Efter att ha beundrat Gaudís smågalna idéer i Sagrada Família hela förmiddagen tyckte vi det passade bra att fortsätta på samma spår och begav oss mot Casa Batlló, det kanske mest berömda av de hus som han formgav innan han gav sig i kast med Sagrada Família. Vi hade nu inte bestämt så noga om vi skulle gå in eller inte, men åtminstone ville vi se det utifrån - eller egentligen ville vi se hela kvarteret, för det var förstås inte bara Gaudí som tänkte i nya banor i början av 1900-talet, utan Barcelona var centrum för el modernisme och just i kvarteren i närheten av Casa Battló finns ovanligt många exempel på det. We like!
När vi kom fram till Casa Battló blev vi tillräckligt nyfikna på utsidan för att få lust att gå in, samtidigt som vi kände oss lite tveksamma... 22 euro/person kostade det, vilket kändes lite saftigt. Det är ju bara ett hus! Så vi satt en stund på en bänk och begrundade fasaden medan vi brainstormade onödigare saker man kan göra med pengar. Som parkeringsböter. Eller impulsköp som aldrig används. Eller att köpa mat som blir gammal och måste kastas. När vi hållit på en stund var vi fullständigt övertygade om att om det bara fanns minsta lilla intressanta inne i huset måste det vara mer värt de 22 eurona än allt det där vi räknade upp. (Bra metod för snåljåpar, varsågod för tipset!)
Det var det värt! Förstås. Varför kan inte fler arkitekter använda runda, böljande former i hus? Fyrkantigt är så hemskt... fyrkantigt.
Jag matchade med mosaiken på pelarna och var mycket nöjd med det.
Dels fanns en paradvåning för ägaren till huset och hans familj, dels fanns hyresbostäder i huset. Vi var mycket nyfikna på om det faktiskt bor folk i vissa av lägenheterna ännu, men har inte lyckats få reda på det... Vid vissa dörrar stod det faktiskt att det var privat, men om det var privat som i "endast för personal" eller "privat, mitt hem" blev vi inte kloka på...
Bilden ovanför är vinden. Där fanns det i tiderna tvättstuga och förråd. Många hyreshusvindar har jag sett, men jag kan inte påstå att den estetiska faktorn brukar vara särskilt hög när man går till tvättstugan... här var den det.
Taket! Kan ha varit en av mina favoritplatser under resan. Gaudí tyckte inte saker och ting behöver vara fula bara för att de är nödvändiga - som skorstenar till exempel. Eller varför inte en drakrygg som utsmyckning på taket? Bra tänkt! Igen, jag tror att livet skulle vara lite roligare om fler prioriterade så... (Jag fattar, jag fattar, tråkigt är billigt och roligt kostar pengar. Om vi tar och bortser från det en liten stund?)
Men en sak störde jag mig på. Audioguiden! De ingick, och plikttrogen som jag är kände jag att jag nog borde lyssna på vad de hade att säga om varje rum för att inte missa något. Men - aaaargh, vad de pratade på! Vi blev totalt asociala och pratade knappt med varandra, utan gick bara runt och väntade på att tanten skulle ha pratat klart nån gång så att vi fick säga nåt. Eller tänka själva. En del som vi fick höra var väl intressanta fakta, men så irriterad jag blev på alla kommentarer typ "titta noga på fönsterbrädet i fönstret längst till höger, lägg märke till bla bla detaljrikedom bla bla"... Jodå. Det hade vi nog kunnat klara på egen hand, tack så mycket. Föredrar alla gånger en lagom kortfattad infoskylt i kombination med mina egna ögon!
Men jag lärde mig åtminstone hur man ska uttala "Battló"... det var inte exakt som jag hade uttalat det fram tills dess, kan vi ju lugnt säga. (Typ "Bayó" ska det vara, för den som undrar.)
Hur som helst. Vi var nöjda och glada. Och när vi ändå höll på tänkte vi gå ett par kvarter längre bort på Passeig de Gracía och titta på Casa Milá, ett annat bostadshus som Gaudí ritat. (Den här gången utifrån, någon måtta får det vara!) Lite snopet bara (eller egentligen mest komiskt) att de håller på och renoverar fasaden, så vi fick nöja oss med att se ett par torn som stack upp... Men vi hade fått vår dagliga dos Gaudí ändå, så det gjorde inte mycket!
Jaja. Hittills har det här inlägget låtit väldigt mycket som en turistbroschyr. Grattis till den som gillar sådana, beklagar ni andra...
(Mera Casa Battló-fasad)
Vi hade haft en toppendag så här långt. Vi hade varit riktigt, riktigt turistiga, men på ett bra sätt. Men... i det här skedet började vi fatta en del dumma beslut. Det första var väl att inte ta en buss mot våra kvarter utan gå, "för det är ju ändå inte så långt"... Tjohej, så vi gick till Placa Catalunya. Där sökte vi inte genast reda på ett matställe, "för vi kan lika gärna gå in till El Corte Inglès och se om vi hittar några presenter åt barnen när vi ändå går förbi". Tjohej, så vi gick in i ett sinnessjukt stort varuhus med 13 våningar. På väg till barnavdelningen hittade vi ett café med fantastisk utsikt, och vad gjorde vi? Jo, vi fotade utsikten istället för att beställa mat och sätta oss ner. Tjohej, så vi sköt upp kvällsmaten ännu mer. Ibland är vi bara så korkade. Vi hittade ett par roliga presenter åt barnen, och sen började det verkligen var akut dags för kvällsmat och vila.
Vi gick mot vårt hotell och ratade en massa matställen, för på något självdestruktivt sätt verkar vi (jag) bli mer och mer kräsna ju hungrigare vi är... Till sist hittade vi en trevlig restaurang som vi utan tvekan kunde bestämma oss för... men då dippade jag. Som att gå in i en vägg. När vi väl hade satt oss ner mådde jag illa, hade frossa och trodde knappt att jag skulle klara av att sitta vid bordet, och än mindre få i mig nån mat. Det händer inte ofta att jag mår så dåligt som jag gjorde då!
För sakens skull beställde jag ändå en portion, men räknade inte med att få i mig nåt överhuvudtaget. Men! Maten kom in, och jag petade försiktigt i mig ett par gafflar. Och så några till. Och några till. Och när jag väl fått i mig det mesta av portionen kände jag mig fortfarande trött och hängig, men helt okej. Till och med så pass att vi gick en (liten) omväg hem till hotellet för att njuta lite av den sköna kvällen. Så, tydligen var det nån slags extrem blodsockerdipp som tillfälligt sänkte mig - det får väl räknas som en nackdel med att vara gravid, att det är betydligt svårare att veta sina gränser... i vanliga fall hade jag antagligen varit rejält trött vid det där laget, men knappast hade min kropp reagerat som den gjorde. Man lär så länge man lever!
På bilden är Mattus mycket nöjd med att jag plockade fram kameran för att fota maten "för då vet jag att du börjar vara i skick"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar