Telefondetox

Well, de här oxveckorna jag nämnde i mitt förra inlägg? Jag skyller på dem att jag har tappat bort min telefon. Klockan närmade sig fem och jag var ensam kvar i en öde skola när jag äntligen tyckte mig börja bli klar för dagen - och det var verkligen på tiden eftersom bilen behövde stå till tjänst för fotbollsskjuts om precis så lång tid det tar för mig att köra från jobbet. Det är just då man helst inte vill inse att telefonen är borta. Puts väck. Rusade runt och letade flera varv överallt där jag hade hållit till sedan jag använde den sist men... borta. Kan ju också ha något att jag rusade runt och letade ungefär lika systematiskt som en duracellkanin (de har inga hjärnor), väl medveten om att jag redan borde vara på väg hemåt med bilen... Jaja. Den kan mycket väl ligga helt synlig i lärarrummet imorgon. Tills dess blir det en ofrivillig telefondetox!

Konstigt nog körde jag ändå hem med en övervägande bra känsla i magen. Idag hade vi nämligen vår andra träff med Erasmusklubben och det var så genomtrevligt! Det här läsåret går jag med en ständig känsla av att det hela kommer att floppa - för varför skulle någon vilja vara med i ett internationellt projekt mitt i en till synes ändlös pandemi? Men till min förvåning hade vi tre nya deltagare första gången och idag hade ännu en ny elev kommit till. Dessutom var de aktiva och glada och taggade för det vi höll på med, så jag kan kanske småningom släppa känslan av att vara sista råttan på ett sjunkande Erasmusskepp - det verkar ju bli riktigt bra ändå!

Känns lite skönt att få konstatera att en lyckad (men lång) arbetsdag faktiskt trumfar en försvunnen telefon. Lite sunt ändå. 

******

Update: Yes. Telefonen låg fullt synligt i lärarrummet morgonen därpå. Bra letat, Mia!