På förhand måste jag erkänna lite för att jag fasade för resan till fjällen. Inte för fjällen eller själva vistelsen där, men för bilresan dit. För första gången sedan vi fick barn skulle vi nämligen köra hela vägen på en dag - tidigare har vi antingen tagit båten över till Umeå, vilket förkortar körtiden ganska radikalt, eller så har vi delat upp resan på två dagar och övernattat i Norrfjärden, vilket bara är en omväg på tjugo minuter, så i princip bara ett smidigt stopp längs vägen. Mina systrar har däremot friskt vågat och kört runt med sina barn rätt många gånger, så vi tänkte att det inte kan vara omöjligt - även om vi nästan höll på att ändra oss efter den där katastrofalt påfrestande bilresan ner till Åbo på väg mot Stockholm i början av juni..! Hur som helst, det fick bära eller brista, nu skulle vi testa!
Vi hade planerat minutiöst. Vi skulle starta så tidigt att barnen (och jag) inte kunde låta bli att somna om och sova rätt länge i början; på så sätt skulle vi få den första biten "på köpet". Vi bäddade ner hela baksätet med täcken och kuddar och jag måste säga att det såg riktigt, riktigt mysigt ut. Och det funkade! Vi startade 4.21 och A&E somnade nästan genast. Josef höll sig vaken till Kalajoki, men sedan slocknade han (och jag) också. Så glad för att Matias inte hade något emot att köra just den här okristligt tidiga morgonsträckan!
När alla så småningom började vakna i trakterna kring Uleåborg stämde vi av med Amanda och Mathias, som körde samtidigt som oss, och bestämde oss för att morgonpausa i Ii. (Ja, det är ett riktigt ortsnamn!) Där finns en badplats som vi kört förbi otaliga gånger och tyckt att ser så fin ut, men vi har aldrig stannat där. Där skulle det bli frukostbuffé! Fin strand, och förutom ett gäng gubbar som fixade med omklädningsrummen var det väldigt lugnt där kring 7 på morgonen...
Efter en tankpaus i Torneå utackorderade vi ett barn (var det Arvid kanske?) till Amanda och Mathias, och det fortsatte vi med resten av resan, lät bara barnen turas om lite. Guld värt! Att köra långt är egentligen inte ett problem i vårt baksäte, det är att klämmas in alltför tätt inpå sina bröder under en alltför lång tid. Vi borde alltid köra tillsammans med en annan bil!
Sedan susade vi vidare till Älvsbyn, där vi åt en helt okej asiatisk lunchbuffé och sedan vidare till Arvidsjaur där vi storhandlade mat för att det är där de sista mellanstora mataffärerna före Vuoggatjålme, 200 km längre fram, finns. Sedan kom vi fram till Arjeplog och då är man nära! Vi åt ganska sorgliga hamburgare på Frasse's (trots att alla egentligen var mätta efter lunchen - kanske därför de kändes så sorgliga), men sedan kom äntligen kameran fram. Solen flödade och jag är så hemskt glad i det där området kring Silvermuseet.
Det här året blev det inget museibesök, men två gånger i modern tid (jämfört med förr i vääde när jag reste med mamma och pappa) har vi besökt det och jag har verkligen gillat det i vuxen ålder också!
Ja. Landskap jag älskar. Arjeplog är ett av dem.
Den sista biten gick snabbt och det märkliga är att jag inte ens då, efter att ha suttit mer än klockan runt i bilen, fick myror i baken. Jag är inte heller någon superhjälte i bilen, utan brukar kunna lida av både restless legs och panikuttråkning... men inte den där dagen. Vissa dagar är bara förunderliga och det här var en av dem. Vi kom fram utan att någon enda av oss hade brutit ihop och fått nog. Helt fantastiskt! Tack vare vår tidiga väckning kom vi dessutom fram ganska tidigt på kvällen, så vi hade gott om tid att packa upp, bädda och träffa resten av familjen som hade anlänt dagen innan. Vi kan definitivt tänka oss att göra om det här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar