Orolig

När vi flyttade var vi lite oroliga för hur vår fyraåriga Tintin som bott (nästan) hela livet i radhuset skulle reagera. Skulle han misstycka, rymma iväg, börja sitta i radhusets köksfönster och vänta på att släppas in? Det verkade gå bra - han fick stanna inomhus i början, men när vi så småningom började släppa ut honom uppförde han sig exemplariskt och kom alltid tillbaka innan vi hann börja fundera.

Men nu har han varit borta sedan början av veckan, och det har aldrig hänt förut. Visst, han har varit ute på äventyr en dag eller två, men han har aldrig varit borta så länge. Även om han tycker om livet i det fria har han varit noga med att komma in och tanka lite blötfoder, människosällskap och soffslappande.

Vi tror att vi såg honom senast när Mattus borrade i badrummet en kväll och det lät ganska förskräckligt. Stackaren kom in genom dörren i en paus i borrandet, men tvärvände och rusade ut med svansen som en kvast efter sig när oljudet satte igång igen. Knappast blev han så rädd att han fortfarande skulle hålla sig borta, men min teori är att han kanske störtade iväg och tappade bort sig - det är ju inte långt mellan hans gamla revir och hans nya, men han kanske inte varit så mycket på den här sidan Sandsund, vad vet vi. Det som känns bra är iaf att Mattus (fixarefrasse) ordnade med ett halsband med telefonnummer åt honom innan vi flyttade, så det finns åtminstone en liten chans att få ett samtal om han börjar verka vilsen. Eller - om något har hänt och någon vänlig själ ser halsbandet.

Ah, att man kan vara så orolig för en lat katt som för det mesta tar hand om sig själv och för det mesta antingen är ute på äventyr eller ligger och sover i något varmt och mjukt hörn. Men då han nu råkar vara en ovanligt mjuk, snäll, laid-back, fin och spinnande katt.

På gång

Det var med visst (= ganska stort) motstånd jag släpade mig iväg till Power hour i förmiddags. I början av sommaren var jag väl hyfsat aktiv, men på sistone har jag verkligen varit en riktig soffpotatis. Jobb, jobb och flytt är väl ganska försvarliga bortförklaringar, men ändå. Slappis. Men nu är jag peppad igen, en timme räckte tydligen! Men det hjälper också att just den här timmen var mitt favoritpass i vintras och tydligen håller lika bra ännu. Kul.

Men häromkvällen var jag faktiskt också ute på powerwalk med Linda som är infödd Sandsundbo - och tack vare henne lärde jag mig var det finns en stig som går ner till Sandsundfjärden och fina vitmossiga bergsknallar. Kan hända att stigen fortsätter vidare därifrån, men det började skymma, så vi återvände till belysta områden. Hur som helst, skönt att veta att det finns något som liknar landet på promenadavstånd! Borde ha haft med kamera när dimman smög fram över åkrarna... Dessutom informerade hon mig om att det finns ett elljusspår på tre kilometer som startar här i närheten också, det hade jag ingen aning om. Bra att känna the locals... (Strängt taget är hon ju en utflyttad infödd, men ändå.)

Och för övrigt - lönnar. Den här tiden på året kan det vara det vackraste trädet som finns på vår jord.

Speed

 Den här veckan. Så intensiv. Sådant tempo. Ingenting särskilt.

Bara vanligt jobb. Och det andra jobbet.
Och en man i Vasa då och då och två barn som är väldigt mycket här.
Och ett hem som inte är ens lindrigt uppackat. Åh, frustrationen när man ska ha en äggkopp eller ett par rena byxor eller ett kamerabatteri som Mattus har lagt på laddning men jag vet inte var för jag vet inte var vi brukar ladda kamerabatteriet för det brukar vi inte göra här i huset.

Redan i tisdags kändes det som fredagskväll och ikväll känns det fortfarande som tisdag.

Nu tv. Soffa. En massa te. Fredag är det. Fredag.

The joy of repeating oneself

Förra hösten lade jag ner helt sjukt många timmar på engelskakursen jag höll. Sådär officiellt jobbade jag med den (=undervisade) två dagar i veckan under höstterminen, men i praktiken åt kursen lätt upp flera dagar till varje vecka. Även om jag hade fått mycket material av min kollega i Vasa och hittade en del guldgruvor på nätet måste jag anpassa, förstå, hitta nivån, skapa helheter, komma underfund med. Min hjärna gick på högvarv. Rätt många misstag gjordes. Nja, många misstag gjordes.

Men allt det där - oj, vad det betalar sig nu, när jag håller kursen för andra gången! Att fundera ut vad man borde ta upp nästa gång... och hitta en helt okej PP-presentation att utgå från. Bliss!

Kom ihåg det, folks. Håll aldrig en arbetsdryg kurs bara en gång. Det är inte meningen.

Medeltid på Kyrkbacken

Igår hade vi väl egentligen tänkt hålla oss inne och förenkla livet lite - till exempel se till så att tallrikarna finns i första hand i ett köksskåp och kläderna i första hand i ett klädskåp. Det gör liksom vardagsmorgnarna lite mindre frustrerande. Men när jag satt och läste dagens tidning på förmiddagen insåg jag att det är medeltidsdag i Kokkola. Tornerspel, riddare i rustning och orädda hästar - vem kan motstå sånt? Vi såg tornerspelet ifjol också och tyckte det var jättebra. I år var det dessutom soligt och sommarvarmt, så valet var väl ganska enkelt. De ouppackade flyttlådorna hade liksom inte så mycket att sätta emot.

Solen värmde, vi köpte hembakad kaka och Rohan talli hade en jättefin show och kämpade så lansarna strittade. Håller tummarna för att det blir repris nästa år igen!

Septembersommar

Kladdkaka och mjölk i sommarvärme på provisoriskt trädgårdsmöblemang. Det är bra.

Elektriciteten

Jag plockar upp böckerna i bokhyllan. Och så fnittrar jag lite åt att hitta boken Elektriciteten av W.L. Bragg. Den är utgiven 1937, och på insidan av pärmen står det till Matias från morfar 23.5 -82. Då hade den lycklige mottagaren alltså inte fyllt tre år ännu... Det ska böjas i tid! Och vad den dåvarande tvååringen jobbar med nuförtiden? Nå, lektris förstås. Bland annat.

Och i bakgrunden syns tapeterna som vi har i både arbetsrummet och sovrummet. Nämnde jag att jag surfar på tapeter ganska flitigt på kvällarna?

Så det är här vi bor nu, del två

En natt till, sedan kan vi fira enveckasjubileum här i Vita Huset. Fortfarande lite förvirrad, fortfarande lite desorienterad, men lite mer har vi ändå landat än för några dagar sedan. Det kliar i fingrarna efter att få riva ner en del förfärliga tapeter, men det kommer att bli riktigt mysigt här. Blandade känslor ändå, eftersom... Ja, eftersom det här inte var det där (fiktiva) huset i skogsbacken där jag vill bo for ever and ever. Jag ska bara sluta vara så neurotisk så blir det nog bra.

Jag får väl säga att vi är mycket, mycket ouppackade ännu - vi har jobbat hela veckan (förutom våra vanliga jobb har också mitt extrajobb engelskakursen börjat) och däremellan har det varit föräldramöte på förskolan, försäkringstant som rett ut våra försäkringar och sånt. De lediga kvällstimmar vi ändå lyckats skrapa ihop har jag kollapsat, mer eller mindre, medan Mattus istället har studsat runt som en uppskruvad duracellkanin och Fixat och Grejat. Jag tänkte ta det där med att studsa och fixa och greja... i helgen. Senare i helgen. Nån gång.

Ja, och jumppatimmarna jag har tänkt börja gå på började den här veckan. Och jag ba: yeah right. Och lade mig med en bok på sängen.

Högtryckstvätt i regnskogen.

Vafföl?

De senaste månaderna har Edvin varit inne i en varför-fas som vi aldrig sett maken till i vår familj. Nu har han skruvat upp intensiteten ett snäpp: Han frågar inte bara varför, utan avslutar dessutom frågan med ett extra vafföl, med en betoning som gör det omöjligt att bara humma lite till svar.

- Vafföl e blåbäle gott, vafföl?!?!

Ibland tycker jag det är fantastiskt roligt, ibland är det... lite svårt att hitta bättre svar än "därför" eller "he ir ny så bara".

Så det är här vi bor nu

Nå, nu har vi flyttat. Om det är bra eller dåligt? Vet inte. Men bara det blir dagsljus och/eller vi hänger upp några lampor kanske jag kan börja reda ut det där. Nu försöka hitta till sängen och kollapsa. Och komma ihåg att stiga upp och jobba imorgon.