tisdag 12 juli 2011

Cykeldag

Jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd.

Igår begav vi oss till Purmo för att fira Jenny som hade det ofina sättet att ha födelsedag just när vi var i Helsingfors. Vi sov över, och idag var tanken att jag skulle cykla hem. Det såg lite dåligt ut ett tag:

1. Vi hade glömt hela vår klädväska hemma, vilket betydde att jag t.ex. saknade telefon, andra kläder än de jag hade på mig igår och bättre cykelskor än flipflops...
2. Det duggregnade hela förmiddagen.
3. Jag kände mig trött och seg och ärligt talat var det tanken på att få köpa godis med gott samvete på vägen som lockade mest...

Men:
1. Bra med syskon! Skrapade ihop riktigt respektabla kläder och skor.
2. Det klarnade upp, jag fick perfekt cykelväder.
3. Motivation som motivation, så länge det fungerar.

Så jag cyklade hem. Och det var så roligt, mycket roligare än förra gången. Jag hade lite motvind, men bara tidvis och bara lite, och annars var vädret strålande. Och det gick så snabbt, kan inte bero bara på att det var mindre motvind - alltså allvarligt, det måste ju också vara mycket mer nerförsbacke från Överpurmo till Sandsund än tvärtom? Det tog 1:35 istället för 2 h... Och jag är inte mer vältränad än jag var för några veckor sen...

När jag närmade mig målet (ca 33 km) kändes det till min förvåning så lätt att jag inte ville sluta. Så det blev bara en snabbvisit hemma (vessa, vatten, klädjustering) innan jag fortsatte. Hade tänkt cykla ihop 40 km (bara för att), men egentligen hoppades jag på 50. Bara för att. Det blev 61! Det kändes faktiskt som ett ganska lätt sätt att sätta personligt rekord, eftersom jag snurrade runt i stan och tog små portioner i taget - jag kunde svänga hem när jag ville.

Förstås (vi talar ju om mig här!) blev det en del pauser - förutom korta "dricka vatten och slänga in några vitchokladdoppade cashewnötter"-pauser stannade jag för mellanmål i Sisbacka, sedan blev det ett stopp här hemma, ett vid Missionsstugan, en tur till Halpa Halli när jag kom på att det påfyllda vattenflaskan stod kvar i köket och sist en mellanmålspaus vid vattnet vid Equatorn. Den sista pausen var så skön att jag gott kunde ha suttit där och tittat på båtarna och måsarna halva natten - världen kändes väldigt vänligt sinnad. Eller kanske var det jag som var vänligt sinnad mot världen.

Det kändes bra i kroppen i 40 km, sedan började mina lårmuskler protestera. För otränad helt enkelt. Men jag känner mig väldigt peppad att ta itu med min checklista för sommaren - plötsligt känns det inte helt otroligt att jag kommer att ta mig till Vasa på cykel ännu i sommar. Sedan har jag också en mängd mindre cykelturer jag vill göra: Nykarleby (hälsa på syster), Esse (hälsa på vänner), Kokkola och Fäboda.

Uppdatering: Det har nog aldrig värkt så mycket i mina ben som det gjorde senare på kvällen och natten. Aaaaj. Höll på att stiga upp ur sängen klockan två inatt, sätta på datorn och göra ett tillägg här: Glöm att cykla till Vasa, inte en chans... Men idag (dagen efter) känns det okej, mera som det brukar dagen efter ett lite hårdare träningspass.

2 kommentarer:

malinjohanna sa...

Vad roligt! Man ska inte ringakta motivationen . :)

Katarina sa...

Duktigt! Jag gillar också att pausa på cykelturerna...