onsdag 30 april 2014

Och den ljusnande framtid är vår


Det ljusnar. Magsjukan har efter en vecka i huset rundat familjen i lite olika varianter, och även om vissa energinivåer inte är helt återställda så börjar det vara överstökat. Vi är inte på väg mot Norrfjärden i detta nu (vilket var planen i ett skede), men det ser vi fram emot nästa helg istället. Vårt hem ser ut som ett bombnedslag (en väldigt dammig bomb, tydligen), men nu har vi faktiskt fyra lediga dagar framför oss och borde ha alla möjligheter att göra något åt det och ändå ta det lugnt.

Så - det ljusnar.

söndag 27 april 2014

Det var den helgen

Den här helgen har gått ut på att växla mellan följande aktiviteter:

- rätta nationella prov
- sköta magsjuk son som varit helt utslagen i tre dagar nu
- låta tvättmaskinen snurra nonstop

Dessutom har vi gått och väntat med spänning på att se om vi vuxna blir sjuka eller ej samt bestämt oss för att skjuta upp Sverigeresan med en vecka för att säkert hinna bli av med alla baciller innan vi träffar och kramar den nya lillkusinen.


Ändå? Ändå känns det inte som om helgen varit pest. Förstår inte exakt varför, men jag känner mig plötsligt så... optimistisk? Lättsam? Förhoppningsfull? Måste vara nån slags våryra, för lite grinigare än så här brukar jag helt klart bli av allt det ovanstående i kombination. Men mest av allt känner jag att jag gillar min familj och vårsol är fint. Till och med när jag, klockan åtta på söndagskvällen, satt vid arbetsbordet på jobbet och ordnade med vikarieprogram för imorgon kändes det okej. Mest av allt kände jag att jag verkligen trivs med mitt jobb det här läsåret.

Summa summarum? Om något slagit slint i min hjärna är det helt okej om det är permanent. Känns ganska trevligt att vara en sån där positiv person.

lördag 26 april 2014

Nyttiga idioter i ett sjukt system. Eller?

Underbara Clara säger vad hon tycker om att arbete i SVT:s De obekväma. Se det! Där finns mycket intressant att fundera på. Så pass att jag öppnade ett nytt blogginlägg för att kasta ner lite tankar medan jag tittade...

Tesen: Clara brinner för att människor ska jobba mindre.

Jag håller med. På sätt och vis. Ser jag mig i spegeln så är jag övertygad om att jag borde jobba mindre, att jag borde ha jobbat mindre än jag gjort de senaste åren. Skulle jag själv ha fått välja hade jag kanske (!) gjort det, men för tillfället är jag inte i en situation där jag kan lägga upp mitt arbetsliv som jag vill - och hellre än att riskera att bli utan så tar jag hellre lite mer, för säkerhets skull. Det funkar, men är inte alltid sunt, och i perioder när jag haft lite mindre arbetsmängd (alltså åtminstone inte mer än heltid... och helst på ett enda ställe) har jag varit gladare. En lite bättre människa. Jag har gjort mitt jobb lite bättre, tyckt att det varit lite roligare. Det tror jag gäller för många. Också det roligaste av arbeten kan ge ångest om det är för mycket av det.

Det som däremot stör mig med programmet är att viljan att arbeta (mycket) likställs med vilja att tjäna pengar, äga och konsumera.  Självklart spelar lönen roll, också för mig, men det är verkligen inte grundorsaken till att jag vill jobba! På de allra flesta av mina jobb har jag inspirerats, utvecklats, lärt mig... utmanats av livet. På de bästa av mina jobb har jag fått tillräckligt mycket tillbaka för att det ska göra mitt liv roligare. Glädje i att arbeta diskuteras inte i programmet, utan det ifrågasätts om vi verkligen vill vara "nyttiga idioter i ett sjukt system". Och nej, det vill jag verkligen inte, men det är inte heller så jag känner det när jag stiger upp på morgonen. Lite märkligt är det att Underbara Clara, som själv har ett kreativt arbete som hon format av sina intressen, inte ens nämner den aspekten.

Fast jo. På sätt och vis gör hon det. Hon säger nämligen också att problemet med arbetsmarknaden inte är att det inte finns tillräckligt mycket jobb, utan att de är ojämnt fördelade. Och det är ju helt sant. Samtidigt som många sliter ut sig, så går andra omkring med händer som inget hellre vill än att hugga i. Skulle jobben fördelas jämnare - alltså med hjälp av minskad arbetstid enligt Clara - skulle de räcka till fler. Fler, från båda hållen, skulle landa på det där "lagom". Där man får de nyttiga, nödvändiga utmaningarna och ramarna från ett arbete, men utan att nöta bort sin glädje.

Och en annan sak! Clara driver också tesen att minskad arbetstid, och alltså mindre lön, skulle leda till mindre konsumtion, hurra för miljön. Men är det verkligen så? För vem är det som väljer ekologisk mat och miljövänliga, nordiska barnkläder? Låginkomsttagarna? Med risk för att generalisera, så tror jag inte det. Jag tror det är relativt välbeställd medelklass som har råd med det. Som handlar på loppis ibland för att de vill och tycker det är rätt, men inte för att de inte skulle ha råd med annat. Som varvar loppiskläderna med dyrt och unikt, "för att det är hållbart med bra kvalitet". Det nämns också i programmet att det är den nya statusmarkören att kunna förfoga över sin tid - alltså att ha möjlighet att välja att gå ner i arbetstid. För att kunna downshifta för att få ett lugnare liv måste man, som det också påpekas, ha en hyfsat bra lön att downshifta från. Man behöver kanske också ha ett socialt kapital och en viss drivkraft - det är alltså inte en möjlighet som är öppen för alla som vill.

Men efter allt det här - det jag ändå måste landa på är att jag tycker det är oerhört skönt med en person som Clara, som uppmanar folk att fundera över hur lite man kan nöja sig med - vad man kan klara sig utan och ändå leva ett rikt liv. För det är ju så. Man kanske offrar något i materiell väg för att få en större frihet, till exempel bo enklare för att därmed ha möjlighet att bestämma över hur mycket av sin tid man vill lägga på arbete. Det är viktigt, och det är väldigt sällan den tanken får utrymme i mediebruset idag. Det är egentligen helt revolutionerande, ett sätt vrida på perspektiven och se livet från ett annat håll än det som ofta tas för givet.

20

Det normala är kanske att man tänker på vecka 12 som en magisk gräns i graviditeten - och det är det säkert. Men jag tänker mig ändå att vecka 20 är nästan ännu mer magisk, för då är man halvvägs. Halvvägs! Det som först bara var en tanke, en förhoppning, en aning och så två streck på en sticka är en liten människa som redan växt halva den tid den behöver i mammas skyddande mage.

Nu är jag alltså i vecka 20. Eller, egentligen är det 19+1, så man kanske borde säga tjugonde veckan alternativt vecka 19? (Är det så? Blir inte klok på det där fast det här är tredje gången jag försöker.) Enligt Vårdguiden hamnar jag i alla fall på vecka 20 när jag använder deras räknare. Där står en del roliga saker. En rolig sak är "[Fostret] kan göra avancerade saker, som till exempel bakåtkullerbytta." Se där - bara halvvägs färdig att födas och kan redan saker som hens mamma knappt kan! (Åtminstone inte just nu.)

En annan rolig, fast mer haha-rolig, sak som står är "magen kan börja bukta ut lite". Alltså... KAN börja bukta ut LITE..? Det stadiet är jag förbi... Min mage har växt stadigt, men den senaste veckan, eller kanske lite drygt, har den svällt så till den milda grad att jag inte riktigt vet vilken kroppsform jag har. Jag har stängt skåpdörrar rakt på magen och dragit på mig tröjor som jag sedan märkt att är fullständigt oanvändbara det närmaste halvåret - fast det inte alls var länge sen förra gången jag använde dem.

För att förklara hur jag menar:


En bild där varken outfit, bildkomposition eller organisering av ytterkläderna får särskilt höga poäng, men som med all önskvärd tydlighet visar varför jag höjde på ögonbrynen (och hånskrattade lite) åt det där med att magen KAN bukta ut LITE. Nå, den här gången visste jag ju vad jag hade att vänta, så inga överraskningar med det. Sportiga små magar är inget för mig.

För övrigt går livet sin stilla gång. Edvin är friskförklarad, men Arvid har fallit (ganska hårt) för bacillen. Vi vuxna väntar med spänning och ingen vet om det blir nån Sverigeresa i slutet av veckan eller ej. 

torsdag 24 april 2014

Annandag påsk

  

I något skede på förmiddagen på påskannandagen började jag inse att jag inte hade sett Matias på bra länge. Var var han egentligen? Jag hittade honom i tvättrummet där ute - där han redan hunnit riva kakel från en hel vägg! Där ute har vi alltså en bastu (hittills oinvigd) och ett duschrum med tvättmaskin. Duschrummet har sett ut som det gjort sedan 1972, och på konditionsgranskningen fick vi rådet att göra något åt det innan det blir problem. Nu ska vi renovera, fräscha upp och dessutom lägga till en toalett, vilket känns ganska logiskt om man nu har en bastu + vistas ganska mycket i uthuset (som innebär både tvättstuga och hobbyrum). 

