Regnhelg

Helgen har gått, och därmed två av mina fem höstlovsdagar. Kan inte påstå att det har varit två stärkande, upplyftande dagar, utan snarare en ganska eländig mix av gråväder, spänningshuvudvärk, konflikter med de två mer konfliktbenägna barnen, misslyckade planer och skärande Weltschmerz. Jag vet inte, kanske är det helt enkelt det som händer när det kommer lite ledighet efter en höst med alltför lite återhämtning? Sist och slutligen skönt ändå att vi inte har så storslagna planer! Vi hade funderat på en tur till Sverige för att hälsa på kusinerna, men det föll på olika saker - bland annat att kommunerna här har synkat lovet så dåligt att jag är ledig i början av veckan och barnen i slutet, vilket ju känns lite klumpigt... Matias, den lyxliraren, har höstlov hela veckan. Vi får ta lovet som det kommer och gott så!

Blir också så oerhört ledsen för det här jordklotet när jag läser nyheterna och går in på sociala media. Det sista världen behövde just nu var ett hastigt upptrappat, våldsamt krig på en redan så inflammerad plats. Redan nu syns det ju också hur polariserande den här situationen är - hur kan man välja sida i en konflikt där det finns så många fel och så lite rätt? Hur ska det någonsin gå att hitta en väg till fred när varje raketanfall gräver djupare sår bland människorna? 

Vad kan jag säga - jag ber om ursäkta för detta bedrövliga inlägg!

Jag har åtminstone plockat äpplen och kokat mos i helgen. Och gått på 12-årskalas. Det är åtminstone något!

Åbo slott anno Domini 2023

Den här hösten! Det såg så luftigt och ledigt ut i min kalender, med rekordfå lektioner den här perioden. Tur det, för det har minsann fyllts på! Som vanligt är det till stor del självförvållat, eftersom jag de senaste 1,5 månaderna har fyllt all ledig tid med att jobba på inte bara en, utan två, Erasmusansökningar. Efter ett avslag på vår senaste projektansökan känns det som att det här verkligen ska lyckas! Punkt slut. Och lyckas det inte har vi åtminstone investerat all kraft och omsorg vi kunnat i de här projektplaneringarna. Men nu är det faktiskt lite skönt att deadline kommer emot om några dagar - även om det är mycket annat på gång under de här dagarna också, så jag kan inte bara stänga in mig på min kammare och slipa på projektplaner även om det skulle vara fint. Några dagar till av multitasking - sedan blir det mer fritid på fritiden!

 

Hur som helst. En liten paus ska jag stjäla mig och ladda upp bilder från en fin dag i somras. Vår husvagnssemester landade efter många om och men i Åboland, och allra mest just i Åbo. Vi fick en fin plats i skogsbrynet på Runsala camping och stortrivdes där. Och så roligt att få återse Åbo i lugn och ro tillsammans med familjen! Vi inledde starkt med en eftermiddag på Åbo slott. Det råkade vara medeltida marknad utanför under dagarna vi var där - inte att förväxla med Medeltidsdagarna i Åbo, men ändå trevligt. När vi var där låg dofterna av helstekt gris i luften och övningarna inför tornerspelen var i full gång. Det gav en omedelbar semesterkänsla!

Åbo slott har alltid varit en favoritplats där jag känt historien virvla runt i alla hörn. Så är det fortfarande, men så det har utvecklats där! Den vänliga biljettförsäljaren tipsade oss om att inleda med en tur i utställningarna i sidoflyglarna och vi vandrade nyfiket dit. Wow! Där har det hänt mycket! Där fanns utställning efter utställning - man kunde ha gått i timmar! Nu har vi ju rätt stora och rätt historieintresserade barn, men när vi kom till (den också nya) museishoppen nånstans på mitten måste vi köpa oss en strut salmiak för att få lite nytt krut och orka fortsätta vandringen från kammare till kammare, från århundrade till århundrade. Det var vi inte riktigt förberedda på, men otroligt fina utställningar var det!

När vi väl gått igenom den delen av slottet och hade det egentliga slottet kvar, det jag tänkte på när jag pratade om att besöka Åbo slott var energin redan på upphällning och i jämförelse med de noggrant uttänkta miljöerna tidigare lyckades inte de vackra, men ganska avskalade rummen och salarna fånga barnens intresse helt... Men jag lyckades valla min flock igenom hela rundturen ändå, och flocken var föredömligt medgörlig trots allt. Med stadig påfyllning av salmiaktillgången så...

Sedan var det roligt att komma ut till marknadsplatsen igen och strosa runt och känna sommarkänslan. Men så småningom var det dags att fylla på energinivåerna efter vår långvandring i historien, och då föll valet enhälligt på pizza i centrum istället för den helstekta grisen... så så blev det. En fin dag att plocka fram nu när hösten och jobbet smugit sig på igen!

Streak

 

Så lite tid, så mycket att skriva om! Det är tydligen en månad sen jag var inne här senast och som vanligt betyder det att livet utanför skärmen har snurrat på i full fart. Jag har mycket jag vill skriva om, men jag tänker börja med det jag är allra mest stolt över den här sensommaren. Min runstreak på en dryg månad! Japp, du hörde rätt. Jag, som aldrig tyckt om att springa, fick ett infall i slutet av juli - min syster småbarnsmamman berättade att hon kommit igång med löpningen igen genom att springa två kilometer om dagen i två veckor och sen öka på lite. Det tyckte jag lät rimligt och plötsligt tänkte jag att kan hon, kan väl jag? Två veckor med två kilometer per dag. Kör! 

I början gick det långsamt, långsamt och det ska väl snarare beskrivas som lufs än löpning. Men så småningom började det kännas lättare, och till min stora förvåning gick det bra att springa två kilometer per dag, även dagar när jag hade huvudvärk eller annars bara kände mig ur form. En sån kick att inse! Två veckor gick och en månad blev mitt nya mål. Det gick också fint, så jag tänkte fortsätta så länge det kändes bra. I slutet av förra veckan, efter 32 dagar, kändes det inte bra längre, så då avbröt jag. Jag hade kanske hoppats på att fortsätta lite längre, men jag passerade ju ändå en månad. Kroppen var åtminstone väldigt tydlig med att jag behövde vila några dagar, så då fick det så bli.

Det har varit så nyttigt för mig - att inse att jag orkar och kan. Jag tror också det har varit bra för mig att varje dag göra nåt som känns lite jobbigt och så småningom till och med börja se fram emot det. Jag tror att det framför allt var enkelheten som gjorde det för mig. Två kilometer per dag, inget träningsprogram, inga variationer, inga alternativ. Det enda jag varierade var rutten, och några gånger sprang jag tre kilometer. En dag sprang jag till och med 5 km och var (är fortfarande) stolt som en tupp! Ja, och Matias fick jag också med mig! Han började lite efter mig, men eftersom han fortfarande håller på tror jag han passerat mina 32 dagar redan... också en bonus! 

Nu, efter att ha vilat några dagar, är då planen att fortsätta, men inte med en runstreak den här gången. Jag tror det blir för slitsamt i längden, och kanske också svårt att få till när dagarna blir kortare och arbetstimmarna fler. Dessutom märkte jag runstreaken fick mig att välja bort styrketräning och det känns inte heller så smart. Nu ska det istället bli en träningsstreak - men förhoppningsvis med ett par löpturer per vecka så att jag inte tappar det nu när jag är på gång! Men samtidigt varvar jag med annan träning - idag inledde jag min nya streak med pilates och imorgon fortsätter jag med vattengympa. Men på torsdag kanske jag springer en tvåa igen..?

Vår husvagnsodyssé, kapitel 1

Vem kunde tro att vi skulle få en så fin och på alla sätt lyckad semesterresa? Om jag ska vara ärlig - inte jag. Av någon orsak var det hopplöst motigt att ta tag i planeringen i år (men okej, orsaken är ganska uppenbar - jag hade planerat och åkt på inte mindre än fem Erasmusresor på ett drygt år och även bortsett från det ägnat hela läsåret åt att just planera och styra upp saker, så jag hade fått lite övernog av planering). 

