Milda vindar i Sandsund

Har jag nämnt att det är vår? Och att det gör mig ganska glad? Det är konstigt, när man ser på vårbilder ser det så trist ut: grått och dammigt och kala träd. Men när man är mitt uppe i den är det så härligt... Edvin och jag var ute på långpromenad och gillade våren lite idag. Och jag börjar inse att det hänt något med Sandsund. Eller kanske med oss. För vi har börjat trivas här! Det är fortfarande inte mitt drömområde, men jag börjar förstå mig på det. Det är inte så illa. (Nu återstår bara att se om jag fortfarande tycker så till gråhösten.)

Nu tänker jag hur som helst trivas och hänga tvätt på terassen!

Min bästa brevvän

Alltså, är det någon annan här som får brev från Lokalförsäkring hela tiden? Alltså hela tiden? De måste gilla mig. Men kanske inte, för om de skulle gilla mig skulle jag inte få nya räkningar var och varannan dag. Men i vintras fick jag faktiskt ett meddelande om återbetalning, och det var ju gulligt.

Samlar vuxenpoäng gör jag ju, med varje brev som kommer. Försäkring för ett barn, försäkring för ett barn till, försäkring för bilen, försäkring för - ja, katten är oförsäkrad. Stackarn.

Bra

Ögonblicksbild från för en stund sedan:

Ensam hemma med Edvin. Edvin sover gott i vagnen. Jag sitter bekvämt i en fåtölj jag släpat ut på terassen. Solen bränner i ansiktet och fåglarna sjunger. En nässelfjäril sätter sig på pappren jag sitter och jobbar med. Jag går in och hämtar glass.

Kan man låta bli att tycka om våren!?

Akta dig för postbilen!

Samtal tidigare idag:

Arvid: - Mamma, illbebbe bott.
Jag: - Vad säger du, ska lillbaby bort? Vad ska vi göra med honom då?
Arvid: - Jicka illbebbe bott pottbile.

Själv tycker jag att Edvin är en väldigt snäll och fin baby och inte alls förtjänar att skickas bort med postbilen - kanske det blir vårt hot om våra barn inte uppför sig? "Nu ska du vara snäll, annars skickar vi bort dig med postbilen!" Väldigt pedagogiskt.

Jag tror att Arvid småningom har börjat inse att Edvin är här för att stanna, och om han inte kan skickas bort är det lika bra att göra nåt roligt av det. De senaste dagarna har Arvid börja ägna allt mer uppmärksamhet åt lillebror; han gullar med honom och ger småbilar åt honom (=på honom)... antar det är en bra sak, men det blir mer vaktande! Idag när jag vände ryggen till och letade recept en stund försvann Edvin. Inte så långt, men jag hann bli lite förvirrad... Arvid hade dragit iväg med sittern halvvägs till vardagsrummet för att "leka med boll med illbebbe". Det roliga var att Edvin satt i sittern fullständigt orädd och med ett stort leende i ansiktet. Så kanske man kan säga att det var första gången de lekte ihop?

Vintagehusmor

Tänk, KappAhl har börjat hålla sig med disktrasor! Tillsammans med en kollektion som ska påminna om 50-talet hittade jag jättefina disktrasor där. Man skulle kunna fråga sig vad det säger om KappAhl att de lyfter fram 50-talets hemmafruideal med piffiga disktrasor och muffinsformar... men egentligen är det kanske mer intressant att fråga sig vad det sägor om mig att jag köpte trasorna. För att unna mig nåt denna regniga dag, som tröst efter den dystra motgången på Lindex, när gummistövlarna jag skulle köpa åt Arvid inte fanns i rätt storlek.

Det är väl bara att konstatera - lucky me om hemmafruidealet håller på att bli trendigt! Nu ska jag äta min präktiga lunch. Och om Edvin fortfarande är snäll efter det tänker jag minsann baka bröd och frosta av frysen. Sådeså!

(Haha, jag borde kanske variera mig lite. Insåg precis att det här är andra inlägget i sträck som jag avslutar med "så det så". Försöker jag ge ett intryck av att jag är målinriktad kanske? Inte alls virrig och trög efter alltför lite sömn..?)

Han pratar om träd

Det händer saker! I måndags gjorde Edvin mig lycklig genom att le stort som tack för mjölken - vi har fått se hans leende förr, men alltid när han sovit (mätt, torr och nöjd - så det har varit ett leende, men alltid i sömnen). Men nu hoppas vi få se flera vakna leenden småningom! Ett vackert leende är det.

Igår var det Arvid som gjorde mig lycklig: äntligen sade han sitt namn! I hela sitt liv har han envist knipit ihop munnen om vi försökt få honom att säga sitt namn och jag började redan misströsta... vi har gett honom ett för svårt namn, han kommer inte att säga det högt innan han börjar skolan. (Kanske vi borde börja kalla honom Pelle istället.) Men nu! När Matias tvättade händerna så det skvätte vatten på Arvid klagade han högt över att det skvätte på - Aowid!! När han märkte hur glada vi blev blev han stolt som en tupp och berättar gärna för alla som vill höra vad han heter. Den som väntar på något gott...

Och idag fick Arvid tolka Edvin så vi föräldrar också skulle förstå. (Men jag är inte helt säker på att vi kan lita 100 % på tolkningen.) Edvin låg och grymtade och vi pratade om hans ljud, när Arvid invände att lillebror faktiskt pratar.
"- Jasså, vad pratar han om då?"
"- pata tä, ill bebbe".
Han pratar om träd, lilla babyn. Så det så!

For my information

Det händer att jag skriver upp saker i bloggen helt enkelt för att dokumentera dem någonstans - när jag är för lat för att leta fram exempelvis dagboken och skriva ner något för hand. For your information: detta är ett inlägg mest for my information...

1. Igår lärde sig Arvid hoppa på ett ben! I alla fall var det första gången han visade oss... kan han ha lärt sig det i lekparken? Men hur lär man sig hoppa på ett ben i full vintermundering och en meters snö..?

2. Arvids beskrivning av Jakobstads vapen som han fick syn på när jag letade efter en sak på nätet: vlagga, to bön, lang hus! Alltså en flagga med en stor björn och ett långt hus... Han tyckte det var en jätterolig bild! Annars brukar jag inte direkt uppmärksamma kommunvapen...

Gäsp

Man ska inte utmana ödet! Knappt hann jag lugna mamma, mommo och diverse vänner med att Edvin sover ganska bra på nätterna och bara brukar vakna några gånger per natt för att äta och sen somna om rätt så omgående - så råkar vi ut för en riktig karusellnatt med amning, amning, rapning, blöjbyten, amning och grubbel över vad som kan vara fel när allt det där är avklarat... gäsp. Tur för honom att han är så söt att vi förlåter allt! Men det är sånt man får räkna med. Vi får vara tacksamma över att ha sovit över förväntan hittills! För jag tror stenhårt på vad en hälsovårdare på familjeförberedelsekursen i Vasa (förra gången) sade: sömn är den bästa terapin...

Och en puff: min kompis Linda och hennes fästman Matt tävlar om en bröllopsfotografering - gå hit och rösta på dem!! :)

Lokalkonsumerat

Igår kväll blev det en familjeutflykt som är värd att nämnas av två orsaker: för det första innebar det att jag gick längre (och snabbare) än jag gjort på flera månader, och för det andra innebar det att vi kollade in Kyrkoby bibliotek för första gången fast vi bott här i Sandsund i över sju månader. Ganska dåligt av oss med tanke på att jag är biblioteksnörd och att jag klagat vitt och brett över att det inte finns någonting annat än en postlåda och en ekopunkt (och numera en grill-/pizzakiosk) på gångavstånd. Men det ska väl tilläggas att gångavstånd nu är ett lite vidare begrepp nu än det var i exempelvis februari...

(Och jo, biblioteket fick godkänt! Litet och kamske inte så ombonat, men vi hade en fin skörd med oss hem i barnvagnen... )

En sömnig tillvaro

Första dagen på länge (möjligen första dagen efter BB-färden) som jag inte sovit på dagen. Det märks. Klockan är inte halv sju ännu och jag är definitivt redo för läggdags... gäsp. Känns som om jag inte gjort annat än ammat framför TV:n, ammat framför en bok och ammat halvsovande i sängen sen vi kom hem för en vecka sedan, så idag tog jag mig för ett storprojekt - att baka semlor. Visserligen fick de jäsa minst en timme längre än de skulle och visserligen fick Matias baka ut dem (medan jag - just det - ammade), men nu är de i ugnen... hurra!

Lite trött blir jag på att sitta inne. Visserligen är det skönt att få barn på vårvintern när det småningom börjar bli ljust och vår i luften, men det var faktiskt ännu skönare i juni. För även om Matias är pappaledig kan vi inte hitta på så mycket för det är för kallt för att amma utomhus (inga picknickar) och det är bobbor överallt (så vågar inte ta med babyn ut bland för mycket folk). Nåja. Snart är det sommar. I väntan på den kokongar vi in oss här hemma, och det är inte heller så dumt. I ärlighetens namn är det ganska mysigt.