Tyck synd om mig-bloggen

Jag vet att det här är ganska ointressant att blogga om, men den stora fråga jag för tillfället ägnar mig åt är huruvida jag håller på att bli sjuk eller inte. Huvudvärkig och konstig, frusen och helt kraftlös. Det känns inget vidare. Speciellt inte eftersom jag verkligen borde ta och förbereda en del för morgondagens skoldag snart. Nu håller jag tummarna för att det hela beror på 1) flera korta nätter och 2) sju lektioner i sträck idag (japp, sju timmar undervisning - visserligen i en bekant skola, men med uteslutande nya elever, måste vara nån slags rekord).

Det låter iofs ganska logiskt att ett sådant leverne tär på krafterna. Nu får jag sätta på lite tevatten om det ska bli något planerat alls.

Han pratar

Vi tycker det är väldigt roligt och spännande att Edvin har börjat prata mer och mer. Men när han petar i makaronilådan, plockar upp en lökbit och utropar: Blä! Kacka!

...då tycker vi att han nog kunde hålla vissa tankar för sig själv ändå.

Annars är det verkligen fascinerande hur snabbt det går. Jag kommer inte ihåg att Arvid någonsin hade en så här snabb språkutveckling - från att ha haft 3-4 ord i användning och inget intresse för att lära sig flera för nån månad sedan låter han som en papegoja och härmar minst ett ord från allt man säger till honom. Han har ändå inte så stort aktivt ordförråd ännu, men han ligger i febril hårdträning. Det märks också att han börjar bli van med att kunna göra sig lite bättre förstådd, för när vi inte förstår vad han menar blir han genast irriterad. Det är spännande tider!

Tonåringen med stålblicken

4,5 år, vad är det för trotsålder som kommer då? På sista tiden har vår för det mesta ganska vänlige Arvid blivit mer och mer tvärtomtonåring: lyder inte och skrattar eller höjer rösten när vi säger till på skarpen.

Idag hade vi varit inne lite för länge på eftermiddagen och barnen började löpa amok. Vi bestämde att det var dags att gå ut, vilket Arvid tyckte var en riktigt rutten idé.

Matias: Nu går vi ut, för om vi stannar inne kommer vi bara att bråka med varandra.
Arvid (med stål i blicken och och stål i rösten): Men om vi går ut börjar bråket nu!

Maffiabossen har talat. Vi gick ut ändå, och bossen hade riktigt roligt så fort han var utanför ytterdörren.

Hurtbullesäsongen

På sportlovet blev det pulka, slalom, längdskidor och en och annan promenad. Idag blev det en solig timme i skidspåret i Vestersundsby och imorgon åker skridskorna fram när islekar står på läsordningen på jobbet. Skulle jag bara få hejd på ovanan att äta allt gott som kommer i min väg skulle jag snart få titulera mig en riktig friskportare.

(Det är ju det, att på sköna sportlovsresor och tvåårskalas förekommer det händelsevis ganska mycket gott... men nu är det ju vardag igen. Väl? Eller snart?)

I väntan på kalaset

3.3

Den 3 mars 2010 är ingen dag jag vill återuppleva om jag får välja. Men det är ändå en dag jag gärna tänker på. Åtminstone nu, med två års perspektiv - två år! Det där dygnet var ett enda långt uthållighetstest, som jag inte klarade bättre än jag var tvungen till, för så är det ju. Det lilla skruttet ska se dagens ljus, annat hjälps inte. Men nog lät han oss vänta, ända tills det blev den 4 mars 2010. Det är okej. Det var ett skrutt jag kunde vänta på.

Den 3 mars 2012 var en väldigt vanlig dag. En bra dag, men inget speciellt. Jag åkte fyra varv i skidspåret på Luditräsk. Vi städade och bakade till kalaset. Jag kollade så ballongförrådet är välfyllt. Nu sover ettåringen som inte är ett länge till, och det är dags att slå in paket.

Edvin, världens bästa Edvin - två år imorgon!

Slalom!

Och! Och! OCH!

Jag åkte ju slalom också, det ska vi inte glömma! Det är stort, för det har jag inte gjort på ganska många år - åtminstone inte sedan före Arvid, så det blir minst sex år sedan. Det visade sig att det finns inte mindre än två slalombackar på väldigt rimligt avstånd från Norrfjärden, så sista dagen bestämde vi oss för att pröva lyckan i Måttsundsbacken utanför Luleå. Jag åkte slalom, medan Matias och barnen höll sig i pulkabacken. Jag måste erkänna att jag på riktigt ångrade mig ganska många gånger i bilen på väg dit. Det kändes som att jag hade på sin höjd 50-50 chans att komma hem utan skador. Jag kom ju ihåg att jag någon gång tyckt att det här var kul, så jag måste ju ha kunnat åka slalom någon gång i det förgångna, men jag hade ingen aning om ifall det är en kunskap som försvinner med åren eller inte.

Det visade sig att det satt kvar. Backen var visserligen inte så stor, men riktigt brant i mitten, och de första åken kändes det ganska osannolikt att ta sig ner oskadd - men det gick. Riktigt bra! Stilpoängen rasslade kanske inte in, men det var så roligt att jag var upprymd resten av dagen (åkte tre timmar på förmiddagen). *hrm* (Jag föll inte en enda gång faktiskt.) *hrm* Det enda som fick sig en törn var min stolthet när jag vid några tillfällen hade problem med att fånga ankarliften... men det får jag väl ändå vara nöjd med.

Vädret var också ganska perfekt: vackert och soligt, några minusgrader och perfekta backar. Redan att stå i liftkön och vänta kändes som ljusterapi som man kunde ha betalat ganska mycket för.

Nå. Nu har jag kanske bloggat tillräckligt för idag. Mer än fyra blogginlägg på en dag tror jag inte är god bloggsed om man annars brukar skriva ett eller två i veckan... Dessutom borde väl de yra barnen nattas nån gång också, även om de själva säkert gärna skulle leka med lego till midnatt.

I Norrfjärden. Och Piteå. Och Luleå.

Så vad gjorde vi på sportlovet då?

Det råkar vara så att vi har lite familj i Norrland. Det är visserligen väldigt tråkigt att kunna träffa Ylva och Anders bara ett par gånger om året, men när vi träffas, gör vi det ordentligt. Och egentligen, det finns ju inget bättre sätt att umgås än att bo hos någon eller ha någon boende hos sig. För det är ju när man traskar runt i pyjamas, plockar i diskmaskinen, råkar somna i soffan eller sitter vid köksbordet med sina tekoppar sent på kvällen som man lär känna någon allra bäst. När vi bodde i Åbo eller Vasa hände det mycket oftare att folk övernattade hos oss - eller tvärtom - men nu händer det sällan, och jag saknar det. Jag är väldigt tacksam för att vi har människor som vill ha oss så nära in på livet!

Så vad gjorde vi då?

Vi gjorde egentligen inte så mycket. Vi hade semester. Var mycket ute och åkte pulka. Läste böcker. Såg på lite film och mycket Friends. Gjorde stan både i Piteå och Luleå och hittade ett och annat reafynd som fick följa med hem. Åt en massa gott - det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på söndagsmiddagen vi fick: rådjurssadel med rotsaker och potatisgratäng. Använde internet väldigt lite. (Det måste jag göra mer! Låta bli alltså.) Lät oss underhållas av deras roliga katt som ibland uppför sig mer som en hund.

Snöslott på vägen

Det är väl bara att konstatera: Arvids dagar i bakåtvänd bilstol är räknade. Det verkar gå helt okej i sisådär 350-400 km, och det klarar man sig bra med i vardagslag, men efter det är det kört. Han har ont i benen, ont i baken och krampar och får panik av allt stillasittande. Resten av vintern får han klara sig, men före nästa långkörning, som knappast blir förrän till sommaren, blir det nog dags att skaffa något framåtvänt. Han har blivit långbent, vår unge.

Så tja, bilresorna prövade ett och annat tålamod, speciellt på vägen dit. Tack och lov hade vi planerat in ett längre stopp vid Snöslottet i Kemi, så där fick vi allihopa sträcka på benen och tänka på annat än våra sittmuskler en stund. Vi gjorde samma sak förra vintern, när vi också var på sportlovsresa till Norrfjärden, och då blev vi förtjusta. Den här gången var det ett välgörande avbrott i bilresan, men kanske inte så mycket mer heller. Det kan förstås ha berott på att vi var svårare att imponera på andra gången, men mest tror jag det berodde på att idrott är ett bra mycket tråkigare tema än serier. Det går bara inte att göra lika roligt. Eller så är det bara jag som är lite mera serienörd än sportnörd. Ändå, jag är glad att vi gav slottet några timmar, för det är trots allt väldigt fint hopknåpat.

(Den första bilden ville Arvid absolut att vi skulle ta på väg från parkeringen till snöslottet, även om jag försökte påpeka att vi snart skulle se ännu finare snöklimpar... Där syns också mössan jag fick snabbköpa i Kemi eftersom jag hade glömt att packa ner en mössa till mig själv. Duh.)

Hemkomna

Kylskåpet tomt, smutstvätten överflödande och barnen övertrötta/spralliga för att de är hemma igen. Dagen efter en resa - som att vada i sirap, men på ett bra sätt. Det tomma kylskåpet har fyllts och tvättmaskinen snurrat nonstop, annars har det inte hänt mycket här idag. Det är precis som det ska dagen efter att man landat hemma efter en resa. Solen skiner och man borde ha tagit vara på den härliga vårvintern, men det har vi inte lyckats nåt vidare med. Inte idag. Vi bara lufsar på här och känner oss för: så det var så här det var att vara hemma. Som vanligt men lite bättre, för vardagsrummet har fått sig en ny matta och en ny taklampa efter gårdagens ikeabesök. Och framför allt: vi har andats annan luft i några dagar.

Vi har haft ett toppensportlov i Norrfjärden, men jag ska ta och portionera lite. Hemresan gick över förväntan, även om det såg mörkt ut i Kalix. Då var det inte så toppen, för Edvins frukost kom upp igen och vi såg på varandra och tänkte dystert "fel dag för magsjuka, över 400 km kvar i bilen". Men tack och lov verkar det ha berott på att han sträckläste för många pixiböcker (i vanliga fall brukar han bara titta ut genom fönstret i bilen), för efter tvätt- och skurpausen (lägligt nog hände incidenten precis före en mack, och lägligt nog hade han redan slängt alla böckerna långt bort, utom fara) och en djup tupplur var han glad och rosig om kinderna igen. Det blev ett lite snabbare ikea-besök än vi hade tänkt oss, även om vi ganska snart kunde konstatera att han mådde bra igen. Men några böcker fick han inte röra resten av hemresan!