Förutom allt annat jag bollar med så här i advent så tar jag också en antibiotikakur - minst en, kanske upp till två månader. Två gånger dagligen, minst två timmar efter och en timme före måltider, men inte strax före läggdags. Skojigt pussel mitt i allt annat som ska rulla, må jag säga! Men alternativet är att fortsätta dras med utslagen som håller på och tar över mitt ansikte, så till sist bestämde jag mig för antibiotika och krångel istället. Då och då händer det nämligen att min periorala dermatit blossar upp, och även om den oftast backar av sig själv har det hänt vid några tillfällen att det bara blivit värre tills jag fått ge mig och tagit emot en antibiotikakur. Det här är tredje gången, och det har varit sju-åtta år mellan kurerna, så det känns ändå ganska överkomligt. Och framför allt vet jag att kuren hjälper, även om jag hellre skulle låta bli förstås.
Det började i somras. En utlösande faktor kan vara starkt solljus och kraftig värme - och tji-tjing, så började det krypa fram under den extrema värmeböljan. Ingen överraskning där. Däremot kröp det inte tillbaka när värmen lade sig, utan blev tvärtom bara värre, inte minst nu på senhösten när det blev kallt och torrt i luften. En skojig ny feature (som inte syns så bra på fotot här ovanför) är att utslagen till och med har spridit sig upp till huden kring ögonen, det har jag aldrig testat förr!
Jaja, det ska väl ge med sig det här också, men lite nedslående är det att bläddra mellan alla goda råd eftersom jag just nu gör ungefär tvärtom.
- Ta det luuugnt. Perioral dermatit är stressrelaterat och det vet jag. Inte så konstigt kanske att det inte fått någon chans att retirera den här hösten, som jag hållit på.
- Ät grönt och undvik socker. Alltså, jag äter ju grönt. Men jag äter också en hel del "whatever gets me through the day-choklad". Det är inte jättebra, inte på nåt sätt.
- Täck för allt i världen inte in det hela under ett lager smink. Jag förstår. Men det är julfester och det är utvecklingssamtal och det är möten och undervisning och det är människor, människor överallt i min vardag och när jag är sliten från förr känner jag att jag behöver få lura mig själv (och spegeln) att jag är mindre sliten än jag är när jag möter dem. Hej tuber i sminkväskan. Jag borde göra slut mer er, I know.
Det här var eventuellt supertråkigt för alla andra, utom kanske någon annan stackare som googlat på perioral dermatit? Ville ändå skriva. Det är ju varken farligt eller så hemskt jobbigt, men tydligen ett irritationsmoment som behövde ventileras ikväll. Och nu håller vi alla tummarna (yes?) för att kuren biter och utslagen snart är historia!
(PS. Ursäkta läskigt foto i början. Utslagen ser ut som de ser ut, men i verkligheten är åtminstone inte mina pupiller fullt så vampyrsmå som på bilden!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar