Underbara Clara säger vad hon tycker om att arbete i
SVT:s De obekväma. Se det! Där finns mycket intressant att fundera på. Så pass att jag öppnade ett nytt blogginlägg för att kasta ner lite tankar medan jag tittade...
Tesen: Clara brinner för att människor ska jobba mindre.
Jag håller med. På sätt och vis. Ser jag mig i spegeln så är jag övertygad om att
jag borde jobba mindre, att jag borde ha jobbat mindre än jag gjort de senaste åren. Skulle jag själv ha fått välja hade jag kanske (!) gjort det, men för tillfället är jag inte i en situation där jag kan lägga upp mitt arbetsliv som jag vill - och hellre än att riskera att bli utan så tar jag hellre lite mer, för säkerhets skull. Det funkar, men är inte alltid sunt, och i perioder när jag haft lite mindre arbetsmängd (alltså åtminstone inte mer än heltid... och helst på ett enda ställe) har jag varit gladare. En lite bättre människa. Jag har gjort mitt jobb lite bättre, tyckt att det varit lite roligare. Det tror jag gäller för många. Också det roligaste av arbeten kan ge ångest om det är för mycket av det.
Det som däremot stör mig med programmet är att viljan att arbeta (mycket) likställs med vilja att tjäna pengar, äga och konsumera. Självklart spelar lönen roll, också för mig, men det är verkligen inte grundorsaken till att jag
vill jobba! På de allra flesta av mina jobb har jag inspirerats, utvecklats, lärt mig... utmanats av livet. På de bästa av mina jobb har jag fått tillräckligt mycket tillbaka för att det ska göra mitt liv roligare. Glädje i att arbeta diskuteras inte i programmet, utan det ifrågasätts om vi verkligen vill vara "nyttiga idioter i ett sjukt system". Och nej, det vill jag verkligen inte, men det är inte heller så jag känner det när jag stiger upp på morgonen. Lite märkligt är det att Underbara Clara, som själv har ett kreativt arbete som hon format av sina intressen, inte ens nämner den aspekten.
Fast jo. På sätt och vis gör hon det. Hon säger nämligen också att problemet med arbetsmarknaden inte är att det inte finns tillräckligt mycket jobb, utan att de är ojämnt fördelade. Och det är ju helt sant. Samtidigt som många sliter ut sig, så går andra omkring med händer som inget hellre vill än att hugga i. Skulle jobben fördelas jämnare - alltså med hjälp av minskad arbetstid enligt Clara - skulle de räcka till fler. Fler, från båda hållen, skulle landa på det där "lagom". Där man får de nyttiga, nödvändiga utmaningarna och ramarna från ett arbete, men utan att nöta bort sin glädje.
Och en annan sak! Clara driver också tesen att minskad arbetstid, och alltså mindre lön, skulle leda till mindre konsumtion, hurra för miljön. Men är det verkligen så? För vem är det som väljer ekologisk mat och miljövänliga, nordiska barnkläder? Låginkomsttagarna? Med risk för att generalisera, så tror jag inte det. Jag tror det är relativt välbeställd medelklass som har råd med det. Som handlar på loppis ibland för att de vill och tycker det är rätt, men inte för att de inte skulle ha råd med annat. Som varvar loppiskläderna med dyrt och unikt, "för att det är hållbart med bra kvalitet". Det nämns också i programmet att det är den nya statusmarkören att kunna förfoga över sin tid - alltså att ha möjlighet att välja att gå ner i arbetstid. För att kunna downshifta för att få ett lugnare liv måste man, som det också påpekas, ha en hyfsat bra lön att downshifta
från. Man behöver kanske också ha ett socialt kapital och en viss drivkraft - det är alltså inte en möjlighet som är öppen för alla som vill.
Men efter allt det här - det jag ändå måste landa på är att jag tycker det är oerhört skönt med en person som Clara, som uppmanar folk att fundera över hur
lite man kan nöja sig med - vad man kan klara sig utan och ändå leva ett rikt liv. För det är ju så. Man kanske offrar något i materiell väg för att få en större frihet, till exempel bo enklare för att därmed ha möjlighet att bestämma över hur mycket av sin tid man vill lägga på arbete. Det är viktigt, och det är väldigt sällan den tanken får utrymme i mediebruset idag. Det är egentligen helt revolutionerande, ett sätt vrida på perspektiven och se livet från ett annat håll än det som ofta tas för givet.
