tisdag 29 mars 2011

Fler fördelar med mars




Nä, det blev ju inte mycket ljusterapi i helgen, det blev mer till att sitta inne och jobba dygnet runt för att inte vara på minus när arbetsveckan började. Det var den helgen, det. Söndagspromenaden fick vi ta på måndagskvällen istället. Men vilken måndagskväll! Jag är mållös. Vårvinter! Sol! Snö! En skoterled genom skogen så vi enkelt, med barnvagn, kom över till landet (åkrar!) i Staraby, det visste jag inte ens om att gick. Det såg nästan ut som Överpurmo, och då är det bra.

Ikväll sitter jag och jobbar igen, men det är okej. Jag är fortfarande hög på ljuskicken från igår. Men imorgon måste jag nog tanka lite till.

fredag 25 mars 2011

Fördelen med mars

Häromdagen kom jag förresten ihåg varför vårvinter kan vara trevligt. När jag kom hem från jobbet var barnen ute (färdigpåklädda, färdigutschasade - underbart bara det), och vi bestämde att det skulle passa bra med mellanmål i solen på trappan. Så där satt vi och åt vårt mellanmål, Arvid, Edvin och jag. Sedan gick vi en sväng för att Edvin skulle få somna i vagnen medan Arvid och jag blev genomblöta om fötterna (men blöta om fötterna på ett bra sätt, eftersom det betydde att det var lite barmark här och där på vägarna). När vi kom in var jag glad. Så enkelt var det den dagen. Antagligen bara en massa kemiska processer i hjärnan, men det funkade. Borde nog kurera mig med mer solljus i helgen!

Fredagsfeelis

Tre saker som gör en fredag:

Att sluta klockan tolv efter två riktigt lyckade lektioner.
Att hejdas vid ytterdörren av en elev:
-Höödu, veit du hur man får en blondin ti skratt på mååndan? - Man berättar en vits på friidan.

Att köra hem i solsken medan de spelar Island in the Sun med Weezer på radion.

Visserligen skulle fredagskänslan ha hållit i sig bättre utan ett (visserligen intressant, men långt) redaktionsmöte och diverse efterföljande ärenden på eftermiddagen/kvällen. Men ändå. Ett tag där kändes det riktigt fredagshärligt. Just nu är jag så slut att det varken känns härligt eller jobbigt, mest lite avdomnat. Dags för fredagskvällskoma!

måndag 21 mars 2011

Vintersemester

Jag behöver tydligen inte åka längre än till Överpurmo för att det ska kännas som Lapplandssemester. Igår: solig söndag i pulkabacken, muurikkaplättar och en salig blandning av små och stora på Blomsterängsbacka. En sådan söndagseftermiddag gör att det känns nästan okej att vara tillbaka i "alltid två steg efter"-vardagen igen.

Jag fick också en försmak av hur det kommer att kännas att få sitta på passagerarplats i bilen första gången efter att Arvid har fått körkortet: vi åkte kälke tillsammans och jag kom varken åt ratten eller bromsen, utan kunde bara hålla i mig (och pipa bromsa, bromsa när backen var som brantast) medan Arvid styrde lugnt och säkert nerför backen. Då vet jag det - han blir en bra chaufför!

(Och en så fotogenisk dag borde förstås ha ett ton bilder som bevis, men kameran var ute på egna äventyr...)

lördag 19 mars 2011

Babyhumor

Nu ska jag göra en liten gallup: Är det någon annan än babyns föräldrar som tycker att babyhumor är rolig?

Häromdagen satt vi och åt spaghetti. Edvin lyckades få en spaghettitråd att hänga på näsan, vilket vi tyckte var väldigt roligt. Han fattade vad vi skrattade åt och försökte hänga upp nästa spaghettitråd på sitt öra. Oerhört roligt, tyckte vi!

fredag 18 mars 2011

Kodknäckning

Igår skrevs historia här hemma. Jag har räknat med att Edvin lärde sig gå ungefär runt födelsedagen, men han höll sig till de säkra distanserna på en eller högst två meter och tog sig fram på knäna däremellan. Men igår! Han gick från köket till vardagsrummet, från tv:n till ytterkläderna, han svängde och styrde utan att tappa balansen. Han gick till och med ganska rakt framåt, och inte så mycket med sidan före. Han har knäckt koden! Jag blir fortfarande fascinerad varje gång jag tittar upp och ser honom promenera runt i huset.

Arvid har också knäckt en kod: målarbokskoden! Han har inte varit så intresserad av att rita och måla - eller, han har varit intresserad, men helst velat att någon annan gör det för honom. Men häromdagen upptäckte jag att han satt och målade fält efter fält i målarboken, hur duktigt som helst. Jag blev minst sagt förvånad, och fick veta att han brukar måla vid fammos ibland. Det har tydligen gett resultat - han har knäckt koden!

lördag 12 mars 2011

Kalas hela dagen















Nu har Edvin fler mostrar samlade inom landets gränser - inte alla, men tillräckligt många för att ställa till med ettårskalas. Och firat har vi gjort hela dagen. Trevliga människor jag är släkt med! Och fina cupcakes min man började baka åtta i morse. Och glada ungar vi har - ungar som uppskattar människor, presenter och ballonger. Bra dag!

fredag 11 mars 2011

Tillräckligt bra

Det är skönt att inte alla dagar behöver vara fantastiska. Ibland är tillräckligt bra tillräckligt. Jag hade en känsla av att det här dagen möjligen skulle kunna gå åt skogen eftersom jag hade planerat i princip helt utan marginaler. Men det gick tillräckligt bra.

Det gick inte smidigt att skicka iväg Arvid till dagklubben med barnvakten, men det gick. Jag kom inte för sent till jobbet, men jag hade ingen extratid heller. När jag parkerade utanför skolan insåg jag att DVD:n som den ena av dagens två lektioner byggde på stod kvar i bokhyllan där hemma, men tack vare en konkret idébok i lärarrummet svängde jag ihop en helt ny plan på rasten mellan de två lektionerna. Det blev inte fantastiskt, men tillräckligt bra. Jag hade dessutom glömt jobbnyckeln hemma, men jag fick låna en för dagen. Jag blev bara lite sen när jag skulle hämta Arvid från dagklubben. Jag blev bara lite sen när Edvin skulle till rådgivningen. Jag fick inte så värst mycket gjort när jag landade hemma efter en hård vecka, men lite har jag faktiskt städat. Det duger. Edvin är ganska grinig efter dagens spruta, men inte så farligt. Det duger.

Dagen duger, jag är nöjd.

torsdag 10 mars 2011

Kvinnodagen i förrgår

I tisdags lyckades jag i stort sett glömma bort att det var både kvinnodagen och fastlagstisdag. Visserligen fick jag en fastlagsbulle på jobbet, men den var så trist att den var bortglömd inom fem minuter - inte riktigt värd besväret skulle jag säga. Men jag tar igen min glömska genom att svara på några frågor som jag hittade på En gul apelsins blogg. (Eller, den lär vara från Peppes blogg egentligen. Rätt ska va rätt, säger hon som tragglat källhänvisningar i åratal...)


1. Hur firar du kvinnodagen?

Se ovan: inte alls i år. Om jag inte hade varit första dagen på mitt nya lärarjobb skulle jag antagligen ha uppmärksammat den på något sätt med eleverna. Jag gratulerar inte på kvinnodagen - för vad, liksom? Jag är nöjd med att vara född till kvinna, men blommor och choklad känns lite som en pinsam missuppfattning av dagen. Blommorna tar jag hellre emot på vändagen eller mors dag - eller en helt vanlig tisdag när någon känner att de gillar mig. Men visst, om nån gratulerar mig blir jag glad. För visst är jag en kvinna som har mycket att vara tacksam för!

2. Vad/vem borde uppmärksammas idag?
Alla som måste kämpa tre gånger hårdare just för att de är kvinnor och inte män. Kvinnodagen känns lite som en global samvetsdag när man ska komma ihåg alla kvinnor som har riktigt stora utmaningar runtom i världen. Men jag tycker inte heller att det är oviktigt med alla smygdiskriminerande attityder som nästan aldrig märks eftersom de är så "självklara". Till exempel att flickor inte är roliga och pojkar inte verbala. Sant?

3. Borde vi fira Männens dag? Varför/varför inte?
Absolut! Män och pojkar är minst lika begränsade av stereotyper som kvinnor är. Visserligen har de av tradition haft makten, men det är kanske inte alla som vill ha makten.

4. Finns det något jämställdhetsfråga i din vardag som gör dig sur?
De smygdiskriminerande attityderna från fråga 2. Att babyrytmik och öppet dagis är så ogästvänliga ställen för pappor. Att kvinnor förväntas ta större hänsyn till sin familj än mannen när de gör karriär. Att jag låter bli att lära mig saker (som att fylla på spolarvätska i bilen) för att jag är bekväm och tycker det är okej för att jag är kvinna.

5. Hur fungerar jämställdhet i ditt förhållande?
Rätt bra, tror jag? Men ett barn är en utmaning för jämställdheten, helt klart. Två barn är en stor utmaning. Före barnen var jämställdhet överhuvudtaget en icke-fråga.

Jag har helt klart varit officiellt vårdledig mera, men å andra sidan har jag ändå jobbat en hel del, och då har vi båda pusslat och tänjt oss. När jag varit helt ledig med pyttesmå barn har Matias tagit över när han kommit hem, vilket resulterat i att hans dygn blivit väldigt inrutat: sova, jobba, sköta, sova... Medan jag åtminstone fått en andningspaus på kvällen. Förr sov han sig igenom rätt mycket oväsen som jag vaknade av bums, men hans papparadar verkar ha utvecklats på sistone. Med lillebror har han varit uppe mycket på nätterna, vilket inte gick med storebror som bara skulle ammas hela tiden. Men ja, med barnen känns det rättvist. För barnen duger det också lika bra med mamma och pappa.

Med hushållsarbetet är det också ganska rättvist, skulle jag tro. Vi är ganska dåliga på att ta itu med städningen båda två. (Så jag kan väl inte säga att det fungerar bra - men rättvist är det!) Han lagar mera mat och jag tvättar kläder. Han dammsuger och jag städer vessan. Ingen av oss stryker, och därför har vi ett skrynkligt berg liggande här i ett hörn. Bilen sköter han om, och de manliga tekniska grejerna som jag blundar för. Helt enligt den traditionella mallen. Jag är projektledaren och organisatören - helt enligt den traditionella mallen. Och de senaste veckorna har det varit en ganska massiv uppgift. Så vem har räknat escados nu? Hur är läget? Vi är långt från millimeterrättvisa, men det funkar. Är det orättvist, är det orättvist åt båda hållen. Jag tror inte någon av oss är bitter.

onsdag 9 mars 2011

1 år


Jag har ju saknat att blogga! Visserligen finns det fortfarande inga garantier för att jag ska hinna mer de kommande veckorna än de föregående, men det brukar ju märkas en viss ketchupeffekt om jag väl får ihop ett inlägg. Så jag bryter tystnaden.

Och vad finns det för bättre sätt att göra det än med en bild på världens finaste ettåring? Det är inte klokt att det redan har gått ett år, men samtidigt har jag väldigt svårt att komma ihåg hur det var när det kändes naturligt att vi var bara tre.

Edvin kan saker. Han har kunnat ta 2-3 steg i ganska många veckor, men i fredags, på sin födelsedag gick han - dagen till ära - lite mer. Och idag gick han en meter på köksgolvet. Han kan inte gå så att han kan promenera iväg vart han vill ännu, men han kan konsten. Edvin säger mamma (mammammam) och Tintin (ti-ti-ti) och, om han har lust, hej (ej). Igår bilbrummade han när han satt och lekte med en bil. Han kan klättra upp på bastubänkarna för att komma åt Tintints mat. Han kan skmta - med härlig babyhumor. Han kan klättra upp på matbordet om ingen kommer ihåg att spänna fast honom i matstolen. Han vågar bita sin storebror i tårna. Han kan somna i min famn och fortfarande vara liten och mjuk som en baby.