Nedräkning

Jag har försökt blunda, hålla för öronen och nynna febrilt för att inte behöva ta itu med verkligheten på allvar, men nu är det oundvikligt. Nu är det inte mer än tre dagar kvar av mitt vikariat som jag trivts på ända sedan mars. Idag träffade jag den ordinarie läraren för att lämna över tyglarna till henne. Från och med onsdag är jag... arbetslös? Inhoppare här och där? En mer engagerad morsa? Vad vi än kommer överens om att kalla det lär jag knappast bli sysslolös, men jag kommer verkligen att sakna mitt jobb. Mina elever, mina kolleger, mitt (?) skolbibliotek.

Det är väl lite tur då att jag ska tillbaka till skolan för att vikariera tre dagar redan veckan efter att jag slutat. Och i sanningens namn, det känns inte helt fel med (förmodligen?) en del lediga dagar då och då. För att inte tala om att det ska bli intressant att se var jag hamnar!

Don efter person

Vissa kvällar händer det sig att man känner sig oroväckande lik Stinky. Sådär med tanke på personlighet och allmän nyttighet. Då är det bara att skåla med honom i kanel-äppelte och hoppas att det hjälper.

Det gjorde det, det tillsammans med Kings of Convenience och några påhittiga sagor som mina sjuor har skrivit.

Välkommen till sjukhuset

När jag öppnar dörren till sjukhuset möts jag av föregående patient, som viftar glatt med en bunt pengar i sin knubbiga näve.
- Han var så här duktig, förklarar doktorn och visar fem fingrar. Då får man en peng före leksaken!

Doktor Arvid ber mig lägga mig på mattan och visar en plastspruta.
- Vi börjar med det här. Det är en god spruta. Det smakar plätt-tårta!

Eftersom jag ser skeptisk ut, börjar han med den lille patienten, som tydligen inte var riktigt klar med sitt besök. Den lille patienten tuggar en stund på plätt-tårt-sprutan, och då ger jag mig också. (Konstigt nog smakar det mera luft än plätt-tårta. Kanske mitt smaksinne borde kollas upp också.)

Sedan tar doktor Arvid ett stetoskop och lyssnar mig på magen.
- He dåger no, mamma.

Känns tryggt att ha kunnigt folk här i huset!

Annars är vi allihopa ganska trötta och griniga denna kväll, så en underhållande stund på Arvids sjukhus var ett välkommet avbrott. Enda nackdelen var att den första patienten, min tydligen sömniga make, somnade i sjukhusets enda säng. Inte på lek heller. Men han gick att väcka, med bara lite milt våld.

Plockeplagg

Har du någonsin lekt leken "Väck inte barnet"? Det är en mycket spännande lek. Kör hem lagom sent på kvällen och låt ett barn i valfri storlek somna gott på vägen. Ta in barnet, lägg det försiktigt i sängen och - här börjar själva utmaningen - skala bort alla ytterkläder utan att barnet vaknar.

Det är lite som plockepinn, men i princip omöjligt att vinna.

Föränderliga städer

Egentligen tycker jag ju inte städer ska ändra på sig så mycket efter att jag flyttat ifrån dem.*

Idag var jag till Vasa (inte bara nöjen den här gången - fortbildning) och funderade lite på det där. Precis som med gamla vänner måste man ju underhålla vänskapen när man flyttat längre bort. Hälsa på ibland, hålla sig á jour med vad som händer.

Men även om jag vet om saker går det inte riktigt hela vägen in i min hjärna. Ta Sale på Kyrkoesplanaden till exempel. Det spelar ingen roll hur många gånger jag går in dit och konstaterar att den existerar, affären vägrar att flytta in på min mentala karta. Och mataffären i Rewell - spegelvänd! Att handla där känns som en förvirrad dröm - du vet i princip var du är, men du är fullt medveten om att det inte ska se ut så i verkligheten.

Affärer som flyttar, affärer som försvinner, pastorer som går i pension, byggen som blir klara... Allt det får mig att känna som om... tja, som om jag inte bodde där längre.


* Mild ironi för att få fram min poäng. Poängen var att det är sorgligt att märka att jag inte är lika mycket hemma längre i en stad som var hemma förr.

Flyr fältet

Efter snart två veckor med (mer eller mindre) förkylning i familjen kan det möjligen hända sig att en stackars mamma (som inte längre behöver snyta sig själv, men nog andra) blir lite trött på att trampa runt här hemma. Då kan hon förslagsvis fly fältet en stund.

Det gjorde den här kvinnan idag, med en helt solitär eftermiddag i Kokkola - det skulle bli en loppisrunda, men slutade med både nya byxor och helt oplanerade nya vinterskor. För ibland bara måste man, om man hittar ett par mycket fina och mycket sköna skor som man faktiskt behöver (konstaterar man när man sneglar ner på de billiga vinterstövlarna från i förfjol). Och om det då finns bara en enda storlek kvar, och den storleken är perfekt... ja, då är det dags att bränna de bortglömda julklappspengarna (!) som jag hittade häromveckan.

Och grädden på moset - eller snarare tjinuskin på donitsen - var att avsluta på Arnold's. Bara jag, min bok och en tjinuskibomb.

Dokument: första frissabesöket

Häromdagen blev Arvid för första gången klippt av en professionell frisör i en riktig frisörsalong. Sånt bör dokumenteras, så voilá:


Arvid trivdes bra, läste Tomas Tåg och konverserade med frissan som en hel karl. Och så här prydlig kan man bli när man sluppit sin vildvuxna hockeyfrilla:

Är det bara jag...

...eller skulle det inte vara lite skönt att komma trött hem från jobbet och göra puregoistiska, livsnjutande saker? Lägga sig i soffan med en bok. Sitta på golvet och dricka te om jag har lust med det. Tända höstens första ljus och inte behöva placera det (typ) uppe på köksskåpen för att ingen ska ta det. Lyssna på precis vilken musik jag vill, annars bara - tystnad. Ah, tystnad.

Och jodå. Min familj är fin, fortfarande. Men ickedestomindre.

1 ½

Det slog mig när jag borstade tänderna på Edvin - idag blir han 1 ½ år! Det har han firat genom att utveckla ett intagande leende (se bild i föregående inlägg). Det är ett mycket användbart leende. Det smälter till exempel hans lättlurade mamma så hon inte riktigt tänker på att det verkligen inte är bra när en knatte på 1 ½ år klättrar upp på fönsterbrädet i lekrummet. Eller soffans ryggstöd. Eller precis varenda stol, bord eller pall som huset kan erbjuda. Det ger honom också service with a smile när han kommer med näsdukar och leendet för att bli snuten tolfte gången på tio minuter.

Det är också lite praktiskt för att göra mamma lite mindre gnällig när han efter 45 minuters nattning kilar upp, sätter Pelle Kanin i dockvagnen och traskar iväg till vardagsrummet för att leka med småbilar.

Imorgon är jag hemma med ett förkylt barn (A.), ett halvförkylt barn (E.) och en egen avtagande förkylning. Lugnt och skönt eller snorigt och bråkigt? Det återstår att se...

Bokreklam

Äh, när jag nu en gång börjat med reklam kan jag väl lika gärna fortsätta. Men den här gången tänkte jag göra reklam för boken jag precis har läst ut, och det känns lite mer okej. En av årets bästa böcker, vågar jag gissa redan i september: The Help av Kathryn Stockett. Ett nät av väldigt olika kvinnor som vågar sig på ett annorlunda projekt - ett väldigt osannolikt projekt i 1960-talets segregerade Mississippi. Berörande och väldigt levande.

Boken jag började med därnäst, Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell. klarar inte riktigt jämförelsen, men fungerar bra som underhållning. Jag gillar allmänbildning, men tycker jag det funkar med en thriller som har Shakespeare-trivia som drivkraft? Sådär. Det är mycket kunskapsbollande och mycket handling, men egentligen inte så mycket sug och berättarkonst. Men det är tillräckligt bra för att fungera som förkylningstidsfördriv.

Böckerna och jag har fått nån sorts nystart i vårt förhållande - jag plöjer böcker och njuter av det. I somras läste jag mest ungdomsböcker som är bra att ha läst på jobbet (även om vissa av dem, speciellt Resan till River Sea av Eva Ibbottson, blev favoriter), men nu har jag trappat upp på vuxennivå igen. Och jag gillar det! Har också konstaterat att jag har förvånansvärt mycket oläst i min bokhylla, så ska försöka hålla mig borta från bibliotek ett tag och botanisera hemma istället.

Och till sist: bakom kulisserna-bilder från bokfotosessionen...


M: Edvin, rör inte böckerna!
*pet, pet*
M: Rör inte böckerna!
*pet, pet, fniss, fniss*
M: Nämen, rör inte böckerna!
*pet, pet, skratt så man kiknar*