37+6

Det kommer knappast att spela någon roll om jag skulle gå och bli gravid ett dussin gånger till; den här dagen i graviditeten, 37+6, kommer alltid att kännas som en milstolpe. Det här är nämligen den dag då Arvid överraskade oss totalt genom att göra entré i världen två veckor före beräknat, och därför känns det som att vad som helst kan hända efter den här dagen. Jag är inte redo nu, men jag var det definitivt inte då heller, och det gick ändå. Det är ju inte så att babyn bryr sig om det är rörigt hemma, men jag har på känn att jag kommer att trivas betydligt bättre i babybubblan om vi hinner ordna upp lite mera åtminstone...

Här bloggade jag om 37+6 när jag väntade Edvin. (Och nu ser jag ju att utslagen som blossat upp i ansiktet på sistone finns där på båda de andra 37+6-bilderna också, den kopplingen hade jag inte gjort. Graviditet är tydligen ingen skönhetskur direkt!)

Barcelona 2014: Sagrada Família och nöjet i att bära omkring på en gravidmage i Spanien (26.6)

Nu ska jag berätta varför det är en bra idé att resa till Barcelona med gravidmage. Visst, lite slitsamt är det ju för kroppen att ta sig runt så mycket som vi brukar vilja, men det går ju alltid att kollapsa på hotellrummet till kvällen.

För det första: Alla är så snälla på tunnelbanor och bussar! Jag erbjöds sittplats varje gång det var fullsatt (= ganska ofta). Som jämförelse hade jag ju åkt tunnelbana i Stockholm bara 1½ vecka tidigare och där kändes det inte som att det låg särskilt nära till hands att få någon extra vänlighet för den skull... och min mage kan inte ha växt så markant däremellan.
För det andra: Det är rätt så kul med spanska tanter som börjar prata med en i mataffärer och sådär annars på gatan bara. Inte för att jag förstår särskilt mycket spanska (och ingen katalanska whatsoever), men man kan ju alltid le och humma vänligt, och så känns det som att man bondat lite. Och när jag nån gång lyckades svara, till exempel när babyn väntas, kände jag mig stolt som en tupp.
För det tredje: Som gravid får man tydligen prioritet i kön vid Sagrada Família, vilket räddade en förmiddag för oss!

Så här gick det till: Vi hade börjat med att strunta i det goda rådet att köpa biljett på nätet för att undvika köer eftersom vi inte hade detaljplanerat resan och inte ville binda oss till att gå dit en speciell dag och tid. (Mitt goda råd: Gör inte som oss - köp biljett på nätet för att undvika köer!!) När vi kom fram och såg kön som radade upp sig långt runt hörnet på en solstekt trottoar började vi minst sagt känna oss lite efterkloka... Men vad kan man, det här var något vi inte ville missa, så vi ställde oss längst bak i kön.

Vi hann inte stå där många minuter förrän en typ kom fram och frågade om (eller nåja, snarare påpekade att) jag var gravid. Först trodde jag att han såg oss som ett lätt byte för överprissatt guidad tur, men när han frågade om vi inte visste att gravida (med sällskap) har prioritet gick det upp för mig att han faktiskt jobbade där - och han bad oss följa med, lyfte på repet vid kassorna och så var det bara för oss att kliva rakt fram och köpa våra biljetter. Jag trodde jag skulle börja gråta av lättnad, för jag hade redan insett att det inte skulle bli någon barnlek att stå och köa. Så - istället för att stå och tömmas på all energi vi hade redan före biljettkassorna fick vi i lugn och ro sätta oss på en lagom skuggad parkbänk, beundra katedralfasaden och bläddra lite i guideboken. Fantastiskt!!

(Man går alltså inte direkt in när man köpt sin biljett, utan får en tid då man går in från andra hållet - vår tid var ungefär en timme senare. Antar att de måste reglera besöken en del för att det ska vara hållbart.)

Sagrada Família är en upplevelse. I vanliga fall är katedraler byggda på medeltiden, och det fascinerande med dem är alla de århundraden som de varit med om sedan de byggdes. Här är det tvärtom: Sagrada Família fascinerar för att den är så ny - den är inte ens klar! Var annars kan man få se en katedral som byggs?* Den började byggas på 1880-talet och lär bli klar om ca 20 år, helt enligt planerna. Gaudí ansåg nämligen att byggande gärna får ta länge - precis som det gjorde i äldre tider.

*Aha, okej. Nu läste jag på wikipedia att det inte alls är en katedral. Låt oss då bara säga "ovanligt storslagen kyrka".

Det är förstås inte bara det oavslutade som fascinerar, utan också det att formspråket är så totalt annorlunda jämfört med alla andra kyrkor jag sett. Det är inga tvivel om att kyrkan är byggd som en som en plats för gudstjänst och stillhet - men samtidigt talar den ett helt annat språk än det kyrkor brukar tala. Den är inspirerad av naturen, och det syns i allt från själva siluetten på fasaden till utsmyckningarna, till dagsljuset som faller in genom de målade fönstren... Den är vacker! Lite märklig, men vacker.

För ett par euro till får man också ta hissen upp i ett torn - vilket vi förstås ville, utsiktsjunkies som vi är (en av höjdpunkterna, bokstavligen och bildligen, på Romresan var ju att få gå upp i Peterskyrkans kupol...)

Jag hade för mig att man skulle få gå runt mer, lite som på Peterskyrkans tak, och blev lite besviken när vi i princip bara förväntades gå ner igen när vi väl hade kommit högst upp. Men visst kan man hänga kvar ett tag även om det är lite trångt - utsikten blev vi verkligen inte besvikna på!

Det som gjorde det lite extra roligt att vara uppe på taket var att vi fick se lite bakom kulisserna - typ "så bygger man en katedral" (ursäkta, "ovanligt storslagen kyrka"). Mannen i vit rock på bilden nedanför verkar till exempel måla en spira. (Och jodå, det är precis som det ser ut - spirorna pryds av mat - på en spira som inte är med på just de här bilderna finns ett knippe med baguetter... men symboliken med bröd och frukt är ju väldigt biblisk, så varför inte!)

Ännu en sak som var fascinerande där uppe var att jag lärde mig något nytt om min man - jag har aldrig tänkt på honom som höjdrädd, men där uppe blev han märkbart skakis i benen... Hm. Kanske det har något att göra med hans nyvaknade smak på kaffe..?

Innan vi lämnade kyrkan stack vi oss in på ett litet museum i källaren och fick se ännu mer "bakom kulisserna" - här har de till exempel 3D-printrar som de använder för att printa modeller av kyrkan. Fortfarande följs Gaudís planer och ritningar, men de förverkligas med ny teknik!

Bilden nedanför är i princip Sagrada Família upp och ner... Det har något att göra med den perfekta bågformen och hur valven i kyrkan ska utformas på bästa sätt. Eller så.

Men sen fick det vara nog med kyrkbygge. Vi var hungriga. Och så gjorde vi nåt som är så fånigt typiskt för oss och köpte med oss precis likadan nudelwok som kvällen innan för att äta i en park... Lite knäppt, för om vi förstod det rätt finns kedjan bara på två ställen i Barcelona, och båda råkade finnas där vi befanns oss när vi var i behov av snabb och god mat... Jaja. Det var gott. Den här dagen också.

Barcelona 2014: Vi anländer (25.6)

Vi ramlade alltså upp på Ramblan, och därifrån var det inte många kvarter till vårt hotell. När vi valde hotell försökte vi vara lite gravidsmarta och prioriterade läget. Vi bokade in oss på ett hotell i gamla stan (Barri Gòtic), mittemellan Placa Catalunya och stranden, och det var helt okej - promenadavstånd till ganska mycket! Så här efteråt hade det kanske varit smartare att bo ännu lite högre upp i staden, för vi var till exempel bara till stranden en enda gång, så det hade vi inte så stor nytta av... Men lokaltrafiken fungerade också jättebra, så promenadavstånd var ändå inte avgörande.

Rummet var pyttelitet, och någon hade tagit det här med hygien väldigt seriöst - rummet osade klorin så ögonen gick i kors på oss och vi fick börja med att öppna balkongdörren på vid gavel... Men! Det var annars trevligt och fräscht, och framför allt - det hade en egen balkong med utsikt över en livlig gata och en medeltida kyrka. Inte dumt alls!

(Hotellet hette Hostal Fernando och får godkänt som budgethotell trots klorinångorna - inte bara för balkongen, utan också för att personalen var hjälpsam och för att en helt anständig frukost ingick.)

Efter att ha fräschat upp oss lite och suttit och gillat vår egen balkong i Barcelona en stund gick vi vidare ut - började med att sticka oss in till kyrkan mittemot bara för att inte plötsligt åka hem och inse att vi bara suttit och tittat på fasaden i flera dagar.

Sedan gick vi vidare ut på stan för att se oss runt. Själva Barri Gòtic blev jag inte kär i, men speciellt när man gick mot Placa Catalunya hände det saker överallt och det var nu bara väldigt roligt att vara där!

Men efter att ha upptäckt en stad redan den här dagen kände vi inte att vi orkade upptäcka särskilt mycket mer just då, så istället tänkte vi oss att hoppa på en buss och åka till ett köpcenter. (För ja, jag skäms nästan för att erkänna det, men jag ville till Primark... inte för att crazyshoppa, men för att jag köpte världens bästa ballerinor i Málaga i april ifjol och har använt dem skrynkliga sedan dess och nästan förstört dem i regnet på Astrid Lindgrens värld. Hoppades lite på att få uppdatera.) Hur som helst. Det kändes som lagom kvällsprogram, inte minst för att lokalbussar är ett ganska skönt sätt att se sig om lite i en ny stad.

Och gissa om vi var nöjda med oss själva när vi hade tagit reda på vilken buss vi skulle ta, hur biljetterna funkade och var vi skulle stiga på! Det är bara det att... när Mattus satt och följde med hur vi åkte på sin cykeldator tyckte han att rutten verkade ta ganska konstiga omvägar... Det gick liksom precis åt fel väderstreck... Jaja. Det visade sig att vi hade blandat lite och satt på en buss som var på väg till ett helt annat köpcentrum i en helt annan del av staden. (Men där fanns också ett annat Primark...) Ingen större skillnad för oss egentligen, huvudsaken var ju att vi var på väg nånstans. Ganska intressant också att köra genom lite ruffare stadsdelar där jag inte är säker på om vi hade känt oss bekväma med att gå runt.

Framme! Stället där vi i misstag hade hamnat var mitt bland nybyggda lyxhotell invid stranden några kilometer från stadskärnan, inget fel med det! Vid det laget var vi ganska trötta och hungriga, och bara att gå in i det röriga köpcentret var som att få ett smäll i huvudet... Men jag gjorde min runda på Primark (inga ballerinor där inte) medan Mattus inte shoppade elektronik på Mediamarkt. Inte mycket resultat av den rundan, förutom tilltagande trötthet, men vi avslutade åtminstone på topp - vi köpte med oss supergod nudelwok som vi tog med oss och åt på stranden. I sanden. I solnedgången. Med Medelhavet som rullade in framför oss. Vi kunde inte ha avslutat vår första dag i Spanien så mycket bättre!

Och till sist inledde Mattus sin kvällsvana att sitta på balkongen och låta sig underhållas av vimlet nedanför medan jag slängde mig på sängen och placerade mina svullna preggofötter så högt jag kunde. Det var den dagen!

Barcelona 2014: Vi börjar i Girona (25.6)

Eftersom jag vet att jag har åtminstone tre läsare som väntar på reseblogg (ni vet vem ni är) börjar det bli dags... Eller nä. Faktum är ju att det ändå är jag som har allra mest nöje av dem. Så om det händelsevis finns någon som gäspar åt två månader inaktuella bildbomber är det helt okej - jag har åtminstone roligt! :)

Jag har bloggat från flygfältet (här) och strax efter hemkomsten (här) - då berättade jag också om den ganska miserabla resan från Tammerfors till Girona, som ledde till att vi var framme vid hotellet först fem på morgonen finsk tid... alltså en halv natt senare än det var tänkt. Men fram kom vi, och efter att ha gett oss själva sovmorgon var vi på hugget igen.

Frukost ingick inte*, så efter att ha gnuggat gruset ur ögonen fick vi börja med Expedition Morgonmål. Vi snubblade över en saluhall och tyckte det verkade lovande, men eftersom vi inte kände för en halv gris eller en hel vattenmelon till frukost fick vi ge oss. Istället hittade vi en liten kiosk/café där vi köpte med oss smörgåsar och croissanter som vi åt på en bänk vid en gågata. Flottigt, men mättande!

*Budgettips förresten! Kan rekommendera Hotel Condal i centrum av Girona - receptionen är mikroskopisk och frukost ingår inte, men priset är billigt, läget är centralt och rummen jättefräscha och trevliga. Liksom personalen. Eller, trevliga var de åtminstone, fräschheten kan jag inte uttala mig om. Höh.

Äntligen började det kännas som att resan verkligen startade. Vi var definitivt inte hemma längre, och det var precis den känslan vi hade väntat på. Girona är en småstad med en ganska sliten charm. Jämfört med Barcelona är det ett helt annat tempo - ett som gör att det passar perfekt att bara strosa runt och se sig om. Mitt genom staden rinner floden Onyar, med hus som hänger ut över vattnet och små broar som går kors och tvärs över floden. Väldigt färgglatt, även om vi hade ett lite märkligt väder som gjorde att det kändes som om det låg en grå hinna över staden.

Före den här resan visste jag nästan ingenting om Katalonien och katalanska, och hade inte en aning om hur stark självständighetstanken är i den här delen av Spanien, eller att katalanska är officiellt språk i bl.a. Katalonien och talas av nästan 7 miljoner i Spanien. Där fick jag för att jag tänkte suga i mig lite spanskakunskaper på resan... skyltar och reklam var antingen katalanska eller tvåspråkiga, men mer sällan bara på spanska. Intressant, även om tvåspråkighet inte direkt är exotiskt för en finlandssvensk!

Vi gick kors och tvärs över floden och stannade på varenda bro för att fota varandra. Äkta turister! Det tycker jag är okej. Det blir bara tråkigt att låtsas vara blasé, och med en Haglöfs tight på ryggen är det ändå ganska svårt att låtsas vara lokalbefolkning. (I Barcelona vandrade det iofs omkring ganska många Haglöfar och Fjällrävar, men de satt utan undantag på ryggen till en glad skandinav på semester.)

Vår plan var alltså att se oss omkring i Girona under dagen, och sedan ta tåget till Barcelona - vi visste inte så hemskt mycket om Girona, men hade läst 1) att det är en populär dagsutflykt för Barcelonaresenärer och 2) att det finns en väldigt välbevarad och vacker medeltida stadsdel där. Och det var alltså den medeltida staden vi var på väg mot, med många omvägar fram och tillbaka över broarna.

(En av broarna är förresten konstruerad av Eiffel strax innan han tog itu med Eiffeltornet i Paris, men det visste vi inte förrän jag råkade läsa om det här hemma...)

När jag ser på bilderna från för två månader sedan blir jag nästan förvånad över hur stor min gravidkula var redan då - visst är jag större nu, men skillnaden är ändå mindre än den var i mitt huvud... Jag rörde mig trots allt ganska obehindrat då, vilket jag inte kan säga stämmer längre! Mera om att resa som gravid senare, det gick fint!

När vi närmade oss de medeltida kvarteren gick vi förbi en kyrka som skyltade med en öppen utställning i ett källarrum. Vi svängde in utan större förhoppningar - vet inte riktigt vad vi förväntade oss, men knappast förgyllda uniformer till en halv romersk armé! Tydligen är det en parad i Girona varje vår, och då används de här... det skulle vara en upplevelse!

Den enda sevärdhet vi hade planerat att pricka in under dagen var de arabiska baden (Banys Àrabs), som inte alls byggdes av några araber, utan först (!) på 1100-talet, när det inte fanns morer i området längre, men de arabiska influenserna fortfarande var populära. Det är en skönt kravlös sevärdhet: inträdet kostar inte mer än 2 euro och den effektive resenären kan säkert vara klar på 10-15 minuter - men platsen var så magisk att vi dröjde oss kvar mycket längre...

Uppe på taket stod vi länge och lyssnade på de två gatumusikanterna nedanför som skapade sagostämning med en tvärflöjt och ett steel drum-liknande instrument. Det var något av det bästa vi gjorde på hela resan, utan tvekan. Det kändes inte bara som att vi var i ett främmande land, utan dessutom en främmande, obestämd tid.

När vi gick vidare och utforskade medeltida byggnader som jag inte ens vet vad de var (och som var helt öppna att promenera runt kring) hängde känslan kvar - och jag skulle knappast ha blivit mer förvånad av att möta två samtalande munkar i grå kåpor än de enstaka turister som vandrade runt.

Och... jag vet att jag har skrivit att jag rörde mig ganska obehindrat på resan, och att min gravidmage var till förvånansvärt litet besvär. Men att vandra upp och ner i stentrappor (i värmen, utan något att dricka, för det fanns inte att köpa någonstans - ännu ett argument för att vi kanske, kanske hade rest lite i tiden och inte alls befann oss på en plats som borde ha varit riktigt turiststinn) och sedan klättra upp i ett utkikstorn i gamla stadsmuren... det kändes. Ska jag väl medge. Men utsikten var värt varenda trappsteg!

Vi fick ge oss när vi till sist höll på att förgås av törst. Och lite av hunger. Vi gick tillbaka mot lite mer befolkade delar och hittade en uteservering med löjligt trist uppvärmd pasta (vi gör godare själva), men med kall äppeljuice och mysiga bord i skön skugga. Efter det fick vi småningom inse att vi nog borde söka oss tillbaka mot de nyare delarna av staden - tåg till Barcelona gick ofta, men de kunde ta allt från 40 minuter upp till 2½ timme... och Mattus var väldigt sugen på att hinna med ett höghastighetståg, bara för att... tja, det var oprovat.

Ingen brådska ändå. Vi gick upp till katedralen och ner igen. Ögonshoppade lite i ett par mysiga butiker. (Önskar fortfarande att jag kunde ha köpt en av tavlorna nedanför och bara magiskt poffat hem den...) Svängde förbi hotellet för att hämta vårt bagage och småsprang till järnvägsstationen för att hinna med tåget. (Springa till tåg kändes faktiskt inte heller jättebehagligt för gravidkroppen... men vi hann i alla fall!)

Och så... Barcelona! Vi började med att ramla upp från tunnelbanesystemet rakt på el Rambla, Barcelonas mest berömda och utan tvekan mest turistiga turiststråk. Mycket förväntansfulla och nyfikna på den här staden vi varit på väg till så länge!

(Om jag trodde att jag skulle bli mindre långrandig av två månaders distans till resan, så... hade jag väl inte riktigt rätt. Nytt försök i nästa inlägg!)

Nästan som julafton

Jag har tänkt ett tag att det skulle vara roligt att börja skriva lite mer för MST igen, nu när jag inte behöver använda all min hjärnkapacitet till att dubbeljobba. Det känns inte som läge att börja springa på olika evenemang eller jaga intressanta intervjuobjekt - men bokrecensioner! Perfekt! Förra veckan började jag mejla runt och be om recensionsexemplar och idag hade de första trillat in i postlådan.  Tre av böckerna hade jag bett om och två var bonusböcker - varav speciellt den av Desmond och Mpho Tutu verkar jätteintressant. Kanske jag återkommer här på bloggen också när jag väl hunnit hugga in på böckerna! Känns nästan lite tråkigt att jag verkligen borde ta mig igenom "Innan du föder" och "Att föda" innan jag fortsätter med roligare läsning...

(Jo, jag vet att en proffsrecensent knappast skulle tycka att det känns lyxigt att få ett bokpaket att recensera gratis... men för mig som hobbyrecensent är det faktiskt just så det känns. Inspiration!)