Nåja

Fredagskväll och sommarvärme. Avslutning på en löjlig lång vecka som försvårats av att jag tydligen tappat bort hälften av min hjärnkapacitet nånstans på väg från Heathrow. Och årets första glass på terrassen. Fast den nu råkar ligga i skugga på kvällen.

PS.

Ännu ett tillägg förresten. Min teori om att jag skulle komma hem från resan med fulladdat tålamodsförråd? Den stämde! Jag vet ju inte hur stort det där förrådet är, det lär ju ta slut småningom igen, men just nu är det ganska bra ställt. Jag hade tålamod till och med när vi alla tre (barnen och jag; Matias i Joensuu) sov i stora sängen och det kändes ungefär som att sova inne i ett flipperspel. Flipperkulan var Arvid med mardrömmar, och Edvin och jag var sömniga, förvirrade långsamma kulor som studsade runt lite av bara farten. Inte vidare vilsamt. Ändå - jag slängde inga kuddar och jag lade mig inte på golvet i rena ilskan. (Det har hänt. Don't mess with my sleep.) Och jag har svarat snällt och bytt nerblötta kläder gång på gång och torkat smulor och varit allmänt moderlig. Om det krävs en solovecka i England för det, so be it!

En sån där till

Förresten, är det nån som orkar med en till reseberättelse? Igen?

Egentligen tror jag inte det finns något alternativ - just nu är de nio dagarna ett enda glittrigt, trassligt nystan av intryck, och det bästa sätt som finns att trassla ut sådana är genom att blogga. Så ja. Det blir nog reseblogg igen. Det är oundvikligt, skulle jag tro.

Carnaby Street, 7.5.2013

Att plumsa rakt in i vardagen

Onsdag? Kikar man in i min rykande hjärna skulle man verkligen tro att det börjar vara dags för fredagskväll, men frågar man mig har jag ingen aning, egentligen. Om jag inte hade speciellt mycket tid på mig att ställa in mig på att resa till London har jag haft ännu mindre - eller ingen - alls på att förbereda mig på att snava rakt in i vardagen igen. I nio (!) dagar njöt jag av Äventyret - och plötsligt är jag tillbaka, här i verkligheten. Utan någon ställtid alls; det trodde jag inte behövdes för att komma hem igen, men jag hade visst fel.

Jag kom hem tiotiden på söndag kväll. Av någon outgrundlig anledning hade jag lovat att vikariera en annan lärare måndag-onsdag, så förutom mina egna lektioner har jag haft två extra/dag. Med början 8.15 på måndag morgon. Men det var lugnt, eleverna skulle jobba självständigt med ett projekt på måndagen, så min insats skulle vara minimal. Förutom att internet låg nere i hela stan, vilket mycket effektivt ströp den planen. Någon skämta med mig aprilo? Jamenjepp, det går väl fint att improvisera en lektion i en kurs jag aldrig hållit... det blev helt okej faktiskt. Tur det var engelska, som jag hade marinerat mig i hela veckan. Men det fanns liksom ingen tid att landa - först en dag senare märkte jag t.ex. att jag inte hade ställt om klockan och alltså hade den att gå två timmar för sent. Och jag använder alltså min armbandsklocka rätt många gånger per dag... Jag ställde om den - och märkte ännu ett dygn senare att jag bara hade ändrat den en timme. Ett under att jag lyckats vara (nästan) strukturerad på mina lektioner!!

Ja, och min make har varit på vift i Joensuu igår + idag. Kan liksom inte missunna honom det efter min egen dryga vecka i England, men nu ska vi nog försöka hållas på samma ort ett tag framöver!

Annars? Visst är det gott att vara hemma. Krama mina barn!! (Edvin har blivit flera månader äldre under den här veckan.) Krama min man! (Ja, när vi råkar vara på samma ort en stund, då.) Och våren börjar hitta ända hit också! Och jag gillar mitt jobb! (Ser dock inte så mycket fram emot sommarlovet, som för mig inte innebär en paus, utan antagligen en avslutning på ett kapitel jag trivs väldigt bra med.) Och snart är det ju helg, så kanske själen hinner ifatt också. Just nu tror jag att halva är kvar i the land of afternoon teas and double-deckers.

Camden, 4.5.2013

Här är jag

Om jag njuter av livet? Ja, och inte så lite heller. Jag har varit i London i fem dagar redan, och det är väl tur att jag har man och barn hemma som drar (ganska starkt, får jag väl medge) så jag inte i misstag råkar stanna här... Jag njuter av friheten och jag suger i mig kunskap som en svamp. Visste ni att upp och ner-vända ananasar på grindstolparna symboliserar rikedom? Nej, just det. Det gjorde inte jag heller. Bara ett exempel på kunskap som kan komma väl till pass en vacker dag! Dessutom är det (nästan) sommarväder här. (Bilden ljuger, tro inte på den...)

Däremot har jag inte riktigt tålamod att blogga långt på en minisurfplatta... Återkommer kanske en dag när jag har oändligt med tålamod. Tålamod är annars något jag laddar upp med som bäst. När jag kommer hem kommer jag att vara en utmärkt moder med en ängels tålamod - något jag inte direkt kunde påstå att jag hade för en vecka sen. Fast jag kan ju ha fel förstås.

Något skumt

Det här känns konstigt. Nästan så något måste vara fel. Det är inte ens läggdags för barnen ännu, och jag är nästan klar med packningen! Det enda jag måste göra ännu ikväll är att duscha och packa några sista småprylar - det mesta var faktiskt klart för flera timmar sen, och vi har till och med varit ute och gått/vingelcyklat hela familjen efter det. (En vinglade ner i diket, men det gick också bra.) Det skumma är att jag ALDRIG hinner så här långt med att förbereda en resa förrän tidigast nån gång på småtimmarna. Kanske är det ändå lättare att packa bara för sig själv... eller så har jag glömt det mesta. Det visar sig. Det som gör det ännu konstigare är att jag stressat mer eller mindre i två veckor nu för att hinna med jobb och annat som måste stökas undan före resan. Och nu plötsligt - ingen stress? Hur gör man då?

Den bästa idén tror jag är: krama mina barn så mycket jag hinner före nattning. Imorgon - swinging London!

Att avrunda en resa (7.4, del 2)

Efter att ha gått runt två varv på Bioparc och ätit lunch däremellan var det dags för dagens andra plan - nämligen att äntligen träffa Matias och Anders släktingar. Bättre sent än aldrig! Matias kusin och morbrors fru skulle delta i en dressyrtävling i Mijas strax utanför Fuengirola, så vi tog oss dit för att se på. Det var roligt, även om jag inte vet ett skvatt om dressyr! Och det bästa var ju att Arvid och Edvin fick leka ordentligt med sin småkusin Vera, som de bara hade hunnit träffa en stund på torsdagen. De lekte sakletare och hittade en mängd skatter, även om vi lite fick styra bort dem från skräpkorgarna - som förstås hade varit rena rama guldgruvorna för tre ivriga skattjägare...

När det blev dags att ta oss tillbaka in till Fuengirola hade det naturligtvis varit klokast för oss att åka direkt till lägenheten, packa, städa och se till att få lite sömn före vår tidiga avfärd. Det är jag glad att vi inte gjorde! Istället bestämde vi oss för att gå ut och äta en "sista måltid" med Ylva och Anders på en restaurang nära deras hotell. Det var väldigt trevligt, och ett så skönt sätt att avrunda resan och så småningom sikta in sig på hemresa och vardag igen. God mat var det, och en vacker kväll. Iskall, men vacker. Efter maten måste vi naturligtvis äta glass på stranden. Vi frös så vi huttrade, men glass på stranden är alltid glass på stranden...

Och där var sista bilden från resan. Jag tror vi stannar där. Visserligen kunde jag berätta om natten då jag sov en timme och Matias blott en halv. Om en liten Edvin som blir sjuk och spyr i sin säng 2½ h innan taxin ska hämta oss till flygfältet. Villrådigheten när vi inte ens visste om det skulle gå att flyga med honom. När vi inte visste om vi skulle vara i Finland hela familjen den eftermiddagen eller inte. Taxiresan halv fyra på morgonen som var så vacker, trots att vi satt på helspänn och iakttog vår lilla sjukling.

Men vi stannar här: en vacker solnedgång på en vacker strand. Och så konstaterar vi att vi trots allt kom oss hem. Lyckligt. Och det var en bra resa - trots allt.

Bioparc (7.4, del 1)

Sista dagen på resan, och solen var nådig. Det var fortfarande ingen tryckande värme, men ungefär som en bra försommardag hemma. Alla var friska, och vi kunde faktiskt hålla oss precis till planen: att gå på djurpark tillsammans med Ylva och Anders. Visserligen var barnen ganska trötta efter en innehållsrik vecka, men vi var ändå peppade för att se på lite krokodiler och apor. Det är ändå ingen stor djurpark, så man behövde inte använda fötterna hela dagen om man inte ville. Vi tog bussen in till stan och efter att vi lekt en stund i en (jättefin) lekpark träffade vi Ylva och Anders utanför Bioparc Fuengirola.

Edvin tyckte bäst om krokodilerna, Arvid var fascinerad av schimpanserna, och jag blev nästan lite andäktig av att stå precis på andra sidan glaset från en kraftfull gorillahane. Imponerande!

Vi ett par tillfällen försökte vi ta ett fint familjefoto, men Arvid har utvecklat ett par strategier för att inte behöva delta i sånt trams. Hans favorit heter "låtsas att du sover så ser ingen dig". Nåja, det är ett porträtt av vår familj just då...

Baobab betyder tydligen "upp och ner-träd". Jag förstår! Just det här baobabträdet var konstgjort och fungerade som aphus, men ändå.

Solsemester! (6.4)

Vår lördag i Spanien blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Arvid var alltså sjuk på fredagskvällen, och även om han sov gott på natten och till och med åt morgonmål på lördagen fick vi med tanke på bacillerna lov att ställa in dagens planer, som var att hälsa på Matias släktingar - vilket alltså var en av huvudpoängerna med resan. Tråkigt!

Det som talade till dagens fördel var ändå att det äntligen var sommarväder! Som vi hade väntat! Edvin och jag roade oss med att gå till en ny lekpark på förmiddagen, men när vi hade kommit hem och ätit lunch förlorade jag ett tag kampen mot 1) besvikelsen över inställda planer och 2) oron för att sannolikheten var stor att Edvin och/eller jag skulle bli magsjuka - med tanke på inkubationstiden precis till hemresan. Lejdo. Så vad gjorde jag? Drog täcket över huvudet och somnade som en stock. Det är inte det sämsta sättet att tackla motgångar. När jag vaknade var jag visserligen lite besviken och lite orolig, men jag bestämde mig för att ge det negativa tänkandet onda ögat och göra något annat istället.

Istället tog Edvin och jag bussen in till stan, och det blev en riktig toppendag - lite otippat! (Matias och Arvid hade f.ö. också en trevlig dag utan oss - Arvid mådde bra och de hade varit till två olika lekparker + köpt glass i solen.) Jag är inte riktigt säker på om det var Fuengirolas centrum vi hittade, men vi steg i alla fall av vid en fin kyrka och åt bananer på en parkbänk.

Sen ville Edvin att vi skulle leta efter havet, så utan desto mer funderingar över var vi egentligen befann oss sökte vi oss till stranden. (Var man än är i Fuengirola är det nära till havet, det är tydligen lite så det är tänkt.) Och - där blev det faktiskt lite strandhäng! Solsemester! Vi hade inte förberett oss, så vi hade ingenting med, men det gjorde inte så mycket. Bada ville vi ändå inte (isvatten) och stenar och snäckor är lika roliga som plastspadar. Själv njöt jag av att bara sitta i solen och se på när Edvin förnöjt lekte. Skönt!

Efter vårt strandhäng makade vi oss så sakteliga iväg. Ylva och Anders var småningom på väg in till stan efter att ha hälsat på släktingarna, och vi tänkte träffas och äta tillsammans. Deras hotell var på stranden några (okänt antal) kilometer längre bort, så vi började gå ditåt. Och det var så roligt! Och Edvin njöt i stora drag av att semestra med bara mamma - på varenda bild vi har (och det är många) ler han brett, och på de flesta dansar han. Så det var vårt tumisäventyr, inte alls dumt.

Promenadstråket längs stranden i Fuengirola är 100 % turistvänligt, och det passade oss utmärkt. Det fanns alltid något roligt att se på, och när vi blev sugna på glass behövde vi inte leta länge. Edvin åt en fotglass, vilket han tyckte var hejdlöst roligt.

Var exakt Ylva och Anders hotell fanns visste vi inte så noga, men när vi gissningsvis närmade oss och ringde fick vi veta att de var nere på stranden - och vi hittade dem. Vi var mycket imponerade av att Anders faktiskt tagit ett dopp i vattnet som våra fötter nästan frusit till is i... Inte så mycket kallare än vattnet hemma på sommaren, tyckte han. Visst, allt är relativt.

Vi gick upp till deras rum och fick njuta av utsikten på 14:e (?) våningen. Inte illa att vakna till den!

Eftersom Arvid hade mått så bra under dagen bestämde sig de för att också komma in till stan och göra oss sällskap vid kvällsmaten. Vi hittade en pizzeria som det doftade gott ur och satte oss på uteserveringen. Ett misstag, visade det sig sen, för just där blåste det så kallt att vi alla kände oss lite som polarforskare innan vi hade ätit klart...

Man kunde ju välja och vraka mellan restauranger med finsk meny, men på just den här pizzerian betjänades vi på klingande rikssvenska och barnen fick läsa svenska böcker medan vi väntade på maten. Ylva blev lycklig när hon såg att den ena var hennes läsebok från ettan. Hon hade helt klart en charmigare läsebok än den vi hade om Isa och Ole!

Lejon ska man låta bli / att stoppa sina fingrar i.

(Tröjan som Edvin har på sig på vår strandutflykt har han förresten fått av Katariina. Den har blivit en en riktig favorit!)

Vapp och vår!

Jag kan inte låta bli att tänka på inlägget jag skrev för exakt ett år sen - det var faktiskt en riktigt vardagstråkig valborg, även om det väl egentligen inte var något större fel på den. I år lyckades det bättre, med trevligt sällskap, ballonger i fönstren och hemgjorda munkar. Nej nej, jag har inte kokat munkar, dessvärre. Eller kanske dessbättre, eftersom det är något jag hittills aldrig provat på... Men syster Jenny kan, hon!

Och nu sover barnen förhoppningsvis snart och jag fröjdas mest åt tanken på att få lägga mig själv snart, helt utan att behöva sitta uppe och jobba till mittinatten. Kanske till och med bläddra lite i de där Londonböckerna? Måste erkänna att det är lite blandade känslor inför resan - jag ser fram emot den, men har definitivt inte hunnit ställa in mig mentalt. Eller på något sätt överhuvudtaget. Det är ju snart! Och så var det ju det där... en dryg vecka utan mina barn! Hur tänkte jag där egentligen? När jag sökte stipendiet var allt så hypotetiskt att jag mest såg det fantastiska i möjligheten att åka iväg på kurs, men nu lite närmare inpå känner jag mest i magen hur långt det är mellan London och mina barn. Note to self: se till att Skype funkar på surfplattan...

Ja, min man också förstås. Men vi började med ett par års distansförhållande och det gjorde oss bara gott, så det bekymrar mig mindre. Sorry, Mattus! ;)

Men egentligen, jag är allvarlig. Jag har blivit så utomordentligt bekväm att det nog är bra med en soloresa utan min bättre och mer tekniska hälft. En resa som gör mig lite obekväm, där jag kanske känner att jag är ute på hal is ibland - och fixar det ändå. När vi reser tillsammans är jag sällan orolig, för jag tycker inte det behövs. Inte för att jag lägger allt ansvar på honom, utan för att vi är två. Två som kommer ihåg viktiga saker, två som kollar vilket tåg vi ska stiga på, två som kan tänka ut en plan tillsammans om (när) det dyker upp problem. De där sakerna kan jag visserligen själv. Men det är lite obekvämt, och får man välja brukar det ju bli det bekväma.

Obekvämt är bra. Obekvämt är mycket bra. Men det skadar inte att ladda med lite sömn på förhand.

London, maj 2012