Jag visste ju inte att vi skulle börja riva kakel NU, men inte mig emot!


Och så ringde moffa och erbjöd oss lite ved - det tackade vi gärna ja till och så blev det en utflykt till Purmo på köpet. En hel släpvagn fick vi med oss hem... han är duktig i skogen och på vedbacken, min moffa! Allt det här låter kanske inte riktigt som någon söndag... men det kändes riktigt lyxigt ledigt alltihopa.


Så skönt att sitta i solen på terrassen med mommo och se på när barnen sprang runt och njöt av att slippa alla tjocka vinterkläder... Kalvar på grönbete! Ofta har jag dåligt samvete för att vi hälsar på så sällan hos mommo och moffa - det är ju alltid trevligt, och mellan Sandsund och Lillby är det faktiskt inte så långt... det är nu det där vardagspusslet. Och de där helgerna när man faller i koma efter vardagarna. Tacksam är jag i alla fall för att ha min gulliga mommo och moffa!


Summa summarum? Vårt påsklov var bra. Riktigt, riktigt bra. Ledigt och soligt och skönt. Inte för mycket planer, men inte heller händelselöst. Precis vad vi hade hoppats på!

Just nu är jag speciellt tacksam för det fina påsklovet eftersom Edvin blev magsjuk inatt, och även om han redan är på bättre sidan så är vi lite oroliga för Sverigeresan som är inplanerad om en knapp vecka... Finns liksom inte tid för en omständlig runda där vi alla trillar dit en efter en! Håller tummarna, men det blir som det blir. Den här vintern med alla baciller har i alla fall lärt mig att inte jaga upp mig så - vi tar det som det kommer. Och att vårsolen skiner gör det lättare att tänka så.


onsdag 23 april 2014

I högsta hugg


Blev full i skratt när jag insåg att jag tydligen bär omkring på inte en, utan tre rödpennor i väskan. Det beskriver i och för sig ganska bra vad mitt yrkesliv går ut på för tillfället...

tisdag 22 april 2014

Påskdagen

 

Påskdagen kom med vårväder - och vi kom oss äntligen för att åka till Lostein. Jag skäms lite, men vi har faktiskt aldrig varit där med barnen. Själva har vi inte varit på många år. Lite märkligt för en överpurmobo som ändå gillar skog. Och som visserligen inte bor i Överpurmo, men ändå är där... rätt så ofta. Tillräckligt för att få till en utflykt till Lostein nångång, kunde man tycka. Men nu!


Ganska nyligen (i somras?) rustade de ("de" - någon?) upp riktigt ordentligt, och den livsfarliga lilla pinnstegen som jag minns från förr har bytts ut mot rejäla trappor och staket - det kändes faktiskt inte minsta lilla farligt att gå dit upp med barnen. Spännande visserligen, men bara bra spännande, inte hur-ska-detta-sluta-spännande. 


Edvin ville inte vara så länge där uppe (spännande nästan i överkant), men Arvid tyckte mest bara det var tråkigt att inte få klättra över till andra sidan staketet. När vi hade vår cykelutflykt runtom i Purmo på sexan klättrade hela skolklassen upp på stenen utan staket överhuvudtaget. Ingen ramlade. Visserligen var vi ju äldre än min klätterapa är, men ändå... lite nervöst måste det ha varit för de vuxna som var med?


Omgivningen runt Lostein är ju annars också helt fantastisk, med vacker skog och en massa klätterstenar att upptäcka. En geocache finns också gömd i närheten. Gissar att det inte är så länge tills vi får till nästa utflykt!


Det var bara min "lilla familj" som var till Lostein, men på Stennabba fick vi hänga med mina föräldrar och nästan alla mina syskon med entourage. Kunde inte ha blivit så mycket bättre, den där påskdagen!

lördag 19 april 2014

Glad påsk!


Påskens höjdpunkt för barnen - oavsett hur intresserat de än lyssnar när jag läser om påskberättelsen i Barnens Bibel...

onsdag 16 april 2014

The bump


Jag har en känsla av att de flesta som läser är människor jag känner - eller som åtminstone brukar se till mig ibland. Och har man sett mig så vet man. Men för att nu göra det riktigt officiellt: vi ska bli fler. I september, om allt går bra, kommer vi att bli trebarnsföräldrar, och det ser vi fram emot med skräckblandad förtjusning! Å ena sidan - blöjor, vaknätter och ännu mera barnsjukdomar... men å andra sidan. En till fantastisk. Åtminstone är jag ganska övertygad om att det blir en fantastisk en, om jag får gå efter hur det blivit två gånger hittills.

Jag har haft ganska lite tid och energi att ägna mig åt att Vänta Barn - åtminstone om jag jämför med hur det var när jag gjorde det för första gången för sju (!) år sen - men samtidigt ser jag fram emot det här med ännu större iver. Första gången var det så mycket onödigt jag oroade mig för. Till exempel funderade jag (seriöst!) över hur det blir om jag får en osympatisk unge som jag egentligen inte gillar så mycket. (Så blev det inte.) Den här gången tar jag för givet att jag kommer att älska honom eller henne, och jag vet vilket äventyr det kommer att bli. Det här barnet har redan haft sin plats i familjen länge.

Så det är spännande. Men det har varit en tung vinter, speciellt årets två-tre första månader. Inte nog med att det varit gråtrist väder, mycket sjukdomar och mycket jobb; även om jag har mått bra har jag varit extremt trött (as in: sova nån timme när jag kommer hem från jobbet flera gånger i veckan) och inte haft någon extraenergi nånstans. Jag har orkat med arbetsdagarna, men när jag kommit hem har det inte funnits så mycket kvar för hem och kvällsjobb. För att inte tala om träning eller ett socialt liv! Tack och lov att det blev april med sol, snällare jobbmängd och inte fullt så obarmhärtig trötthet!



tisdag 15 april 2014

Go juni!

Haha. Sitter och skrockar lite för mig själv. Har ställt till det så att juni månad kan bli superintensiv på ett eventuellt lite utmattande sätt, men det är verkligen, verkligen bara roliga saker. Eller - vad sägs om att först åka på familjesemester inklusive bröllop i Småland (!) och bara nån vecka senare helt fräckt åka på ett tumisäventyr till Barcelona fast vi var till Rom i november..? Får man ens göra så?

Inte för att jag vet varför, men jag skäms nästan för att berätta så här offentligt om allt roligt vi planerat in. Jag känner att jag liksom måste försvara mig med att vi hittade oanständigt billiga flygbiljetter hos Ryanair, att barnen kommer att ha det bra  och att vi kommer att ta vara på varenda minut och vara superjättetacksamma för att vi har möjligheten.

Hur som helst, här har jag suttit nu hela långa gråvintern och känt hur det dragit och sugit i resnerven, och så ställer jag till det så att resorna nästan krockar med varandra. Just den där resan till Barcelona kan också vara lite korkad av en viss anledning, men det vet vi ju inte innan vi testat. Så testas bör det!

måndag 14 april 2014

På tal om inredning...


fermliving2

Linda på mysiga bloggen Lindas Lantliga lottar ut en korg - händelsevis i ett av de mönster som jag fastnade för när jag letade tapet till arbetsrummet (som sedermera blev ospännande målat i gråblått). Det strandade på att de gamla tapeterna hade ett svart mönster på vit botten, och jag ville helst inte påminnas om dem... även om skillnaden skulle ha varit att den här tapeten (från Ferm living) är snygg, inte ful. Hur som helst. Skulle inte ha något alls emot att ha mönstret på en korg åtminstone!

lördag 12 april 2014

Bra dag för inredning

En längre tid känns det som att jag prioriterat: 1) jobb, 2) hushållssysslor och 3) åtminstone nödtorftig vila - och sen har det inte funnits mer tid för 4) övrigt. Idag struntade jag högaktningsfullt i alla tre. Istället blev det en riktigt givande dag för att få det här huset påskfint. På förmiddagen vek jag - lite skeptiskt - in till Blossoms outlet, och redan innan jag gått in genom dörren hade jag redan hittat en hatthylla (som numera är kökshylla) och ett par skor... He va na! I somras gick det nätt och jämnt att klämma sig in med skohorn, men idag var det en riktigt behaglig folkmängd. Knappt så man behövde armbågar!


Hatthyllan som blev kökshylla hänger faktiskt redan på sin plats - vilket är smått otroligt - och jag är mycket, mycket nöjd. Allt som kan dra uppmärksamheten från våra erbarmligt fula kökstapeter är välkommet! Bildbevis kommer kanske när någon har röjt av köksbordet. (Förutsatt att någon någonsin kommer att röja av köksbordet.)

Inte nog med det. På eftermiddagen åkte jag och min ljudbok (för tillfället Flickan som lekte med elden) till Kokkola för att handla gardiner. Vi har ju numera lite fler fönster än vi hade i radhuset, och det blev ännu mer uppenbart nu när det börjar vara dags att säga so long till de dammiga vintergardinerna... Så nu har vi råmaterial för gardiner till arbetsrummet och vardagsrummet. Återstår bara att få tyget att bli gardiner. Före påsk? Lite optimistiskt kanske, men hoppas kan man!


Dessutom har vi sått påskgräs. Med lite tur hinner de första gröna topparna våga sig upp före påskhelgen...

söndag 6 april 2014

Söndag, bra, bättre


Det är verkligen tur att åtminstone vissa dagar blir bättre än de startar. Jag hade verkligen inga höga tankar om den här dagen när jag vaknade trött och ganska sur, till grådassigt väder och inte alls utvilad efter att nästan bokstavligen ha sparkats ut från min egen säng, där istället resten av min familj låg och sov så gott, så gott.

Men det tog sig. Mycket omotiverad släpade jag mig med till Betania och söndagsskolan, och det var riktigt roligt att hänga med barnen i källaren. Syster Jenny ringde och frågade om vi ville hänga med ut och äta på stan, så det blev en trevlig bonuslunch på Asian Garden, helt utan planering. Och sedan gick vi, tack och lov, på Jacob Gospels konsert It's raining. Så bra! Det var upplyftande, och det var just det jag behövde. Njutbart.

Som sagt. Vissa dagar överraskar positivt!


(Om bildkvaliteten - som man kan vänta när jag tog hela två bilder lite sådär i smyg. Det blev som det blev. Ville hellre lyssna.)

Dagens aha: man och en

Peppe på Livet och L.A. skrev ett inlägg om hen och en och jag pustade ut för att hon erkände att en inte känns naturligt att använda för henne. Att det allmänna man (som i "man brukar blabla") heter man och inte kvinna för att mannen varit normen och kvinnan undantaget en alldeles för stor del av historien är uppenbart. Och det stör mig onekligen, men tydligen inte så mycket att jag skulle sluta med man och börja använda en.

(Alla icke-språknördar, vänligen återgå till era sysslor. Inget mer här att hämta.)

I en kommentar till Peppes inlägg skrev (en annan) Mia något om en som ett individualistiskt projekt och - aha! Det gick upp för mig varför jag inte ens har försökt använda en. Det beror (kanske) inte (bara) på att jag är bakåtsträvande och trist.

När jag använder man använder jag det som ett sätt att bredda tanken - handlar det bara om mig skriver jag jag, men om det inte bara handlar om mig (eller om jag låtsas att det inte bara handlar om mig) skriver jag man. Det är ett sätt att lyfta påståendet från det individuella till det allmänna. Kanske till och med ett sätt att ge påståendet en större tyngd på det sättet. Och då blir ju hela pronomenet per definition ett sätt att tala om fler än en. Och det är därför jag tycker det känns så konstruerat och oanvändbart att skriva en. Så självklart, men något jag aldrig kommit att tänka på förr.

Roligt med aha-upplevelser. Såna där som gör att man känner sig lite dum för att man inte kommit att tänka på det förut. Vilken är er senaste?

Hen är en annan historia, som jag skrivit om förut - här. Det använder jag gärna i skrift när det är praktiskt, men helst inte i tal eftersom det krockar ganska radikalt med min dialekt som könskategoriserar både klockor och stolar...

lördag 5 april 2014

Söndag, plättar, Blomsterängsbacka





Det här var alltså förra söndagen. Denna lördag har inget mer spännande hänt än att jag gått en loppisrunda och dessutom fått för mig att jag nog måste turista i Florida en vacker dag. Alligatorer i Everglades och blå himmel i Florida Keys. Ungefär så. Nu tänker jag mig... film och popcorn kanske? Och inte somna i förtid.

torsdag 3 april 2014

Om man gnäller så får man int

Det är egentligen så fantastiskt att jag knappt vågar tro på det själv, men på sistone har barnen helt av sig själva kommit igång med en lek inom en minut efter att vi kommit hem på eftermiddagarna. Jag (och övriga vuxna) behöver bara hålla oss ur vägen så gott vi kan för att inte förstöra deras flow. Så skönt! Och ibland ganska roligt att tjuvlyssna på.

För en stund sen var de inte riktigt överens om vem som skulle få ha "duplofaffa", och det verkar som om Arvid med ålderns rätt tog den. Edvin var inte nöjd, men tillrättavisades av storebror:
- Om man gnäller så får man int!

Hurra! En av alla tusen saker jag brukar tjata om har gått in! Inte så att de slutat att gnälla, men de vet i alla fall att det inte är så man ska göra... alltid något! Tills vidare nöjer jag mig med det.