Är det bara en vecka sedan det var påsk?
På påsklördagen tog vi med oss våra påskhäxor för att önska fammo glad påsk - faffa var borta och hon hade stannat hemma på grund av en jobbig förkylning. Barnen fick sina efterlängtade påskägg och hon fick ett par hemlagade äggkort. Vi stannade vid dörren och småpratade lite om hennes förkylning och dagens påskhäxande. Vi konstaterade att vi får så lov att komma på mat när hon blivit frisk istället för i påskhelgen som det var tänkt.
Nästa gång vi hördes var på onsdagen, när Matias ringde för att fråga om de hade passligt att skjutsa Edvin till lekparken dagen efter (när jag jobbar har jag vår enda bil). Hon berättade att hon fortfarande var sjuk, ännu sämre till och med. På kvällen tänkte de åka in till sjukhuset och kolla upp det. Vilken envis influensa, tänkte vi.
Samma kväll skickades hon vidare till sjukhuset i Uleåborg.
På torsdagen fick vi veta att det var akut leukemi.
Natten till fredagen flyttades hon till intensiven.
På fredagen fick vi veta att läget var kritiskt.
Vi bestämde oss för att köra upp till Uleåborg när jag slutat för dagen.
Vi fick veta att vi ska förbereda oss på att hon inte klarar de närmaste dagarna.
Vi grät. Och fattade nästan ingenting.
(Och samtidigt - vårsolen sken, Uleåborg var överraskande trevligt och vi fick träffa den nya lilla Alexander-kusinen från Norrfjärden för första gången. Vilken utomordentligt konstig helg!)
Vi är hemma igen nu.
Läget är fortfarande kritiskt, men hon har klarat helgen. Bara att hoppas och be!
8 kommentarer:
Jag skall komma ihåg er hela familjen i mina böner. Styrkekramar
Tack Jaana!
Åh! Jag lider med er! Ber och hoppas härifrån också! / Anna-Karin P
Vilken chock för er alla. Ni finns i mina tankar. Kram
Vilken chock för er alla. Ni finns i mina tankar. Kram
Vi fortsätter be, hoppas, och tänka på er. Kram.
Jag tänker på er! Styrekramar!
Tack alla!
Skicka en kommentar