Hur bra kan det bli när någon får för sig att börja släktforska och skriva en bok om sina berömda släktingar, berätta fakta så långt det finns och skarva resten? Nä, jag trodde inte det skulle vara särskilt bra, men fel hade jag. Jag satt som klistrad (så gott det gick... ni vet, med unge som ska utfodras och snytas mellan varven) med I skuggan av ett brott (av Helena Henschen) i helgen. Boken började med att skicka kalla kårar nerför ryggen på mig, och fortsatte med att gå tillbaka i historien och bygga upp inför det oundvikliga som man redan vet att kommer att hända. Och när det hände (igen) i slutet, var det hemskt igen, men samtidigt vemodigt och sorgligt.
Ni hänger inte med, jag kan förstå det. Jag ska ta det från början. I mars 1932 slog Helena Henschens morbror ihjäl hennes morfar och två tjänstekvinnor för att sedan rymma med sin fru och skjuta henne och sig själv dagen därpå. Då var Henschens mamma 15 år och blev den som upptäckte morden. Och det är i skuggan av den händelsen som författaren har levt hela sitt liv, och det här är boken om... familjen. Hon har rotat i arkiv och hittat mängder med material, och det hon inte lyckats lista ut diktar hon ihop och det fungerar hur bra som helst. Även om åtminstone jag trasslar in mig ibland i alla personer som beskrivs så är det en av de starkaste böcker jag läst på länge. Jag är helt förundrad av hur poetiskt man kan skriva om något som ändå är så faktabaserat. Rekommenderas.
Och nu kan jag gå till biblioteket och lämna tillbaka boken. Det gick inte innan jag hade bloggat om den...
(Och nu ångrar jag mig nästan att jag skrivit något alls, för nu har jag verkligen trissat upp förväntningarna på den här boken. Hoppas ingen går och lånar den. För det är inte säkert att du tycker om den.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar