rustade de ("de" - någon?) upp riktigt ordentligt, och den livsfarliga lilla pinnstegen som jag minns från förr har bytts ut mot rejäla trappor och staket - det kändes faktiskt inte minsta lilla farligt att gå dit upp med barnen. Spännande visserligen, men bara bra spännande, inte hur-ska-detta-sluta-spännande. 

Edvin ville inte vara så länge där uppe (spännande nästan i överkant), men Arvid tyckte mest bara det var tråkigt att inte få klättra över till andra sidan staketet. När vi hade vår cykelutflykt runtom i Purmo på sexan klättrade hela skolklassen upp på stenen utan staket överhuvudtaget. Ingen ramlade. Visserligen var vi ju äldre än min klätterapa är, men ändå... lite nervöst måste det ha varit för de vuxna som var med?

Omgivningen runt Lostein är ju annars också helt fantastisk, med vacker skog och en massa klätterstenar att upptäcka. En geocache finns också gömd i närheten. Gissar att det inte är så länge tills vi får till nästa utflykt!

Det var bara min "lilla familj" som var till Lostein, men på Stennabba fick vi hänga med mina föräldrar och nästan alla mina syskon med entourage. Kunde inte ha blivit så mycket bättre, den där påskdagen!

Glad påsk!

 

Påskens höjdpunkt för barnen - oavsett hur intresserat de än lyssnar när jag läser om påskberättelsen i Barnens Bibel...

The bump

Jag har en känsla av att de flesta som läser är människor jag känner - eller som åtminstone brukar se till mig ibland. Och har man sett mig så vet man. Men för att nu göra det riktigt officiellt: vi ska bli fler. I september, om allt går bra, kommer vi att bli trebarnsföräldrar, och det ser vi fram emot med skräckblandad förtjusning! Å ena sidan - blöjor, vaknätter och ännu mera barnsjukdomar... men å andra sidan. En till fantastisk. Åtminstone är jag ganska övertygad om att det blir en fantastisk en, om jag får gå efter hur det blivit två gånger hittills.

Jag har haft ganska lite tid och energi att ägna mig åt att Vänta Barn - åtminstone om jag jämför med hur det var när jag gjorde det för första gången för sju (!) år sen - men samtidigt ser jag fram emot det här med ännu större iver. Första gången var det så mycket onödigt jag oroade mig för. Till exempel funderade jag (seriöst!) över hur det blir om jag får en osympatisk unge som jag egentligen inte gillar så mycket. (Så blev det inte.) Den här gången tar jag för givet att jag kommer att älska honom eller henne, och jag vet vilket äventyr det kommer att bli. Det här barnet har redan haft sin plats i familjen länge.

Så det är spännande. Men det har varit en tung vinter, speciellt årets två-tre första månader. Inte nog med att det varit gråtrist väder, mycket sjukdomar och mycket jobb; även om jag har mått bra har jag varit extremt trött (as in: sova nån timme när jag kommer hem från jobbet flera gånger i veckan) och inte haft någon extraenergi nånstans. Jag har orkat med arbetsdagarna, men när jag kommit hem har det inte funnits så mycket kvar för hem och kvällsjobb. För att inte tala om träning eller ett socialt liv! Tack och lov att det blev april med sol, snällare jobbmängd och inte fullt så obarmhärtig trötthet!

Go juni!

Haha. Sitter och skrockar lite för mig själv. Har ställt till det så att juni månad kan bli superintensiv på ett eventuellt lite utmattande sätt, men det är verkligen, verkligen bara roliga saker. Eller - vad sägs om att först åka på familjesemester inklusive bröllop i Småland (!) och bara nån vecka senare helt fräckt åka på ett tumisäventyr till Barcelona fast vi var till Rom i november..? Får man ens göra så?

Inte för att jag vet varför, men jag skäms nästan för att berätta så här offentligt om allt roligt vi planerat in. Jag känner att jag liksom måste försvara mig med att vi hittade oanständigt billiga flygbiljetter hos Ryanair, att barnen kommer att ha det bra  och att vi kommer att ta vara på varenda minut och vara superjättetacksamma för att vi har möjligheten.

Hur som helst, här har jag suttit nu hela långa gråvintern och känt hur det dragit och sugit i resnerven, och så ställer jag till det så att resorna nästan krockar med varandra. Just den där resan till Barcelona kan också vara lite korkad av en viss anledning, men det vet vi ju inte innan vi testat. Så testas bör det!

På tal om inredning...

Linda på mysiga bloggen Lindas Lantliga lottar ut en korg - händelsevis i ett av de mönster som jag fastnade för när jag letade tapet till arbetsrummet (som sedermera blev ospännande målat i gråblått). Det strandade på att de gamla tapeterna hade ett svart mönster på vit botten, och jag ville helst inte påminnas om dem... även om skillnaden skulle ha varit att den här tapeten (från Ferm living) är snygg, inte ful. Hur som helst. Skulle inte ha något alls emot att ha mönstret på en korg åtminstone!

Bra dag för inredning

En längre tid känns det som att jag prioriterat: 1) jobb, 2) hushållssysslor och 3) åtminstone nödtorftig vila - och sen har det inte funnits mer tid för 4) övrigt. Idag struntade jag högaktningsfullt i alla tre. Istället blev det en riktigt givande dag för att få det här huset påskfint. På förmiddagen vek jag - lite skeptiskt - in till Blossoms outlet, och redan innan jag gått in genom dörren hade jag redan hittat en hatthylla (som numera är kökshylla) och ett par skor... He va na! I somras gick det nätt och jämnt att klämma sig in med skohorn, men idag var det en riktigt behaglig folkmängd. Knappt så man behövde armbågar!

