Är vi på väg igen?

 

Efter två och ett halvt år med Erasmus på hemmaplan börjar det röra på sig. Vågar vi tro att vi är på väg ut i världen igen? Ja! Ingenting är väl egentligen lugnare och tryggare nu än det varit hittills under pandemin (förutom att vi är vaccinerade), och nu har det dessutom seglat upp mer än mörka moln i öst, men nu är det dags. Nu är det dags! Om en månad kommer jag, om allt går väl och det blir som vi planerar och hoppas, att resa till Ungern med en kollega och fem ivriga elever. Och i maj ska vi äntligen få vara värdar för ett Erasmusbesök hemma hos oss - efter att ha väntat i över två år efter att vårt förra försök till värdskap ställdes in med nästan noll varsel i mars 2020. Vi är alla lite skamfilade och väldigt mycket mer ödmjuka i vår planering efter de senaste två åren, men vi måste ju tro och våga försöka igen! 

Praktiskt också att vår ungerska värd - med något höjda ögonbryn och kanske lite sarkasm i rösten - berättade att den ungerska regeringen nu har avslutat pandemin eftersom det är lämpligast så med tanke på det kommande valet... 

Men först ska det bokas flyg. Knappast kan vi väl skylla på pandemin, men aldrig har jag varit med om maken till krångel när det gäller resebokning! Redan på måndag morgon var allt var klart för att boka. Ikväll, tisdag kväll, har jag fortfarande inte lyckats slutföra bokningen helt. Jag har suttit sammanlagt två timmar i telefonkö och ungefär 45 minuter i kö för att nå fram på Finnairs kundtjänstchatt de här två dagarna och ringt oräkneliga samtal fram och tillbaka med den tappra personen på bildningskansliet som hade oturen att få mig och min bokning på sitt bord... Men jag hyser visst hopp om att kunna slutföra det här imorgon bitti innan skoldagen börjar - håll tummarna!

Bilderna är från vårt besök i Ungern i maj 2019, från en eftermiddag när vi gjorde en utflykt till grannbyn Porozló och ekocentret Tisza-Tavi Ökocentrum. Om jag lyckas boka klart imorgon tror jag minsann jag ska fira med några blogginlägg från resan för tre år sedan! Där har jag nämligen halva resan obloggad och så kan vi ju inte ha det.