Men när vi satt med barnen i början av sommaren och frågade vad de hade för önskemål överraskade de oss med att mest av allt önska en husvagnsresa i Finland med faffas gamla Solifer. Med tanke på alla mina spännande Erasmusresor och resan till London ifjol hade jag snarare förväntat mig nåt i den stilen, men gott så! För två år sen hade vi en jättefin resa till östra Finland med husvagnen och hela familjen var överens om att det skulle vara roligt med något liknande i år. Vi pratade med faffa, som gärna lånade ut sin husvagn och så prickade vi in in en vecka som varken krockade med Arvids sommarjobb eller något annat program. Vart vi skulle och vad vi skulle göra hade vi en väldigt luddig uppfattning om. Inte ens datumen lyckades sist och slutligen, eftersom vi behövde flytta fram resan ett par veckor på grund av allt kring Matias mosters begravning...

Men till sist hade vi en plan och en packad husvagn! Åboland skulle det bli, men in i det sista trodde vi att det skulle bli en tur på Skärgårdens ringväg. Men helt i enlighet med resten av vår flummiga planering ändrade vi oss kvällen innan, skippade ringvägen och bokade in oss på en tur till Bengtskär istället, för övrigt fick det bli Åbo och Pargas. Så bra val! Ringvägen är säkert också fin, men är 100 % nöjd med hur resan blev till sist. 

Vi startade en onsdagseftermiddag - E och J gick i simskola och skulle missa de sista dagarna av årets simskola, men E hade ett teknikmärke att ta innan han var redo för avfärd. Den sista uppgiften avklarades på onsdagsförmiddagen och en nöjd son kunde avsluta simskolan med flaggan i topp! Vi körde söderut, men pausade för lunch i Närpes. Av en slump råkade vi förirra oss till Vargberget, där det inte bara finns ett friluftscentrum, utan också en pytteliten pott som E och J kunde simma i medan vi trollade fram en lunch. Bra paus!

Vi var alltså på väg mot Åbo, men efter att ha läst ett tips om Poroholma camping i Raumo bestämde vi oss för att stanna till en natt där. Och med tanke på diverse humör i baksätet var det riktigt skönt att skippa den sista timmen eller så som det skulle ha tagit att köra ända till Åbo den kvällen... för allas nervers skull! Det blev också en riktigt fin kväll på Poroholma! Vi är ju campingamatörer, men åtminstone med vår begränsade erfarenhet var Poroholma lite utöver det vanliga. Mycket liv och rörelse med massor (!) av husvagnar och husbilar, uteserveringar med levande musik och mycket att se på. Ändå en lugn och trevlig stämning - åtminstone på en vardagskväll som det ju var. Hur som helst, det kändes somrigt, semestrigt och roligt att vara där! Vi hade nog inte stannat så många dagar där eftersom vi är lite för introverta för att ha fullt så nära till fullt så många grannar, men för en kväll var det toppen. Lite synd ändå att vi var på väg vidare redan nästa morgon, för jag hade gärna sett mig runt lite i Raumo också. 

Är så otroligt glad över att alla våra barn så gärna hänger med oss på resor och utflykter! Till och med fast vi numera har inte bara en, utan två tonåringar... A:s enda villkor var att han skulle få ha en egen säng som han inte delade med någon och det tyckte jag lät väldigt rimligt! Är plågsamt medveten om att antalet somrar innan de flyger ur boet krymper stadigt. Men att resa tillsammans är nog nåt av det roligaste vi vet, så jag hoppas förstås att det är något de vill fortsätta med - typ helst alltid! För de är ju så roliga att umgås med. 

Det blev nog sommarens roligaste kvällspromenad, det här. Vacker solnedgång, glittrande vatten och mycket kul att se på! Många av husvagnsplatserna var precis invid vattnet, men eftersom vi kom ganska sent fick vi inte en sån - men ändå en helt okej plats. Det var liksom inte långt till vattnet någonstans.

