Den här boken ska du läsa.
Mathias Rosenlunds självbiografi
Kopparbergsvägen 20 handlar om fattigdom; om hopplöshet och räkningar och skulder och att försöka hålla kvar kärleken medan man brottas med psykisk sjukdom i familjen. Det handlar om elände. Men samtidigt handlar den om... livet. Om balansgången mellan hopplöshet och vilja att fortsätta försöka forma sitt liv som man vill ha det. Får man studera litteraturvetenskap och sikta på att skriva på heltid - om man är fattig? Om man har en familj att försörja och räkningar som förfaller? Får man drömma högt ändå?
"När jag var tonåring skrev jag på en papperslapp som jag tappade bort att jag vill leva mitt liv på ett sådant sätt att jag inte lämnar det minsta avtryck någonstans. Nu vill jag det rakt motsatta. Nu vill jag ställa mig upp och slå någon i ansiktet bara för att de ska lägga märke till mig. Nu vill jag inte lämna denna värld förrän jag fyllt den med mina ord och mina avtryck. Nu vill jag inte längre vara osynlig och tyst här i mitt hörn. Jag måste berätta. Jag har överlevt. Förstår ni?"
Det viktigaste den här boken gör är att visa att fattigdom inte är antingen-eller, eller något som kan begränsas till en liten grupp i marginalen. Fattigdom kan drabba också den som arbetar, den som drömmer och den som kan tala för sig. Den får mig att skämmas för att jag klagar över att inte ha någon resa inbokad eller fula tapeter på väggarna. Jag är privilegierad som har vad jag och min familj behöver, men jag får inte glömma att det knappast är någon självklarhet, inte heller i välmående Finland. Det kan behövas en reality check ibland - till exempel i form av den här boken.
Själv har jag inte upplevt fattigdom. Jag har nuddat vid den en mycket kort tid, men det är allt. Det var ett studiebesök i fattigdomen bara, jag var studerande och sommarjobb hägrade om bara någon månad. Orsaken till det barskrapade kontot var att jag mot bättre vetande hade hälsat på min goda vän i Frankrike bara några månader efter språkpraktiken i Australien. Jag kunde dessutom när som helst ha ringt hem och fått förstärkning - det har jag också fått många gånger, ofta utan att ens behöva fråga. Grundkänslan jag har med mig i livet är att det ordnar sig. När jag inte klarar mig själv, finns det hjälp att få. Det är en förmån att bli vuxen med den tryggheten.
Så vad gör den som inte har den förmånen? Den fortsätter att snurra i fattigdomshjulet, åtminstone enligt Mathias Rosenlund. Och det är det som skaver med boken, övertygelsen om att fattigdom skulle vara ett arv som inte går att ändra på. Visst förstår jag att fattigdom och hopplöshet går i arv i viss mån, men att det skulle vara något oundvikligt? Ödesbestämt? Jag vet inte.
Hur som helst. Även om boken långtifrån är någon feel good-berättelse är den vackert skriven. Vissa upprepningar finns det, och kanske lite melodramatik, men det vägs upp av förmågan att berätta om något fult på ett vackert sätt. Jag hoppas han fortsätter skriva böcker. Jag kommer att läsa.
(Här finns en bra recension på Lysmasken!)
