fredag 7 februari 2020

Sol och hav och park och vågskvalp


Jag antar att alla som läser bloggen är supersugna på lite mer Madeira..? Det är i alla fall jag! Vi är faktiskt inne på vår näst sista dag, så snart får vi nöja oss med good old Finland. (Eller Ungern! Nu kom jag på att jag knappt har bloggat alls om den Erasmusresan i våras! Stjärnögonemoji.)

Det är alltså onsdag i november och vår sista officiella Erasmusdag i Funchal. Förmiddagen bloggade jag om här och nu fortsätter vi nere vid Funchals hamn. Efter museum och rundvandring i gamla stan var det dags för vattenaktiviteter, vi var inbokade för SUP och kanotpaddling. Jag var lite tveksam till att testa att SUP:a för första gången i det här sammanhanget - det blir ju så opraktiskt om en av lärarna i gruppen bryter ett revben eller två lagom till hemresan... men det löste sig själv eftersom det fanns så få SUP-brädor att det var kö på dem hela tiden. 

Istället hoppade jag och min kollega Mikaela i en kanot och paddlade ut från hamnbassängen. Det låg kryssningsfartyg förankrade på båda sidor om oss och vi hoppades och utgick från att kanotuthyrarna hade koll på deras avgångstider och inte skulle skicka ut oss framför en av de jättarna... Puh! Kanoterna var inga stadiga kanadensare utan nån slags förvuxna badankor - och dessutom vågade det en del. Jag balanserade mellan att njuta av att få se Funchal ur kanotperspektiv och ha hjärtat i halsgropen. Tack vare att min paddelpartner är mer av en sjöbuse än jag är paddlade vi en bra bit ut och kikade runt en pir innan vi vände. Gissa om jag kände mig stolt och nöjd med mig själv när vi kom tillbaka! Ja, sedan passade vi på att simma lite i hamnbassängen också. Jag undvek ju att bada i pool (okej, det fanns ju ändå inte tid för mycket sånt, men vid ett tillfälle kunde jag ha gjort det) på grund av min monstertå, men jag tänkte att saltvatten säkert var bättre. I efterskott började jag fundera på var kryssningsfartygen tömmer allt sitt slaskvatten och tänkte lite efterklokt att det där hamnvattnet kanske inte heller var det renaste... Oh well, tån sitter kvar!

Några bilder från själva vattenaktiviteterna har jag inte - av naturliga skäl, jag satt liksom i en ranglig kanot och försökte navigera den... men på bilden här ovanför står jag i alla fall på kajen och ser lite Atlantrufsig och glad ut! Glömde för övrigt mina skor i omklädningsrummet, så måste jogga tillbaka när jag sent omsider kom på det... jag hade ju bara gått iväg i mina flip-flops!


Nästa programpunkt var lekar och aktiviteter tillsammans med de portugisiska eleverna i St Catalina-parken, så vi började med att gå till en affär och köpa med oss picnic-lunch att äta där. Önskar jag kunde lägga upp bilden av när "våra" kids låg på filten och chillade efter maten... där och då önskade jag inte så lite att det hade varit en semesterresa och att vi hade kunnat sitta kvar i solen resten av eftermiddagen...


Men plikten kallade! Lekarna alltså. Hårt liv. Eleverna delades in i grupper fick gå runt mellan olika utmaningar. Riktigt kul, och jag samlade på mig några idéer ifall jag nån gång åker på det otacksamma uppdraget att hitta på "nåt kul och teambyggande" till en temadag... 


Kände mig så oerhört privilegierad den där eftermiddagen - vilken friluftsdag deluxe! Tänk att få jobba i en färgsprakande, grön och skön park på Madeira en helt vanlig novemberonsdag! Att jobba med projektet är ibland krävande och tidsdrygt, men det ger också så oerhört mycket, både nytta och rent och skärt nöje. 


(Haha, kunde inte låta bli att lägga med den här. Tydligen var jag inte ens vid det laget tillräckligt van med min "nya" telefon för att vända kameran rätt när jag fotade... har rätt många sådana här bilder! Jag ser ju i alla fall glad ut... och har lyckats beskära bort dubbelhakan som annars tenderar att bli ganska framträdande på sådana där bilder!)


Ja, sen avtog aktiviteterna och vi passade på att gå en sväng till hotellet för ett snabbt pit-stop. Vi hade tänkt oss att vi skulle hinna både vila och städa upp oss inför kvällen, men det blev nog mest bara ett blixtsnabbt klädbyte... det fick räcka, vi blev lite mindre ofräscha och blev av med väskorna med blöta handdukar! För lagom till solnedgången väntade...


...okej, inte det här ståtliga piratskeppet, men väl grannbåten. Vi skulle ut på en båttur i solnedgången för att fira vår sista kväll tillsammans! Enda kruxet var att vi låg kvar i hamn i närmare en timme och väntade på någon som skulle göra... något. Lite oklart vad. Får medge att vi kände oss lite rastlösa där vi satt och såg den vackra solnedgången som övergick i en allt mörkare kvällshimmel... Nåja, vi fick ju se solnedgången från båten, även om den var stadigt förankrad. Och när vi väl lade ut fick vi se Funchal by night och det var inte heller illa! Funchal ligger ju liksom i en gryta med de höga bergen som en skål kring staden och att få se den från havet... vackert!


Det allra häftigaste med båtturen var nog när vi slog ankar och de modiga som ville fick hoppa i. Vid det laget var det beckmörkt och ganska kallt, så det fanns inte en chans att någon skulle ha kunnat truga i mig, men förvånansvärt många hoppade i och simmade ett bra tag. De av våra elever som var i sa att det inte alls var kallt i vattnet... Det var säkert ett minne för livet! 

Det gungade ganska friskt på den lilla båten, så jag var rätt glad att jag inte har desto mer anlag för sjösjuka... tyckte så synd om den turkiska gruppen där alla utom Fatma var riktigt sjösjuka större delen av båtturen! Just ett fint sätt att fira den sista kvällen. Det lustiga är att även om jag kände väldigt lite av det på båten så kom det på natten när jag hade lagt mig i sängen och skulle börja sova. Då gungade definitivt min madrass! Har förstått att det inte är så ovanligt att känna av sjösjuka i efterhand? Kanske något med att innerörat försöker kompensera för gungandet tidigare på kvällen? (Nu killgissar jag alltså bara hejvilt. Men blir lite nyfiken nu när jag tänker på det.)


Får jag presentera - inte den blodtörstigaste piraten på de sju haven, även om det må se ut så - vår madeiranska värd Alexandra/Alex! Hon var egentligen en av våra värdar, men rätt långt hjärnan bakom det hela. En så utomordentligt cool kvinna, det är en förmån att ha lärt känna henne! 


Och här ännu fler coola kvinnor - min kollega Mikaela, portugisiska Zorayda som jag inte hade träffat förut, men som kommer till Finland i mars och så turkiska Fatma som jag också träffar nästa gång här på hemmaplan. Det är kanske inget konstigt egentligen, men alla jag lärt känna via det här projektet är så engagerade, nyfikna på världen och intresserade av att lära sig mer om människor, kulturer, språk, skola, lärande. Det är inspirerande!

Ja, sen kom vi i land igen, genomfrusna och lätt svajiga i knäna. Vid marinan blev det avslutningsmiddag med hela gänget. Det var fint, även om alla nog började känna sig ganska möra vid det laget! Och så än en gång... tänk att inte behöva säga hejdå, farväl för alltid, utan - vi ses nästa gång!

Inga kommentarer: