Han pratar om träd

Det händer saker! I måndags gjorde Edvin mig lycklig genom att le stort som tack för mjölken - vi har fått se hans leende förr, men alltid när han sovit (mätt, torr och nöjd - så det har varit ett leende, men alltid i sömnen). Men nu hoppas vi få se flera vakna leenden småningom! Ett vackert leende är det.

Igår var det Arvid som gjorde mig lycklig: äntligen sade han sitt namn! I hela sitt liv har han envist knipit ihop munnen om vi försökt få honom att säga sitt namn och jag började redan misströsta... vi har gett honom ett för svårt namn, han kommer inte att säga det högt innan han börjar skolan. (Kanske vi borde börja kalla honom Pelle istället.) Men nu! När Matias tvättade händerna så det skvätte vatten på Arvid klagade han högt över att det skvätte på - Aowid!! När han märkte hur glada vi blev blev han stolt som en tupp och berättar gärna för alla som vill höra vad han heter. Den som väntar på något gott...

Och idag fick Arvid tolka Edvin så vi föräldrar också skulle förstå. (Men jag är inte helt säker på att vi kan lita 100 % på tolkningen.) Edvin låg och grymtade och vi pratade om hans ljud, när Arvid invände att lillebror faktiskt pratar.
"- Jasså, vad pratar han om då?"
"- pata tä, ill bebbe".
Han pratar om träd, lilla babyn. Så det så!

For my information

Det händer att jag skriver upp saker i bloggen helt enkelt för att dokumentera dem någonstans - när jag är för lat för att leta fram exempelvis dagboken och skriva ner något för hand. For your information: detta är ett inlägg mest for my information...

1. Igår lärde sig Arvid hoppa på ett ben! I alla fall var det första gången han visade oss... kan han ha lärt sig det i lekparken? Men hur lär man sig hoppa på ett ben i full vintermundering och en meters snö..?

2. Arvids beskrivning av Jakobstads vapen som han fick syn på när jag letade efter en sak på nätet: vlagga, to bön, lang hus! Alltså en flagga med en stor björn och ett långt hus... Han tyckte det var en jätterolig bild! Annars brukar jag inte direkt uppmärksamma kommunvapen...

Gäsp

Man ska inte utmana ödet! Knappt hann jag lugna mamma, mommo och diverse vänner med att Edvin sover ganska bra på nätterna och bara brukar vakna några gånger per natt för att äta och sen somna om rätt så omgående - så råkar vi ut för en riktig karusellnatt med amning, amning, rapning, blöjbyten, amning och grubbel över vad som kan vara fel när allt det där är avklarat... gäsp. Tur för honom att han är så söt att vi förlåter allt! Men det är sånt man får räkna med. Vi får vara tacksamma över att ha sovit över förväntan hittills! För jag tror stenhårt på vad en hälsovårdare på familjeförberedelsekursen i Vasa (förra gången) sade: sömn är den bästa terapin...

Och en puff: min kompis Linda och hennes fästman Matt tävlar om en bröllopsfotografering - gå hit och rösta på dem!! :)

Lokalkonsumerat

Igår kväll blev det en familjeutflykt som är värd att nämnas av två orsaker: för det första innebar det att jag gick längre (och snabbare) än jag gjort på flera månader, och för det andra innebar det att vi kollade in Kyrkoby bibliotek för första gången fast vi bott här i Sandsund i över sju månader. Ganska dåligt av oss med tanke på att jag är biblioteksnörd och att jag klagat vitt och brett över att det inte finns någonting annat än en postlåda och en ekopunkt (och numera en grill-/pizzakiosk) på gångavstånd. Men det ska väl tilläggas att gångavstånd nu är ett lite vidare begrepp nu än det var i exempelvis februari...

(Och jo, biblioteket fick godkänt! Litet och kamske inte så ombonat, men vi hade en fin skörd med oss hem i barnvagnen... )

En sömnig tillvaro

Första dagen på länge (möjligen första dagen efter BB-färden) som jag inte sovit på dagen. Det märks. Klockan är inte halv sju ännu och jag är definitivt redo för läggdags... gäsp. Känns som om jag inte gjort annat än ammat framför TV:n, ammat framför en bok och ammat halvsovande i sängen sen vi kom hem för en vecka sedan, så idag tog jag mig för ett storprojekt - att baka semlor. Visserligen fick de jäsa minst en timme längre än de skulle och visserligen fick Matias baka ut dem (medan jag - just det - ammade), men nu är de i ugnen... hurra!

Lite trött blir jag på att sitta inne. Visserligen är det skönt att få barn på vårvintern när det småningom börjar bli ljust och vår i luften, men det var faktiskt ännu skönare i juni. För även om Matias är pappaledig kan vi inte hitta på så mycket för det är för kallt för att amma utomhus (inga picknickar) och det är bobbor överallt (så vågar inte ta med babyn ut bland för mycket folk). Nåja. Snart är det sommar. I väntan på den kokongar vi in oss här hemma, och det är inte heller så dumt. I ärlighetens namn är det ganska mysigt.

Storebror

Storebror är intresserad av och snäll mot lillebror än så länge, men visst märks det att han saknar den gamla tillvaron utan baby i huset. För det mesta tar han det som en hel karl, men ibland rinner känslorna över. De senaste dagarna har han kunnat bli helt förtvivlad utan förvarning, t.ex. när han inte fick fara till fammos efter parken häromdagen eller när han inte fick smaka av mina c-vitaminer (!). Och det är klart - först försvann jag i många dagar och när jag äntligen kommer hem får han bara (i bästa fall) hälften av min uppmärksamhet. Tack och lov för pappaledigheten, den ger oss kanske en chans att komma underfund med hur man ger två barn det de behöver samtidigt!

Storebror har blivit stor på många sätt, inte bara för att han jämförs med lilla lillebror. Hans pratande har störtat framåt hela vintern, och fortsätter att göra det nu också - han berättar gärna och mycket om vad han t.ex. gjort i lekparken. Han har alltid tyckt om böcker och att lyssna när vi läser för honom - men nu händer det allt oftare att man hittar honom sittande i ett hörn fullt uppslukad av en bok som han "läser" själv. Och så har han lärt sig räkna! Eller ja, till två i alla fall. Och så kan han begreppen "många" och "alla", och vet att "åtta, nie" är många. Och att när klockan är "åtta, nie" brukar man äta kvällsgröt och ta på pyjamas... Snart är han minsann skolmogen!

(Men jag slant på tangenterna och råkade skriva "skolomogen" i misstag... och visst - kanske det ändå stämmer ett par år till...)

Men nu är det sant!

Det är inte ofta jag är ute och går i snöoväder på småtimmarna nuförtiden, men det gjorde jag natten mellan tisdagen och onsdagen förra veckan. Vi kunde ha parkerat närmare ingången, men jag ville gärna låta snön och blåsten ge mig lite energi på vägen, så vi ställde bilen så det blev en liten bit att gå. Sina modiga timmar senare, tidigt på torsdagsmorgonen 4.3, föddes finaste lillebror! I måndags fick vi äntligen komma hem och försöker som bäst landa i verkligheten och samtidigt njuta av det overkliga, fantastiska med en liten människa som inte varit ute i världen en hel vecka ännu.

(Gjorde han verkligen alla de där minerna för sig själv inne i min mage?)

Inte sportigt sportlov, men skönt ändå

Måste uppdatera lite så ingen börjar misstänka att bloggtorkan beror på att jag har fullt upp med att amma och vagga... För så långt har vi inte hunnit, utan "illa bebbe" är tryggt paketerad i jättemagen ännu! Får se hur länge till - även om det är en vecka kvar till beräknad förlossning lär jag nog bli väldigt otålig om det inte blir en sportlovsbaby...

Nu när det närmar sig är det väldigt skönt att M. råkar ha sportlov den här veckan - men samtidigt är det lite trist att inte kunna utnyttja lovet till något! Vilken dröm att helt spontant kunna sticka iväg på minisemester till Hesa eller ens en slalomdag i Lappo... men nä, det känns inte riktigt som läge för det! Idag ska vi iaf äta lunch på Kotipizza med Arvid vid fammos, vårt storslagna sportlovsfirande. :)