Jaha, vad är det bästa att göra när himlen över Istanbul är jämngrå och vädret ruskigt och blött? Då går vi under jorden! Närmare bestämt ner i Basilica Cistern, en sagolik plats som också råkar vara en av Istanbuls mest välbesökta sevärdheter. Jag förstår varför.
Basilica Cistern ligger precis invid Hagia Sofia och är den största av ett helt nätverk av bysantinska vattencisterner. Den byggdes på 500-talet e.Kr. och kan stoltsera med inte mindre än 336 pelare, varav många hade återanvänts från ännu äldre tempelruiner. Idag är den som sagt en stor turistmagnet, men i många hundra år var den bortglömd och upptäcktes av en händelse på 1500-talet när en forskare reagerade på att invånare i kvarteren ovanför kunde hinka upp dricksvatten från ett utrymme under sina källare - och en del kunde till och med fiska där! Cisternen verkar ha haft många namn, men kallades bland annat "det underjordiska palatset" - även om platsen inte direkt behandlades som ett palats, utan snarare som en soptipp. Det var först på 1980-talet som cisternen till sist städades upp, förstärktes och öppnades för allmänheten.
Först i efterskott läste jag att den faktiskt helt nyligen har varit stängd för renovering i flera år och öppnade igen först i somras. Cisternen stängdes 2017 för att renoveras och förstärkas eftersom man var rädd för att till och med ett litet jordskalv skulle kunna rasera den - och Istanbul ligger ju också i ett högriskområde för jordbävningar.
Som en kontrast till den 1500-åriga konstruktionen har man också placerat ut moderna konstverk i vattnet - och de flesta smälte fint in och bidrog ännu mer till den magiska stämningen. Och stämning fanns det i överflöd - även om vi var långtifrån de enda besökarna som vandrade runt på gångarna i vattnet hade jag inte blivit förvånad om jag hade sett en basilisk kräla fram ur ett mörkt hörn...
Någon basilika såg vi ändå inte, men däremot två Medusahuvuden, vända på sidan och upp och ner för att inte förstena någon oförsiktig själ som ser henne i ögonen...
Det här var verkligen en plats jag kommer att minnas och varmt kan rekommendera för den som råkar ha vägarna förbi. (Ändå en ganska galen tanke att det var just det vi hade - vägarna förbi, på väg till vår partnerskola i Trabzon...) Det kostar en del, kön var kännbar till och med i ruggiga mars (kan tänka mig att de är på en helt annan skala till sommaren) och ingen ska förvänta sig att kunna vandra runt utan andra besökare i hasorna - men ändå. Det var värt ett besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar