måndag 31 december 2007

Faffa Gunnar

Julhelgen hann han fira, faffa min. Men när den var över, på torsdagen 27.12, gick han en promenad, lade sig under en pläd på soffan och steg inte upp mer. När en som närmar sig 89 år dör är det inte direkt någon chock, men en överraskning likväl. I flera år har han varit redo för himlen, och vi har vetat om det, men har väl inte trott att det skulle vara så nära, så aktiv som han ändå varit. Ofta har han gått promenader som kan trötta ut folk med sisådär 50-60 år mindre på nacken också. Nu när jag är här i Överpurmo märker jag att han saknas här, det blir tydligare än i Vasa, men mest av allt är jag glad och tacksam för hur det gick. Han levde färdigt och fick sluta utan att bli liggande sjuk och råddig. Arvid och han hann leva samtidigt ett halvår, och i julhelgen konstaterade faffa att "no var i kar åv hade å". Generationerna går vidare.

Överpurmo är en krutgubbe fattigare, och en viktig pusselbit i min uppväxt är inte kvar här längre. Men vi ses igen, faffa.


Bild är på kommande när jag är tillbaka vid min egen dator.

3 kommentarer:

Mamma Linda sa...

Beklagar sorgen en gång till...:-( Jag blir alldeles tårögd, för faffa och fammo din hör Stennabba till, de ska vara där, vem ska nu vara i deras hus? Och jag kopplar ju grovt till hur snabbt mommo togs från oss. Fast vi får som sagt tacka för att de "for med stövlarna på" eller vad Ebba nu använde för uttryck. Ett långt och aktivt liv, och hjärnan i behåll. Jag hoppas vi får ha lika tur. Han vilar i frid, faffa Gunnar. Och som du skrev, vi ses igen!

Du får vara tacksam att han hann träffa Arvid. Det är det som grämer mig mest med mommo, att hon aldrig hann träffa Felicia. Men se magen hann hon ju, så det är ju alltid nåt. :-) Och vad roligt att ni fick fira en sista jul tillsammans. Tänk, nu får fammo din sällskap i himlen, vi får ju försöka tänka på det så också. *stor kram*

Katarina sa...

Jag beklagar sorgen... KRAM

cassiopeia81 sa...

Åh, jag beklagar sorgen. Det var så fint skrivet om din farfar, och fint att han fick dö som han gjorde - efter ett långt liv, och med skärpan i behåll in i det sista.

Jag och brodern hälsade på mormor igår, och det är så fruktansvärt lite kvar av henne. Ibland glimtar det till, ibland hör jag lite av hennes tonfall, så som hon brukade låta, och då kan jag för en sekund känna igen henne. Om hon vet vem vi är är inte längre så säkert.