Hatthyllan som blev kökshylla hänger faktiskt redan på sin plats - vilket är smått otroligt - och jag är mycket, mycket nöjd. Allt som kan dra uppmärksamheten från våra erbarmligt fula kökstapeter är välkommet! Bildbevis kommer kanske när någon har röjt av köksbordet. (Förutsatt att någon någonsin kommer att röja av köksbordet.)

Inte nog med det. På eftermiddagen åkte jag och min ljudbok (för tillfället Flickan som lekte med elden) till Kokkola för att handla gardiner. Vi har ju numera lite fler fönster än vi hade i radhuset, och det blev ännu mer uppenbart nu när det börjar vara dags att säga so long till de dammiga vintergardinerna... Så nu har vi råmaterial för gardiner till arbetsrummet och vardagsrummet. Återstår bara att få tyget att bli gardiner. Före påsk? Lite optimistiskt kanske, men hoppas kan man!

Dessutom har vi sått påskgräs. Med lite tur hinner de första gröna topparna våga sig upp före påskhelgen...

Söndag, bra, bättre

Det är verkligen tur att åtminstone vissa dagar blir bättre än de startar. Jag hade verkligen inga höga tankar om den här dagen när jag vaknade trött och ganska sur, till grådassigt väder och inte alls utvilad efter att nästan bokstavligen ha sparkats ut från min egen säng, där istället resten av min familj låg och sov så gott, så gott.

Men det tog sig. Mycket omotiverad släpade jag mig med till Betania och söndagsskolan, och det var riktigt roligt att hänga med barnen i källaren. Syster Jenny ringde och frågade om vi ville hänga med ut och äta på stan, så det blev en trevlig bonuslunch på Asian Garden, helt utan planering. Och sedan gick vi, tack och lov, på Jacob Gospels konsert It's raining. Så bra! Det var upplyftande, och det var just det jag behövde. Njutbart.

Som sagt. Vissa dagar överraskar positivt!

(Om bildkvaliteten - som man kan vänta när jag tog hela två bilder lite sådär i smyg. Det blev som det blev. Ville hellre lyssna.)

Dagens aha: man och en

Peppe på Livet och L.A. skrev ett inlägg om hen och en och jag pustade ut för att hon erkände att en inte känns naturligt att använda för henne. Att det allmänna man (som i "man brukar blabla") heter man och inte kvinna för att mannen varit normen och kvinnan undantaget en alldeles för stor del av historien är uppenbart. Och det stör mig onekligen, men tydligen inte så mycket att jag skulle sluta med man och börja använda en.

(Alla icke-språknördar, vänligen återgå till era sysslor. Inget mer här att hämta.)

I en kommentar till Peppes inlägg skrev (en annan) Mia något om en som ett individualistiskt projekt och - aha! Det gick upp för mig varför jag inte ens har försökt använda en. Det beror (kanske) inte (bara) på att jag är bakåtsträvande och trist.

När jag använder man använder jag det som ett sätt att bredda tanken - handlar det bara om mig skriver jag jag, men om det inte bara handlar om mig (eller om jag låtsas att det inte bara handlar om mig) skriver jag man. Det är ett sätt att lyfta påståendet från det individuella till det allmänna. Kanske till och med ett sätt att ge påståendet en större tyngd på det sättet. Och då blir ju hela pronomenet per definition ett sätt att tala om fler än en. Och det är därför jag tycker det känns så konstruerat och oanvändbart att skriva en. Så självklart, men något jag aldrig kommit att tänka på förr.

Roligt med aha-upplevelser. Såna där som gör att man känner sig lite dum för att man inte kommit att tänka på det förut. Vilken är er senaste?

Hen är en annan historia, som jag skrivit om förut - här. Det använder jag gärna i skrift när det är praktiskt, men helst inte i tal eftersom det krockar ganska radikalt med min dialekt som könskategoriserar både klockor och stolar...

Söndag, plättar, Blomsterängsbacka

Det här var alltså förra söndagen. Denna lördag har inget mer spännande hänt än att jag gått en loppisrunda och dessutom fått för mig att jag nog måste turista i Florida en vacker dag. Alligatorer i Everglades och blå himmel i Florida Keys. Ungefär så. Nu tänker jag mig... film och popcorn kanske? Och inte somna i förtid.

Om man gnäller så får man int

Det är egentligen så fantastiskt att jag knappt vågar tro på det själv, men på sistone har barnen helt av sig själva kommit igång med en lek inom en minut efter att vi kommit hem på eftermiddagarna. Jag (och övriga vuxna) behöver bara hålla oss ur vägen så gott vi kan för att inte förstöra deras flow. Så skönt! Och ibland ganska roligt att tjuvlyssna på.

För en stund sen var de inte riktigt överens om vem som skulle få ha "duplofaffa", och det verkar som om Arvid med ålderns rätt tog den. Edvin var inte nöjd, men tillrättavisades av storebror:
- Om man gnäller så får man int!

Hurra! En av alla tusen saker jag brukar tjata om har gått in! Inte så att de slutat att gnälla, men de vet i alla fall att det inte är så man ska göra... alltid något! Tills vidare nöjer jag mig med det.