Min toflsa och min vifsla. Ibland lite utmattande, men också väldigt roliga. Och barnasinnet är det inget fel på!

Tidigare hade faffa en ungefär lika gammal Solifer, men betydligt mindre och dessutom med någon gammal fuktskada som gav den en markant air av mögellukt. Vi är jätteglada för att han böt upp sig till en som visserligen också är gammal, men som är fräsch och rymmer hela vår familj! Och som barnen konstaterade när vi gick runt på Poroholma och spanade vagnar - den är tillräckligt gammal för att ha passerat gränsen mellan "tråkigt gammal" och "retro". Vem gillar inte retro! 

Tyvärr var kylskåpet lite mer retro än jag hade önskat och hade tydligen blivit mer opålitligt sedan vi lånade husvagnen för två år sen... när vi kom fram på kvällen var det varmt och vi fick kasta en del mjölk och annat som redan hade blivit ofräscht - och jag som hade ägnat förmiddagen åt att fylla kylskåpet till brädden med praktisk och god mat för resan... Det skapade lite dålig stämning, om vi säger så. Det visade sig under resten av resan att kylskåpet ibland var kallt, ibland varmt och aldrig riktigt det man hade förväntat sig... För att rädda husfriden införskaffades en eldriven kylväska redan morgonen därpå, och så var det problemet löst. Vi fick bara handla lite oftare än vi annars hade gjort. I övrigt funkade husvagnen utmärkt!

Folk och fä på getfarm

Det har blivit höst. Kanske inte om vi frågar almanackan, eller kalendern som fortfarande hävdar att det är ett par veckor kvar till skolstart, men definitivt om vi ser på vädret. Det blev en abrupt övergång - under vår husvagnsodyssé i Åboland simmade vi nästan varje dag och sommarkänslan var på topp, men efter att vi kom hem har det inte blivit ett enda dopp. Det har inte regnat hela tiden, men regnet och rusket har hela tiden hängt i luften och på morgnarna har det varit september i luften. Det här var jag inte riktigt redo för, så jag hoppas på åtminstone en liten, liten värmebölja ännu! Vill simma mer under bar himmel innan jag är redo för en lång, mörk vinter!

Häromdagen hade vi stämt träff med mina systrar och en hel hög kusiner på Mannas lilla getfarm i Esse. Vi hade kollat att vädret borde vara okej, men när vi skulle gå ut till bilen var det som om någon hade vridit på en kran. Eller snarare en vattenbazooka. Men tydligen var det ett superlokalt regnväder, för när vi körde ut från Sandsund var det som att köra över gränsen till ett annat land, eller kanske en annan årstid - sol, blå himmel och torra vägar... så lustigt!

Men Mannas getfarm/getcafé, vilket ställe! Jag hade ju hört att det var värt ett besök, men hade väl ganska modesta förväntningar. Men så mysigt! Och vilka roliga djur getter är! Det är absolut inte bara en utflykt för småbarn (och deras slitna föräldrar), för jag hade med alla mina barn och tonåringarna var minst lika begeistrade som sina små kusiner. Fast det är klart, djurvän i största allmänhet behöver man ju vara för att trivas där...

Rent och städat var det också, helt otroligt att man kan hålla det så fint med så mycket djur som strövar runt! Men mycket folk var det - när vi körde in på parkeringen kanske en kvart efter öppning var där bilar i långa rader... men väl inne bland getterna kändes det ändå ganska lugnt och rymligt, vet inte riktigt hur det gick till. Så allt som allt, trevlig utflykt för en eftermiddag i juli. Rekommenderas!

Juni 2023

Ett halvt sommarlov har gått! Vi har inte utfört storverk, men har lyckats riktigt bra med att fånga dagarna. Mycket har hänt, även om vi geografiskt inte varit långt hemifrån under de fem veckor som hittills gått av sommaren. Blogga bakåt om allt det kommer jag säkert inte att göra, så istället får det blir ett (säkert ganska långt) dagboksinlägg om juni. Så här!

Vecka 1

Sommarlovet inleddes lite svajigt. Det började med att jag dagen efter skolavslutningen steg snett i skogen och skadade vristen - egentligen hade jag nog gjort nåt med den redan ett par veckor tidigare (dålig idé: delta ouppvärmd men med själ och hjärta i lärarlaget på skolans brännbollsyra) men trodde att den redan var bra. Nu har den istället krånglat till och från hela sommaren och jag börjar fundera på i vilket skede man ska ge sig och visa den för någon som vet lite mer om vrister. 

Sen jobbade jag vidare som en arbetshäst som liksom inte vet hur man saktar in - i början av veckan i skolan, resten av veckan hemma med Erasmusadministration som jag inte hunnit med tidigare. Samtidigt var jag trött in i märgen hela veckan, kanske kroppens tack för en stressig vår. Och som ett brev på posten kom dessutom en dunderförkylning dagen efter att jag loggat ut och bestämt mig för att ta ledigt och fortsätta tankearbetet i augusti... och även den höll i sig mer eller mindre i flera veckor. Vädret hade i alla fall blivit somrigt och härligt - sådär att man inte kunde tro att det snöade och haglade (!!!) en vecka tidigare. 

Ivriga barn skjutsades också iväg till sommarens första läger på Humle och vi som var kvar hemma invigde glass-säsongen på Skorpan. 

Vecka 2

Den här veckan var min första lediga vecka, men som den trogna lärare jag ju är hade jag förstås sparat en rejäl förkylning till ledigheten. Orkade inte mycket denna vecka, men det goda i det var att jag ganska duktigt höll mig på soffan och läste eller löste sudoku. Måste medge att det var ganska mysigt ändå - och rätt så skönt att få vara sjuk ifred, utan att behöva fundera på vikarieprogram eller annat jobbrelaterat.

Edvin gick på en veckas musikaldagläger och stortrivdes - stolt som en tupp (höna) var jag sista dagen när de visade upp sång och dans och han helt klart gick ut ur sin comfort zone! 

Till helgen hade den värsta förkylningen lagt sig och vi åkte en hel flock på familje-/talkoläger till Humle - min familj, Hannas familj och vår kusin som är jämnårig med våra barn. Vem vet, det lägret kanske jag skriver ett eget inlägg om, men jag är så oerhört glad att vi sent omsider bestämde oss för att delta, för där och då, mellan glassar, dassrivning och ostsmörgåsar med O'boy började jag äntligen känna att sommarlovet hade börjat på riktigt! Arvid var också med, men i egenskap av sommarjobbare. Yes, han har sitt första sommarjobb i sommar, på just den plats han ändå ville hänga på så mycket som möjligt! Han klipper gräs, travar ved, städar toaletter och växer som människa. På söndagen åkte vi tidigare för att hinna till konfirmationskalas - och när Josef strax över ett dygn senare återvände till Humle för barnläger hade han hunnit med både konfirmationskalas och kompiskalas i mellantiden...

Under helgen fick vi också ett oroväckande besked - Matias gulliga men bräckliga moster, som kämpat med sin hälsa i många år, låg på sjukhus och hade diagnosticerats med långt framskriden cancer. 

Vecka 3

Veckan inleddes med barnläger för Josef (deltagare) och Arvid (sommarjobbare). Under tiden drog vi andra till Kokkola för att hälsa på Matias moster och ta reda på mer om hur det egentligen var med henne - informationen hade varit lite knackig och vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Det var ett fint besök; hon var trött, men glad för besöket och orkade prata med oss hela den halvtimme vi var där. För att göra det till en rolig utflykt för Edvin när brorsorna var på Humle passade vi också på att gå på loppis, äta hamburgare med havsutsikt och leta upp ett omtalat sandtag i Kronoby att ta årets första dopp i på vägen hem.

Vilken händelserik vecka det var, det här. Jag träffade också ett gäng fina vänner från way back över en lyxfrukost på Jeriko Gård och så hängde Edvin och jag med syrran Amanda och hennes knatte Paul till simhallen - och till Skorpan. Så utomordentligt sommarlovigt. Sen kom Arvid hem, fyllde 16 år och firades med släktkalas. 

Midsommaren hade varit tom och oplanerad, men sist och slutligen var det precis som det skulle vara, för på grund av den sjuka mostern bestämde sig Ylva och Anders för att helt spontant komma till Finland för en långhelg, om det nu skulle visa sig vara väldigt lite tid kvar. Det var det. På midsommarafton hälsade vi på, hela gänget på nio personer, och hon var märkbart tröttare än hon varit på tisdagen, men orkade ändå med midsommarbesöket. Dagen därpå hälsade bara Ylva och Anders på, och när de kom tillbaka konstaterade de att orken hon trots allt haft dagen innan hade sipprat iväg nu. De hade rätt när de trodde att det inte var mycket kvar, för kvällen därpå fick vi budet om att hon hade somnat in, en dryg vecka efter sjukdomsbeskedet. Jag är så glad att vi var lediga och hann hälsa på de här två gångerna även om det var en kort tid!

Vecka 4

Det blev en intensiv vecka. Begravningen skulle bli bara en vecka senare och eftersom Matias moster inte hade någon egen familj blev det vi och svärfar som ordnade med detaljerna inför begravningen, med dödsannonsen och att se till att alla som behövde få budet fick det. Dessutom tömde vi på två dagar rummet på boendet som varit hennes hem i 30 år. Kan väl medge att jag var lite nervös för hur det skulle funka att styra upp tillsammans med make och svärfar i ett väldigt litet rum med väldigt mycket saker... men det gick över förväntan, så klapp på allas våra axlar för det!

Mitt i allt det hade vi ju också lovat barnen ett besök på Power Park och eftersom det var planerat tillsammans med en kompis fick vi snällt hålla vad vi lovat, så det blev en dag bland karuseller... det var ganska motvilligt jag styrde upp dagen, men ska inte hymla med att jag själv sist och slutligen också hade en riktigt, riktigt rolig dag. 

Ett par kvällsdopp hann vi också med, och syrran Jenny med barn hängde med oss en dag, så ganska mycket sommarlovsaktiviteter hann vi också med. 

Sen blev det en lägerhelg för Arvid och kökstjänst för mig den ena dagen (yes, vägen till Humle börjar vara så invand att bilen snart kan köra dit själv), Ylva och Anders anlände med barn och en glad liten hundvalp som vi fick träffa för första gången och så blev det dags för begravning, inklusive träff med släkt som till vardags håller till i både Sverige och Spanien. Efter det pustade vi ut! Men det skriver jag mer om en annan gång, för nu har vi redan hunnit en bra bit in i juli och sommarlovets femte vecka och detta var ju ett inlägg om juni... Men så har sommaren varit så här långt! Spontant har jag tänkt att den varit väldigt lugn och stilla, men när jag samlar det så här så får jag kanske revidera den bilden. Men även om sommaren har innehållit en oväntad sorg har den varit skön, rolig och välgörande. Ett sådant lov som vi behövde efter ett intensivt läsår.

Folk och fä i Łazienki Park

Blä, min sommarförkylning vill verkligen inte ge sig. Räknar jag riktigt noga är det nog bara fem dagar som gått, men pessimistiskt nog börjar jag känna att hela sommaren kommer att gå åt innan jag har någon energi igen. Kan leva med att jag hostar och snorar, men tröttheten..! Jag lunkar omkring här hemma och gör en och annan mini-insats i trädgården eller här inne, men sedan dimper jag ner på soffan igen. Så tråkigt. Men jag har åtminstone hunnit läsa mer än vanligt! 

För att påminna mig om att allt roligt inte behöver ske under sommarlovet kommer ett inlägg om Polen här - det handlar om en söndag i maj, men sommarkänslan var påtaglig! Våra värdar berättade att de hade haft kallt och ruggigt ända tills strax innan vi kom, så där hade vi tur - kunde inte ha önskat bättre väder medan vi var i Warszawa! 

Jag skrev redan om början av dagen, men nu fortsätter vi med nästa del - nu hade alla utom Irland anlänt, så vi samlades och gick iväg till Łazienki park där det hålls pianokonserter varje söndag under sommarsäsongen - Chopin under Chopinstatyn naturligtvis! Folk hade verkligen vaknat ur sina vinteriden och kommit ut till parken, gröngräset och solskenet. 

Att hitta en liten gräsplätt där man kan sitta och prata ikapp med folkvimmel och pianomusik i bakgrunden - inget att klaga på där! När vi suttit tillräckligt länge makade vi oss iväg till en uteservering i närheten där vi satt minst lika länge innan vi så småningom började gå tillbaka mot hotellet och middagen. Det var en rejäl promenad, men en söndag kväll i sol gjorde det ingenting! Enda problemet var att det hade varit lite ont om toaletter på vår utflykt så hela vårt sällskap trampade på allt snabbare ju längre tiden led utan att vi kom fram... haha! 

Att titta på folk i en främmande stad är ett nöje som nästan helt glömdes bort under pandemin. 

Eller titta på fä, för den delen.

Eller titta på vackra byggnader som breder ut sig i kvällssolen. Allt möjligt intressant kan man titta på i  Łazienki Park en söndag kväll i maj tydligen. 

Till sist kom vi så fram till hotellet och middagen. Klassisk polsk mat åt vi vid flera tillfällen... kan inte påstå att det blev mitt favoritkök, men kanske jag får fortsätta försöka. Mycket griskött och ganska lite färg var det. Rejäl, bastant mat för den som gillar sånt! Och det var det, den första dagen i Polen hade mer än uppfyllt våra förväntningar!

Så småningom

 

Det har börjat lite knackigt, det här sommarlovet. Jag jobbade ganska mycket hela förra veckan och börjar först nu känna av ledigheten - har visserligen kvar en del Erasmusjobb, men inget som känns särskilt jobbigt. Dessutom började jag med att stiga snett när jag var ute i skogen dagen efter skolavslutningen och haltade nästan hela veckan efter det. Lagom tills vristen började bli bättre slog en tröttsam  förkylning till och den suger fortfarande musten ur mig. Ibland tar det lite mer tid än annars att glida in i sommarlovet! Storbarnen har i alla fall hunnit med sommarens första läger redan, jag sådde i grönsakslandet idag och i lördags blev det premiär för Skorpans glass. Så nog ska det väl ta sig med tiden!

Söndagsförmiddag i Warszawa

Sommarledigheten närmar sig - idag stängde jag dörren till mitt klassrum och kommer antagligen att öppna den igen först i augusti. Ännu väntar lite skrivbordsjobb innan jag helt andas ut, men till det får mitt eget skrivbord duga. Det tänkte jag fira med ett blogginlägg om Polen! Efter de senaste 13 månaderna har jag otaliga oskrivna inlägg om väldigt många (om än inte otaliga) resor... men jag skriver lite här och lite där, som det råkar falla sig. Bli inte förvånade om jag en dag hoppar tillbaka till oktober, därefter till juli eller april ifjol... allt är möjligt! 

Men först håller vi oss kvar i försommaren 2023 ett tag, det är den värd. Vi anlände alltså till Warszawa en söndag morgon för drygt två veckor sen efter en förvånansvärt kort flygresa. Tänk att Polen låg så nära Helsingfors! Jag hann knappt slumra till på flyget trots att natten blev kort... Det var jag och två kollegor som reste till Polen för att möta upp våra Erasmuspartners och knyta ihop vårt treåriga projekt, först i Warszawa och sedan i Ostrów Wielkopolski. Det blev en rolig och konstigt avslappnad resa utan elever - jag kände hela tiden att det var så märkligt enkelt, allting. Nästan för enkelt, jag saknade faktiskt att resa med elever... förhoppningsvis gör jag det nästa vår igen! Men väldigt roligt hade jag, och sällskapet var top-notch!

Även om vi hade hunnit med en första frukost på hotellet i närheten av flygfältet vid fyratiden på morgonen (!) hade vi ett klart fokus när vi kom fram - brunch! Man måste ju ha prioritetsordningen klar för sig, det var i princip det enda vi hade bestämt helt säkert för vår oplanerade söndag i Warszawa... Vi hamnade på ett mysigt café med en precis så läcker brunch som vi hade hoppats på. (Vincent hette caféet, för den som undrar - vi hade researchat oss fram till ett populärt brunchställe, men när vi såg kön utanför dörren gick vi vidare runt hörnet och hittade det här utmärkta alternativet istället!

Under dagen droppade alla våra partners in, de flesta ganska tidigt på dagen, så vi bestämde oss för att hitta på något tillsammans. Tillsammans med vår värd Monika och Fatma från Turkiet inledde vi starkt med ett besök på ett nyöppnat pengamuseum - jag får lite förvånat medge att det absolut var värt ett besök! Monika lockade oss dit med argumenten att det är gratis och väldigt nära vårt hotell, men också att hon hade varit dit med sin familj dagen innan och blivit positivt överraskad. Pengar är ju inget jag direkt är intresserad av, så jag hade antagligen inte gått dit på eget initiativ. Men då hade jag missat något - jag kan varmt rekommendera NBP Money Centre. Dels gav det en väldigt intressant inblick i både Europas och Polens historia, dels fick det mig att tänka på värde och vad som tillskrivs värde. En sedel är ju bara värdefull så länge alla är överens om att den är det - jag fascinerades nästan orimligt mycket av montrarna med förstörda pengar. Makulerade sedlar, brända sedlar, sönderrivna sedlar, sedlar som förstörts av vatten, sedlar som förstörts av gnagare... 

Sen kändes det lagom med en paus eftersom vi alla hade stigit upp ohemult tidigt för att komma oss till Warszawa. Tänk - en Erasmusresa med utrymme för en timslång tupplur på hotellet mitt på blanka eftermiddagen! Now, that's a first. Återkommer med vad vi gjorde resten av denna sköna, soliga majsöndag...

Sommarlov!

Nu är det här - sommarlovet! 

Det har varit tvära kast den senaste månaden, och min hjärna gör sitt bästa för att hänga med. Det har varit allt från osunt sena kvällar framför datorn till äventyr med vänner i Polen till de sista skälvande dagarna av ett skolår när alla vanliga rutiner som vanligt flugit ut genom fönstret.  Samtidigt har Arvid tagit de sista stegen ut från grundskolan och Edvin från lågstadiet och till hösten blir det nya utmaningar och nya miljöer för dem båda... puh. Andas. 

Intrycket har haglat tätt och just nu händer det dagligen att jag starkt känner en känsla utan att vara säker på vad som utlöste den. Varför är jag illa till mods? Var det något som har med barnen att göra? Nåt som nån sa? Nåt jag läste eller hörde på nyheterna? Eller kanske en elev, vilken elev, vad handlade det om? Är det något viktigt jag missat? Det blir en hel tankeprocess för att spåra mina känslor bakåt för att hitta källan och i bästa fall komma underfund med om det är något jag behöver ta tag i eller något jag ska låta skölja förbi - var det en rimlig känsla eller något jag övertolkade för att jag är trött och lite hudlös?  Definitivt ett tecken på att jag behöver mer tid för att sitta och stirra ut i luften eller lufsa runt ensam i skogen. Sommaren är också nästan oplanerad eftersom det är jag som brukar planera och jag har varken hunnit eller orkat. Men något roligt ska vi nog hitta på... först måste jag bara gå runt i skogen ett tag och starta om mig själv.

Jag har inte checkat ut och tagit sommarlov riktigt ännu, utan idag hade vi planeringsdag på skolan och imorgon åker jag nog dit igen för att städa och ordna upp diverse saker. Sedan ligger en del Erasmusarbete fortfarande och väntar på att knytas ihop... men snart! Kanske från nästa vecka? Min syster beskrev det här som nerjogg efter ett svettigt träningspass och det tyckte jag var en ganska träffande beskrivning. Nu blir det bra att i lugn och ro få avrunda och knyta ihop lösa trådar för att sen, så småningom, landa i lovet. 

Och personerna på bilden - dem är jag så stolt över! Nu och alltid.