Det händer saker! I måndags gjorde Edvin mig lycklig genom att le stort som tack för mjölken - vi har fått se hans leende förr, men alltid när han sovit (mätt, torr och nöjd - så det har varit ett leende, men alltid i sömnen). Men nu hoppas vi få se flera vakna leenden småningom! Ett vackert leende är det.
Igår var det Arvid som gjorde mig lycklig: äntligen sade han sitt namn! I hela sitt liv har han envist knipit ihop munnen om vi försökt få honom att säga sitt namn och jag började redan misströsta... vi har gett honom ett för svårt namn, han kommer inte att säga det högt innan han börjar skolan. (Kanske vi borde börja kalla honom Pelle istället.) Men nu! När Matias tvättade händerna så det skvätte vatten på Arvid klagade han högt över att det skvätte på - Aowid!! När han märkte hur glada vi blev blev han stolt som en tupp och berättar gärna för alla som vill höra vad han heter. Den som väntar på något gott...
Och idag fick Arvid tolka Edvin så vi föräldrar också skulle förstå. (Men jag är inte helt säker på att vi kan lita 100 % på tolkningen.) Edvin låg och grymtade och vi pratade om hans ljud, när Arvid invände att lillebror faktiskt pratar.
"- Jasså, vad pratar han om då?"
"- pata tä, ill bebbe".
Han pratar om träd, lilla babyn. Så det så!
2 kommentarer:
Vad roligt att Arvid börjat prata om sig själv nu! Känner igen det där, "Felicia" är ju inte så lätt det heller. :-S Men hon kallade sig själv för "Isha" från ca 1,5 till 2 eller mer år. ;-)
Och vem vet, kanske Arvid har rätt i sin tolkning? Bebisar har en förmåga att gilla att se på träd och buskar som blåser i vinden. Enligt en gammal tant jag skött för många år sen. :-) Han såg händelsevis inte ut genom fönstret just då?
Vilka söta systerbarn jag har! Om två veckor kommer jag hem då ska nog Arvid fö berätta till mig vad han heter! :) Hoppas ni har en skön helg! Jenny
Skicka en kommentar