Shame on you

En sak jag blir nästan orimligt provocerad av: När någon medvetet förstör det andra har byggt upp. 

När någon kastar sten på gatlampor, när någon kör sönder ett nydraget skidspår, när någon med vett och vilja ritar en stor, ful mustasch på sitt syskons teckning.

Och busringningar! Minst roliga skämtet någonsin, alltid på mottagarens bekostnad, till uppringarens nöje. Den som blev uppringd är inte med på skämtet och har antagligen bättre saker att göra. Kanske sköta sitt jobb, kanske svara vänligt i telefon när nästa person ringer och faktiskt har ett ärende.

Men allt det här är oviktigt. Det spelar ju ingen roll.

Det som spelar roll just nu är att någon tror sig ha rätt att bomba städer någon annan byggt upp. Förstöra för ett helt land som helt säkert hade bättre saker att göra. Tvinga ett helt folk att släppa det de håller på med och istället försvara sig eller fly. Jag tänker på att någon kanske hellre vill vända ansiktet mot februarisolen och fundera på vad som ska få växa i grönsakslandet till sommaren. Inte alls packa en väska och lämna gården vind för våg. Någon annan får snart sin examen och funderar på att söka in till universitet. Ingenstans i planen fanns att stå i standby för att kallas in i ett krig. Någon kanske är nygravid, illamående och förväntansfull och vill helst göra en kokong av sitt hem. Inte springa ner i ett bombskydd när larmet går och kanske återvända till ett hem som saknar en vägg.

Förstöra någon annans hem, förstöra någon annans tillvaro. Städer, vägar, vardagar som någon annan byggt upp. Grusa framtidsplaner, splittra familjer. Inte okej.

Jag är rätt säker på att precis varenda person i Ukraina kunde ha haft bättre saker för sig än det de nu tvingas till. Rätt säker.